- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas /
1347-1348

(1906) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danska språket

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

gripæ, bitæ, takæ motsvarande nyda. gribe, bide,
tage
; ljudet þ (= eng. th) är fortfarande skildt
från t och skrifves th (i äldsta svenskan däremot þ):
t. ex. thak hus-tak, men tak tag, grepp. De
spirantiska ljuden ha ännu ej blifvit halfvokaler, øghæ
øje, wægh vej
. – Nybildningarna äro i regel
desamma, som inträdt äfven i äldsta fornsvenskan:
diftongerna ei, au, øy ha sammandragits till e och
ø, t. ex. sten för isl. steinn, løs, isl. lauss, løsæ,
isl. leysa; e har blifvit æ, t. ex. knæ, isl. kné, ia
och iu ha stundom blifvit , resp. y,
och en hjälpvokal har inskjutits mellan ett slut-r
och föregående konsonant, t. ex. själl. allær
(skånskt aldær; jfr fsv.): isl. allr. Men danskan
har gått längre än svenskan: redan omkr. 1300 börjar
öfvergången af a till å, och framför allt ha i två
af de danska dialekterna (själländska och jylländska)
de tre gamla ändelsevokalerna a, i, u, som i fsv. ännu
hållas åtskilda, sammanfallit i en, som skrifves æ:
på fsv. (och fornskånska) heter gammal i mask. gamal,
fem. gamul, i själl. och jyll. blott gamæl.

I böjningssystemet visar sig forndanskans ungdomlighet
än mera. Ett regelbundet starkt mask. subst.,
som i fsv. har fyra olika kasusformer i både
sing. och pl. (t. ex. þiuver, þiufs, þiuvi,
þiufs
, pl. þiuva(r), þiuva, þiuvum, þiuva), har
i fornskånskan tre i sing. (nom. och ack. þiuf,
gen. þiufs, dat. þiufi) och två i pl. (nom.,
gen. och ack. þiufa, dat. þiufum), i själl. och
jyll. sing. två (thiuf, thiufs), pl. en
(thiufæ). Den gamla ackusativformen har således öfverallt
undanträngt nominativen, i själl. och jyll. äfven
dativen. Ett svagt fem. uka vecka (nyda. uge) böjes
i skånskan ungefär som i fsv., men i själl. och
jyll. är det oböjligt, blott ukæ. Jämsides med
substantiven förenklas adjektiv och pronomina:
adj. all kan redan nu heta i mask. sing. al, alz
pl. allæ; i verbalböjningen har liksom i svenskan
den gamla skillnaden mellan vokalen i infinitiv
och presens af starka verk upphäfts, så att det
heter at taka, han takær (isl. taka, tekr). Dock
har fda. ej sällan fær får, gær går, stær står
till inf. fa, ga, sta. Personaländelserna i de
olika tempora ha förenklats ännu mer än i svenskan:
det heter iæk, thu, han hauær, wi, i, the hauæ -
fsv. (och äfven fornskånska) vi havum, i havin, þe(r)
hava
. Till och med den särskilda pluraländelsen, som
nyda. skriftspråket ännu ej alldeles uppgifvit, har
stundom fått vika för sing. i synnerhet i jylländska.

I fråga om ordställningen och syntaktiska
konstruktioner bevarar språket ännu många
ålderdomligheter, t. ex. bruket af konjunktiv
i bisatser, saknaden af obestämd artikel (fær
bonde sun køpfarth
- nyda. drager en Bondeson paa
en Kebmandsrejse) m. fl. Och ordförrådet är ännu
mycket gammaldags. Det består mestadels af rent
inhemska ord. Den stora strömmen af lånord tillhör
ett senare tidsskede. Redan nu ha dock inkommit
åtskilliga latinska ord, som följt med kristendomen,
t. ex. almusæ, biskop, kirkiæ, præst, provæst
o. s. v., och ett och annat lånord af tyskt ursprung,
t. ex. iunkhærre (junker), fordæruæ, spæk m. fl.

