- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas /
1419-1420

(1906) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Datumgräns - Datum ut supra - Datura - Daturin - Dau - Daub., vid djur och växtnamn förkortning för L.J.M. Daubenton - Daub, Karl, tysk teolog - Dauban - Daubensee - Daubenton - Daubentons flädermus

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

till denna riktning var, att Filippinerna och andra
till höger om denna gränslinje liggande ögrupper
koloniserades af de österifrån kommande spanjorerna,
medan de öfriga fingo sin kultur västerifrån
genom holländarna. - Sedan det spanska kolonialväldet
sammanstörtat, öfvergingo Filippinerna och
angränsande ögrupper småningom till den asiatiska
dateringen. Denna antogs af praktiska skäl äfven af
det östligaste Sibirien, medan Aleuterna och 1892
också Samoa af liknande hänsyn anslutit sig till
den amerikanska. På detta sätt har den nu gällande
faktiska datumgränsen uppstått. Rh.

illustration placeholder
Datura Stramonium. Blommande gren samt frukt.


Datum ut supra. Se Datum.

Datura L., bot. farm., växtsläkte af fam. Solanaceæ,
lätt igenkännligt på sina strutlika, regelbundna,
femflikade, i knoppen på längden veckade blomkronor
och den nedtill fyrrummiga, upptill tvårummiga
kapselfrukten. Alla arterna äro giftiga, och många
bland dem användas i medicinen. Allmännast bekant
är den vanliga spikklubban, D. Stramonium L., som
anses härstamma från Orienten, men nu är utbredd
öfver nästan hela Europa och äfven förekommer
i Sverige, oftast i gamla trädgårdar samt å
afskrädesplatser. Dess torkade blad utgöra drogen
folium Stramonii. Enligt svenska farmakopén böra
dessa blad samlas under växtens blomning och årligen
förnyas. De friska bladen äro äggrunda, spetsiga,
tunna, groft och oregelbundet bukt-tandade eller
grundt flikade samt långskaftade, med inga eller
några få för blotta ögat synliga glesa hår - ett
kännetecken, hvarigenom spikklubbeblad skilja sig från
bolmörtsblad. Den väsentligen verksamma beståndsdelen
i spikklubbeblad är alkaloiden hyoscyamin (se
d. o.) jämte små mängder atropin och skopolamin
(hyoscin). Det förr bcskrifna ämnet daturin
är identiskt med atropin eller med en blandning af
atropin och hyoscyamin. Alkaloidhalten växlar mellan
0,3 och 0,6 proc. Denna drog har länge begagnats
för att stilla eller lindra bröstkramp (astma), ’
hvarvid den merendels rökts blandad med tobak eller
andra ämnen. Fröna voro förr officinella i Sverige,
likaså en tinktur på dessa. Giftigast bland alla
arterna är den i Ostindien och Kina växande D. ferox
L. D. tatula L., i södra Europa, och D. metel L.,
i Ostindien, användas såsom D. Stramonium, men af
fröna hos D. metel kan äfven beredas en ljufligt
berusande dryck. En liknande
dryck beredes i södra Amerika af den där växande
D. sanguinea R. et P. Denna dryck, s. k. "tonga",
försätter i extas eller i anfall af vildt
raseri. D. fastuosa L. och D. metel L. med
hvita blommor odlas ej sällan i trädgårdarna
som prydnadsväxter. I växthus odlas den ståtliga
D. (eller Brugmansia) arborea L. för de stora,
praktfulla, trumpetlika, hängande, hvita blommorna.
O. T. S. (G. L-m. C. G. S.)

Daturin, kem. farm. Se Datura.

Dau (arab.), sjöv., ett tvåmastadt arabiskt fartyg,
som begagnas till kustfart och slafhandel. Se Baggala.

Daub., vid djur- och växtnamn förkortning för
L. J. M. Daubenton.

Daub, Karl, tysk teolog, f. 1765, d. 1836 som teologie
professor i Heidelberg. Han var utmärkt för sedlig
höghet och energiskt vetenskapligt intresse samt
var den på Schelling och sedan på Hegel grundade
spekulativa restaurationsteologiens mest betydande
representant. D. utgaf Die dogmatische theologie
jetziger zeit oder die selbstsucht in der wissenschaft
des glaubens
(1833) m. m. D:s "Theologische und
philosophische vorlesungen" utgåfvos 1838-44 i 7
bd. Se Rosenkranz, "Erinnerungen an K. D." (1837). På
svenska finnes: "Inledning till moraltheologien"
(1853).

Dauban [dåbä’]. 1. Charles Aimé D., fransk
skriftställare, f. 1820, d. 1876, en längre tid lärare
i historia vid åtskilliga högre läroverk, sedermera
tjänsteman vid nationalbiblioteket, författade
bl. a. Les prisons de Paris sous la revolution (1870)
och åtskilliga andra arbeten rörande revolutionen.

2. Jules Joseph D., den föregåendes broder, fransk
målare, f. 1822 i Paris, var lärjunge af August
Debay och blef bemärkt 1864, då han utställde
Upptagande af en främling bland trappisterna
(Lux&mbourg-museet). Till samma ämneskrets höra
Trappister, som gifva hvarandra fredskyssen före
nattvarden
(1865, museet i Angers) och Trappistens
död
(1867). D. hade tidigt slagit sig ned i Angers,
där han blef direktör för museet och målarskolan samt
dekorerade åtskilliga kyrkor och offentliga byggnader.

Daubensee l. Dubensee [-se], sjö i schweiziska
kantonen Valais, n. om Gemmipasset. 2,206 m. ö. h.

Daubenton [dåbatå7], Louis Jean Marie, fransk
naturforskare, f. 1716, d. 1799, anställdes 1742 som
konservator vid det naturhistoriska museet i Paris,
blef 1778 titulärprofessor i zoologi vid Collège de
France och innehade sedermera plats som professor i
Alfort (1783), vid mineralogiska museet (1793) och
normalskolan (1795). 1799 blef han medlem af senaten
och dog af slag vid en sammankomst där. Hans staty (af
Godin) restes 1864 af Société d’acclimatation. D. är
hufvudsakligen känd som medarbetare i Buffons
"Histoire naturelle". Han skref äfven ett stort
antal afhandlingar i zoologi, jämförande anatomi,
växtfysiologi och mineralogi m. m.

Daubentons flädermus [dåbätä’s], Vespertilio
Daubentonii
, zool., en till de tunnörades
släkte (Vespertilio) inom flädermössens familj
(Vespertilionidæ) hörande art. Öronen räcka,
framåtböjda, icke utom nosspetsen, och svansflyghudens
elastiska tvärband äro oregelbundna och otydliga. Till
skillnad från sina svenska samsläktingar har denna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:03 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbe/0756.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free