Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas / 1427-1428 (1906) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Daumier - Daumont - Daun

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

klassintressen och kälkborgare heter och framför allt
rättvisans handhafvare med ett oblidkeligt hån - hans
typer af domare, advokater och jurymän utmärka sig för
mördande skärpa i karakteristiken. Typiska för dessa
hans domstolsscener äro Försvarstalaren och Augurerna
(två advokater, som småleende växla en blick efter
sessionens slut). Bland hans politiska och sociala
karikatyrer är samlingen Idylles parlementaires,
porträttföljden Représentants représentés, samlingarna
Bons bourgeois, Pastorales m. fl. Kälkborgartypen
Robert Macaire blef särskildt ryktbar. Man har
träffande sagt om dessa hans karikatyrer, att
han "af kälkborgaren gör ett episkt dumhufvud af
allvarsfull komik, som i de flesta fall når nära
till det högdramatiska".

Storslagenheten i hans
fantasi och i hans tecknings stil förskaffade
honom namnet "karikatyrens Michelangelo". D. är
som sedeskildrare demonisk och lidelsefull, visar
skarp blick för verkligheten och på samma gång den
rörligaste och mest våldsamma fantasi. Samtiden
såg i D. uteslutande den storslagne och hvasse
satiriske tecknaren - att han på samma gång
var en betydande målare har först eftervärlden
upptäckt. En del af hans målningar utställdes 1878,
men gjorde ingen lycka. På världsutställningen 1889
väckte några af dem uppmärksamhet. Sedan var ett
antal oljemålningar och akvareller af D. att se
på hundraårsutställningen i Paris 1900. Ej minst
från icke-franskt håll utropades D. då till en af
det franska måleriets storheter under det gångna
århundradet. Den stora Daumier-utställningen i
konstakademien 1902 fastslog detta erkännande, och
D. är nu ansedd som "en af den nyare konsthistoriens
märkligare personligheter". Hans målningar – oftast
ganska små till formatet – äro utförda enligt samma
grundsatser som hans teckningar. De innehålla mindre
färg- än ljusstudium, visa en genomgående förenkling
af detaljformerna, utelämna alla bisaker och betona
med skärpa det hufvudsakliga. De göra intryck af att
vara raskt och omedelbart skisserade i helt få linjer
och enkla toner. Men hållningen, både kompositionens
och koloritens hållning, kan vara både grandios
och monumental - exempelvis i framställningen af
Tvätterskan, som ledande sitt barn kommer uppför
stentrappan från kajen (den finns i flera exemplar,
det bästa i P. Burreaus samling i Paris) - eller så
liffull och rörlig som i Mouvement populaire dans
la rue, där den framstormande folkmassans rörelse
är förträffligt uttryckt i några få figurer och få
linjer. Ämnena i D:s målningar växla från sådana
motiv som Oidipus och herden Fabus – okonstladt
hållen i den antika poesiens anda –, Don Quijote
mediterande under ett träd, Republiken på sin tron
(målad för en pristäflan 1849) till Parisbilder från
gator, vinstugor, järnvägar (Tredje klassens vagong),
verkstäder, ateljéer (Amatören), folkliga teatrar
(den groteska bilden Dramat),
marknader (Brottarna). "Med dessa målningar" –
yttrar Meijer-Graefe – "föddes den berömda realismen,
som 1800-talet är så stolt öfver, och det förtjänar
fasthållas, att den i det följande aldrig blef
större än dess fader gjort den." D. målade äfven
porträtt (bl. a. Berlioz, i Versailles-galleriet) och
modellerade. Bland hans skulpturverk märkas reliefen
Flyktingarnas tåg - ett motiv, som han behandlat äfven
i målning, - och statyetten Ratapoil, karikatyr af
Napoleon III (finnes i 20 exemplar i brons, alla i
privatsamlingar). I Louvre är D. representerad endast
genom ett par småtaflor, Tjufvarna och åsnan, och ett
skisseradt porträtt af Th. Rousseau. I staden Paris’
samlingar finnas flera af hans målningar och lavyrer
samt hans af Corot målade porträtt från 1830-talet. -
D:s inflytande har varit högst betydande. Bland
målare, som fortsatte på de vägar han slagit in på,
äro i främsta rummet François Millet och efter denne
Degas. Jfr A. Alexandre, "Honoré Daumier, l’homme
et l’œuvre" (1888), samt H. Frantz och O. Uzanne,
"Daumier and Gavarini" (1904).

G–g N.

Daumont [dåmå’]. Se à la Daumont.

Daun, tysk adlig släkt, hvaraf en gren på 1600-talet
bosatte sig i Österrike.

1. Wirich Philipp Lorenz, grefve von D., furste
af Teano, österrikisk fältmarskalk, f. 1669,
d. 1741, utmärkte sig i spanska successionskriget
(1701–13) genom sitt tre och en half månader långa
försvar af Turin (1706) mot fransmännen, tills han
blef undsatt af prins Eugène af Savojen, äfvensom
genom stormningen af fästningen Gaëta och intagandet
af konungariket Neapel (1707). I sistnämnda land var
han vicekonung 1707-08 och 1713-19, blef därefter
kommendant i Wien, 1725 ståthållare i österrikiska
Nederländerna och 1728 i hertigdömet Milano.
1711 upphöjdes han till furste af Teano.


2. Leopold Joseph Maria, grefve von D.,
den föregåendes son, österrikisk fältmarskalk, f.
24 sept. 1705 i Wien, d. där 5 febr. 1766, blef 1725
öfverste och 1734 general, deltog i fälttågen 1734–35 i
Italien och vid Rhen, 1737–39 mot turkarna samt därefter
i det österrikiska arfföljdskriget (1741–48). Han
användes nästan alltid, där någonting af stor vikt
var på färde. 1745 blef han fälttygmästare och 1754
fältmarskalk. Efter freden 1748 arbetade han ifrigt
på höjandet af soldaternas krigsduglighet, utgaf nya
reglementen för hären och grundlade den ännu bestående
militärakademien i Wiener-Neustadt. Sjuåriga krigets
utbrott (1756) kallade honom till ny verksamhet. Hans
första åtgöranden voro att samla spillrorna af den
vid Prag slagna hären, förstärka dessa och besegra
Fredrik II vid Kolin, 1757. Sedermera blef han,
efter sitt infall i Schlesien s. å., slagen vid
Leuthen. 1758 undsatte han Olmütz, tvang Fredrik
att gå tillbaka till sitt land och utförde

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>