Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danska litteraturen och teatern - Danska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rostgaard m. fl. en af sällskapets medlemmar,
Montaigu, att leda uppförandet af danska
skådespel samt inöfva nya konstnärer. 1721-28
uppfördes bl. a. tjugu af Holbergs lustspel. Men
branden i Köpenhamn 1728 och sedermera den åt
fromleri hängifne Kristian VI:s regering gjorde
slut på denna teatraliska verksamhet. Först 1746
återupptogs den - då, liksom förut, genom Holbergs
initiativ. 1747 grundades "den danske skueplads"
(danska teatern), som 1748 fick en egen byggnad vid
"Kongens nytorv". Länge måste den dock kämpa med
de af hofvet understödda franska och italienska
teatertrupperna. 1761 började den få statsunderstöd,
1772 fick den benämningen "kongelig" och ställdes
under öfverhofmarskalkens förvaltning. Danska
språket blef dock först 1778 allenahärskande på
den nationella skådebanan. Samtidigt öfvertogs
styrelsen af kammarherre Warnstedt, som införde det
framställningssätt, hvilket sedermera karakteriserat
den danska skådespelarkonsten. 1771 uppfördes
Bredals "Tronfölgen i Sidon", den första egentliga
sångpjäsen. 1772 upptogs J. N. Bruns sorgespel
"Zarine", 1773 Wessels "Kjærlighed uden strömper"
samt 1779 och 1780 Ewalds "Balders död" och
"Fiskerne". Baletten utvecklades karakteristiskt af
Galeotti. T. Thaarups sångpjäser, P. A. Heibergs,
Todes och Falsens lustspel, Samsöes och Sanders
sorgespel beteckna den dramatiska diktningens
utveckling till 1808, då Öhlenschläger med "Hakon
jarl" började raden af sina tragedier. Ett nytt
framsteg skedde 1825, då J. L. Heiberg införde
vådevillen. Med Overskou, Hertz och senare Hostrup
uppstod en så rik inhemsk alstring af skådespel,
att den utländska, särskildt den franska, efter hand
trängdes i bakgrunden. Likaså har Bournonville
skapat en nationell balett, i hvilken mimisk
framställning, behag och kyskhet äro lika väsentliga
som ren konstfärdighet. Bland kompositörer, hvilkas
arbeten haft betydelse för teatern, må särskildt
nämnas Dupuy ("Ungdom og galskab"), Weyse, Kuhlau,
Hartmann ("Liden Kirsten") och P. Heise ("Drot
og marsk"). - De mest framstående skådespelarna i
teaterns äldsta tider voro H. Wegner,Rose, Clementin,
Londemann och fru Montaigu. Därefter kommo Schwarz,
M. Rosing och hans hustru samt Karoline Walther och
Mette Astrup. Frydendahl, Lindgren, Ryge och fru
Heger föregingo K. N. Rosenkilde, N. P. Nielsen
och hans hustru, Phister och hans hustru, fruarna
Heiberg och Södring samt M. Wiehe, hvilka utgjorde
de förnämsta i den krets, som föregick den nyare
tidens Y. Wiehe, E. och O. Poulsen, Mantzius,
fruarna Eckardt, Hennings, Thomsen och Bloch. -
1872-74 uppfördes en ny vacker teaterbyggnad
för den kungliga scenen. Köpenhamn eger dessutom
tre privatteatrar: "Casino" (grundlagd 1848),
"Folketeatret" (upprättad 1855) och "Dagmarteatret"
(upprättad 1883) samt några af lägre rang. Äfven
Odense och Aarhus äro försedda med fasta teatrar. I de
öfriga städerna representeras den dramatiska konsten
af kringresande teatersällskap. Se Th. Overskou,
"Den danske skueplads". I-VII (1854-76), P. Hansen,
"Den danske skuepladses historie", I-III (1889
-95) samt A. Aumont och E. Collin, "Det danske
nationalteater 1748-1889", I-V (1896- 1900).
E.Ebg.
Danska språket. Urnordiska. "Ældre
dansk". Språkliga minnesmärken på dansk grund finnas
redan från den äldre järnåldern, nämligen några korta
inskrifter med den äldre l. samgermanska (24-typiga)
runraden. De allra äldsta äro inskrifterna från Vi
i Danmark och Torsbjærg i Slesvig och anses härröra
från tiden omkr. 300 e. Kr. Något yngre är den berömda
guldhornsinskriften (se d. o.) från Gallehus. Dessa
äldsta runinskrifter skilja sig i språkligt afseende
icke märkbart från liknande i de öfriga nordiska
länderna (se Urnordiska). Först från 800-talet ha
vi danska inskrifter med s. k. yngre runor. De äro
inemot 250, från tiden omkr. 800 till 1050 och utgöra
en viktig källa till kunskapen om det äldsta danska
språket. I dem börja de dialektiska egendomligheter
att framträda, som småningom skilja danskan från
öfriga nordiska språk. Men skiljaktigheterna äro ännu
obetydliga. I synnerhet är likheten med svenskan
stor, och dessa två språk kunna ännu på denna tid
anses tillsammans bilda den ena af de två dialekter,
i hvilka det norröna tungomålet klufvit sig, den
östnordiska, till skillnad från den västnordiska
(norska och isländska). Först i den äldsta
forndanska litteraturen framträder ett språk af mera
utprägladt dansk karaktär. En sådan uppkommer under
1200-talet, hufvudsakligen af juridiskt innehåll,
nämligen uppteckningar af landskapslagarna (liksom
den samtida litteraturen i Sverige). Den äldsta
bevarade handskriften - från slutet af 1200-talet
- är Codex runicus af Skånelagen, skrifven med
runor. Andra handskrifter, med latinskt alfabet,
innehålla redaktioner af själländska landslagen (de
s. k. "Valdemars" och "Eriks" lagböcker), af Jyllands
lag och Flensborgs stadsrätt. Ungefär samtidiga äro
några läkeböcker, "Harpestreng" och Arne Magneanska
handskriften n:r 187 8:o. Dessa handskrifter ge
en rätt fyllig föreställning om det danska språket
i början af 1300-talet ("ældre dansk"). Det står
ännu ganska nära den samtida svenskan, men så många
rent danska egenheter ha likväl utbildat sig, att
det tydligt skiljes från grannspråket. Äfven inom
det danska språkområdet finna vi fullt utvecklade
dialektegenheter, som ställa språket i Skånelagen i
motsats till de jylländska och själländska lagarnas
språk. Ett för hela riket gemensamt skriftspråk fanns
ännu icke, utan hvar provins begagnade sin dialekt. -
Vid en jämförelse med runstenarnas språkstadium, på
hvilket fornnorskan och isländskan ännu i många fall
kvarstodo, framträder en tydlig utveckling, som i
stort sedt kan karakteriseras som början af danskans
utveckling från att vara ett språk med strängt
genomförd kasusböjning till nutidens ståndpunkt, där
ordställningen och icke böjningsändelserna betecknar
ordens syntaktiska funktion. I denna utveckling
deltogo också de öfriga nordiska språken, i synnerhet
svenskan, men i allmänhet är danskan åtskilliga steg
före, så att den t. ex. redan omkr. 1300 genomfört
förändringar, som visa sig på svensk botten först
under senare medeltiden. Af de danska dialekterna är
jylländskan den mest avancerade, skånskan står närmare
svenskan, och själländskan intar en mellanställning.
I fråga om ljudsystemet kvarstår "äldre danska" ännu
i flera fall på fornspråkets stadium, den bevarar
t. ex. ännu p, t, k efter vokal i ord som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