Medeldanska l. "Gammeldansk". Under den följande
perioden (1350-1500) var den danska litteraturen
väsentligen af samma karaktär som i öfriga europeiska
länder (t. ex. Sverige); den består af religiösa
skrifter, hvaraf en stor del öfversättningar från
svenskan, hvilka utgått från de danska
birgittinklostren och öfverflöda af svenska ord och
former ("Birgittinersprog"), af yngre handskrifter
af landslagarna och stadsrätterna, skråordningar,
krönikor (den danska rimkrönikan), riddardikter
(t. ex. Eufemiavisorna), ordspråksböcker
(Peder Laales ordspråk, utg. af A. Kock och K. af
Petersens 1889-94), en stor mängd diplom (det äldsta
äkta diplomet på danska är från 1371). Också de danska
folkvisorna måste räknas till denna tid, fastän de
äro bevarade i handskrifter från 1500- och 1600-talen.

Språket kallas nu "medeldanska" eller
"gammeldansk" och skiljer sig mer och mer från
forndanskan. Skriftspråket är kanske än mindre
enhetligt än i Sverige vid samma tid, något som
väl beror därpå, att det i Danmark saknades ett
litterärt centrum, sådant som Vadstena var för svenska
medeltidslitteraturen. Medeldanskan företer en brokig
blandning af olika dialekter, af äldre och yngre
former, af inhemskt och utländskt språkgods. Dock
saknas ej alldeles tendenser till utbildande af ett
gemensamt skriftspråk, i det de mest afstickande
dialektegenheterna undvikas och själländska dialekten
börjar få öfverhand öfver de andra. Äfven jyllänningar
skrifva jech och icke ac för jag. Rättskrifningen
är mycket vacklande och öfverensstämmer i mycket med
den samtidiga lågtyska. I stil- och språkkaraktär i
det hela röjer sig stor osjälfständighet gentemot de
främmande mönstren. Högst i fråga om lefvande danskt
uttryck stå en del andliga dikter (Herr Mikkels),
rimkrönikan och framför allt folkvisorna.

Nu utbildas många af de uttalsegenheter, som utmärka
danska till skillnad från grannspråken. p, t, k efter
vokal öfvergå till b, d, g (hvilka i nydanskan ofta
ha blifvit spiranter eller halfvokaler), t. ex. tag
tak, løbe löpa, æde äta; th blir t, t. ex. ting
ting; spiranterna v (ff), ð (dh, th) och j (gh)
bli ofta halfvokaler eller falla bort, t. ex. law
för lagh gille, vei för vægh, sie säga; ld, nd,
tn
sammanfalla i uttal med ll, nn; a har nu blifvit
å; de gamla korta stafvelserna (= kort vokal + kort
konsonant) förlängas i tvåstafviga ord, t. ex. bæræ,
daghæ
dagar, medan de enstafviga ofta behålla sin
korta kvantitet, såsom ännu i dag i danskt uttal,
till skillnad från svenskt, i och y förändras mycket
ofta (mer än i svenskan) till e och ø.

Substantivböjningen antager mer och mer sin nutida
karaktär, med pluraländelserna -r, t. ex. ughær
(äldre dansk ukæ, nyda. Uger), riger, trær,
och -e t. ex. lande (äldre land). Genitivmärket -s
sprider sig till olika deklinationer och brukas i både
sing. och plur. Men ännu är genusskillnaden mellan
mask. och fem. subst. upprätthållen och framträder
bl. a. i olika artikelformer, -en för fem. och -ind(h)
(stafningen betecknar s. k. "muljeradt" uttal af n)
för mask., t. ex. solen och hemmælind himmelen. I
fråga om ordfogningen är den viktigaste förändringen,
att både bestämda och obestämda artikeln begagnas i
stor utsträckning, t. ex. Maanen driffuer dugghen
for solæn need aff skyæn til iordhen; tha war een
fromber man i een stadh som kalles Nicomedia.
I
fråga om ordbildningen märkes, att en mängd nya
afledningsändelser och förstafvelser införes från
lågtyskan, t. ex. (del)-aktigh, (tillad)-else,
(hant-)ere, (kett)-ery, (falsk-, kierlic-)het,
(først)-inne, (hev)-isk
eller be(-gere,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:43:00 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbe/0718.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free