Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dansk konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
följande konungarna steg målarnas antal, enär såväl
furstarna som den rika adeln behöfde porträttmålare,
och särskildt på Kristian IV:s tid blomstrade en
hel dansk målarskola, bildad dels af nationaliserade
utlänningar (i synnerhet holländare, bl. a. Peder och
Isak Isaksen, Karel van Mander och Abraham Wuchters),
dels af infödda konstnärer, som för konungens räkning
hade utbildat sig i utlandet (Jakob Lauritzen, Sören
Kjær och den något yngre Peder Andersen). Utom
porträtt målade dessa konstnärer dels större,
religiösa, dels allegoriska och historiska taflor,
bland hvilka ett par försök att behandla ämnen
ur den danska historien ännu ega intresse. - I
kopparstickarkonsten utmärkte sig Alb. Haelwegh
(d. 1673).
Under denna period - till Fredrik III:s död 1670
- gjorde företrädesvis holländskt inflytande sig
gällande. Kristian V:s regering betecknar, genom
införandet af den franska smaken, en omkastning. Men
den franska konstens lätta, behagfulla och prunkande
karaktär förjagade icke det gamla holländska allvaret,
och äfven italienskt inflytande kan skönjas här och
där (t. ex. i det under Fredrik IV af v. Platen,
efter en främmande ritning, byggda Frederiksbergs
slott). Sådana byggnader som Charlottenborg,
det gamla Amalienborg och Frälsarens kyrka på
Kristianshavn (Lamb. v. Hawen, 1630-95)
visa den senare franska renässansen med den mindre
anspråksfulla prägel, som stilen fick under sin väg
öfver Holland. - På bildhuggarkonsten område gingo
ännu den franska och den nederländska riktningen
mera vid sidan af hvarandra. A. C. 1’Amoureux
inkallades från Frankrike för att utföra Kristian V:s
ryttarstaty, och flera samtida betydande grafmonument
(t. ex. M. Gjöes i Sorö och C. Marselis’ i Aarhus)
tillskrifvas nederländaren Th. Quellinus, som
likaledes arbetade i Danmark och där uppfostrade
lärjungar. - Bland målare märkas fransmännen B. Coffre
(d. 1722) och J. d’Agar (1642-1715K
Under Kristian VI gjorde den egentliga rokokostilen
sig gällande. Nu byggdes Kristiansborgs slott af
Häuser (d. 1745) och Hirschholms slott af Thurah
(1706-59). Under Fredrik V tillkommo palatsen
på Amalienborg, af Eigtved (1701-54). -
Antalet af danska bildhuggare och målare tillväxte,
men regeringen inkallade likväl alltjämt främmande
konstnärer för utförandet af de större arbetena. Den
mest betydande målaren var flensborgaren H. Krogk
(1671-1738), hvilken, liksom den norske bildsnidaren
M. Berg (1666- 1739), stadgat sitt rykte redan
under Fredrik IV:s tid. Sistnämnde konstnär åtnjöt
visserligen ännu stort anseende för sina i elfenben
skurna arbeten, men till de större skulpturverken
inkallades Petzold från Sachsen. Likaså inkallades
tyskarna Wahl och Tuscher samt italienaren Miani för
att måla porträtt och pryda Kristiansborg. Under
Kristian VI kom äfven den framstående tyske
kopparstickaren J. M. Preisler till Danmark.
Under Fredrik V utvidgades 1754 den redan af Kristian
VI inrättade konstskolan till en konstakademi, som
fick sitt säte på Charlottenborg. Samtidigt inkallades
från Frankrike bildhuggaren Saly och arkitekten
Jardin. Saly blef akademiens förste direktör, och
denna institution fick en afgjordt fransk prägel. Mera
afgjordt än Saly betecknar Jardin i
sin stilriktning öfvergången mellan rokoko och den
antikiserande Louis XVI-stilen. Det storartade
byggnadsverk, som leddes af honom, nämligen
Fredrikskyrkan (Marmorkyrkan) i Köpenhamn, hann
framträda endast i sina hufvuddrag och blef under ett
helt århundrade stående som en ruin. Lyckligare var
Saly med sin bronsstaty af Fredrik V till häst, på det
af Amalienborgs palats omslutna torget. - Under denna
period, till fram emot 1780, spelade målarkonsten
den jämförelsevis obetydligaste rollen. Bland
porträttmålarna, som utgjorde flertalet, må nämnas
svensken Pilo, som var bosatt i Köpenhamn i 31
år, samt danskarna P. Als (1726-76) och Vigilius
Erichsen (1722-82), hvilken sistnämnde dock vann sitt
rykte företrädesvis i Petersburg.
Sedan Saly, Jardin och Pilo 1771-72 hade lämnat
akademien, började dennas egentligen danska tid,
i det att de infödde konstnärer, som vuxit upp under
akademiens ledning, nu kommo till styret. Denna den
danska konstskolans första period blef icke utan
betydelse. Inom byggnadskonsten hade akademien
i Harsdorff (1735-99) en konstnär, som
redan i sina första verk pekade mot det mål,
hvilket blef denna periods konstnärliga program,
nämligen att låta rokokostilen aflösas af en på
antiken grundad konstuppfattning. I sina första
arbeten visade han sig hafva öppen blick för den
romerska konstens egendomlighet; men sedan han,
genom engelska arkitekters mätningar, lärt känna
den grekiska byggnadskonstens hufvudverk, förstod
han genast att tillämpa dennas ädlaste stilformer
på moderna uppgifter (den vackra kolonnaden
på Amalienborg). Efter Köpenhamns brand 1795
utförde han flera betydande privathus; men hans
kraft var redan då bruten, och det var hans mindre
begåfvade lärjunge K. F. Hansen (1756-1845), som
de stora uppgifterna tillföllo. Denne konstnär,
som, trots Harsdorffs inflytande, företrädesvis
gjorde sig till målsman för en nästan pedantisk
anslutning till den romerska arkitekturen,
ombyggde bl. a. Kristiansborgs slott (som brunnit
1794) och byggde Vårfrukyrkan samt rådhuset vid
Gammeltorv. Hans lärjunge P. Malling (1781-1865)
uppförde universitetsbyggnaden i hufvudstaden och
Sorö akademi med en något friare användning af
lärarens stil. - Wiedewelt (1731-1802), som i Rom
lärt känna Winckelmann, egde alla förutsättningar att
kunna främja bildhuggarkonstens utveckling i antik
anda. Han tyckes hafva varit medveten om betydelsen
af sin uppgift, men saknade kraft att konstnärligt
genomföra sin tanke. Den konstnär, som verkligen
skulle väcka skulpturen till nytt lif,
Thorvaldsen (1770-1844), var icke lärjunge af Wiedewelt,
utan af målaren Abildgaard. I Rom var det en målare
från Slesvig, Carstens, som ledde hans steg i antikens
spår. Thorvaldsen, som nästan ett halft århundrade
lefde och verkade i Rom, tillhör emellertid mera
Europa än sitt hemland. De bildhuggare, som samtidigt
verkade på konstakademien i Köpenhamn, Weidenhaupt
(1738-1805) och Dajon (1748-1823) m. fl., hade ej
något nämnvärdt inflytande på efterföljarna.– Den
största betydelsen för utvecklingen af en dansk konst
fick under denna period målarkonsten, oaktadt de då
lefvande målarna, trots sin benägenhet att upptaga
nordiska ämnen, icke stodo på någon nationell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
