Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Davera - David, hufvudstad i prov. Chiriqui i republiken Panama - David, Israels andre konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Davera (Kebir). Se Babar-öarna.
David, hufvudstad i prov. Chiriqui, republiken
Panama, 15 km. ofvan floden D:s utflöde i Stilla
hafvet. Omkr. 9,000 inv., däraf många fransmän och
italienare. Export (öfver hamnen Boca Chica) af ris,
kaffe, sassaparill och hudar.
David (hebr. david, älskad), Israels andre, i sträng
mening dess förste och, enligt israelitisk åskådning,
äfven den ende konung, som realiserat idealet af en
konung i Israel. Han regerade under 40 år, enligt
nyare beräkning 1013–973 f. Kr. (äldre beräkning:
1055–1015). Berättelserna om hans smörjande till
konung och hans förhållande till konung Saul äro
delvis uppblandade med senare legender, som småningom
samlat sig omkring den så högt skattade konungens
person. Enligt 1 Sam. 17: 14 var D. den yngste af
Isais från Betlehem 4 söner (jfr däremot 1 Sam. 16:
10 och 11, 17: 12, där Isai uppges ha 8 söner). Han
var efter alla berättelserna en rikt utrustad
person, begåfvad bl. a. med skönhet, skaldeförmåga,
personlig tapperhet och en varm religiös känsla,
men på samma gång i besittning af förmågan att klokt
och smidigt begagna sig af händelserna. Enligt en
berättelse kallas han till Sauls hof för att med sitt
strängaspel förjaga konungens dystra svårmod. Han var
redan då en utvecklad man, så att han kunde blifva
konungens vapendragare, konungasonens (Jonatans)
förtrogne vän och konungadotterns (Mikals) älskade
(1 Sam. 16: 14 ff.; 18: 1 ff.). Enligt en annan
källa fäster Saul sin uppmärksamhet på D., som då
ännu var en outvecklad yngling, först efter dennes
segerrika strid med den filisteiske jätten Goliat,
hvarefter D. kommer i konungens närhet (1 Sam. 17, jfr
särskildt v. 55 ff.). Oaktadt denna berättelse strider
mot andra ställen (1 Sam. kap. 16 och 2 Sam. 21:
19, som tillskrifvas Elhanan från Betlehem Goliats
besegrande), kan den dock innehålla den sanningen,
att också D. i sin ungdom utmärkt sig i striden
mot filisteerna. Vid Sauls hof vinner D. genom sina
personliga egenskaper snart allas bevågenhet, men
Sauls ynnest kan han icke vinna, snarare framkallar
D:s ynnest hos alla andra Sauls mörka misstankar
och dödliga hat. Så blir den själssjukdom, som
den harpolekande ynglingen skulle förjaga, genom
honom själf ytterligare förvärrad. För att störta
D. i olycka fordrade Saul såsom pris för Mikal 100
filisteiska förhudar (1 Sam. 18: 25; enligt v. 17
ff. hade Saul först lofvat honom sin äldre dotter
Merab, men återtagit detta löfte). Men D. var i stånd
att erlägga priset och erhöll så konungadottern
till hustru, v. 27. Sauls misstänksamhet och hat
fortforo emellertid att växa, och D. betraktades af
honom såsom en den där eftertraktade tronen. Jonatan
sökte stifta frid och stilla faderns uppretade sinne,
men förgäfves (1 Sam. 19: 1 ff.; kap. 20 är troligen
delvis blott en parallellberättelse). Med tillhjälp
af Jonatan och Mikal måste D. fly (1 Sam. 19: 9
ff.) och kom därvid till prästen Ahimelek i Nob,
där han genom falska förespeglingar lyckades få äta
af skådebröden. Denna gästfrihet uppretade Saul till
den grad, att han lät mörda alla prästerna i Nob,
utom Ebjatar, som flydde till D. (1 Sam. 21: 1 ff.;
22: 6 ff.). D. måste uppehålla sig än här än där för
att undgå Sauls dödliga hat. Han lyckades därunder
samla omkring sig en skara (400–600 man) af förföljda
och missnöjda, så att han t. o. m. vid ett tillfälle kunde
undsätta det af filisteerna ansatta Kegila (1 Sam. 23)
och i södra delen af Juda stams område uppträda som
beskyddare för landtbefolkningen mot de plundrande
beduinerna och med anledning häraf aftvinga Nabal
tribut (1 Sam. 25). Under tiden fick han, såsom vid
undsättningen af Kegila, tillfälle att visa Saul
sitt ädelmod (1 Sam. 24, hvartill kap. 26 troligen
blott är en parallellberättelse). Med tiden blef
emellertid detta äfventyrliga lif honom för tungt,
så att han tog sin tillflykt till den filisteiske
konungen Akis i Gat, hvilken tillät honom att slå sig
ned i Siklag. Härifrån företog han plundringståg
in på de angränsande folkstammarnas områden,
under föregifvande att det skedde mot israeliterna
(1 Sam. 27). När filisteerna rustade sig till ett
stort anfallskrig mot Saul och Israel, kom D. med
sin skara i stort trångmål, ty de skulle nu strida
med filisteerna mot sina landsmän; men han befriades
såsom icke fullt pålitlig från plikten att tåga med
(1 Sam. 29). När konung Saul och hans tre söner fallit
för de segrande filisteerna på Gilboa berg, lämnade
D. Filisteen och drog till Hebron, där han att börja
med hyllades såsom konung öfver Juda, troligen såsom
ett slags vasallkonung under filisteerna. Sauls ende
öfverlefvande son, Is-Boset, blef med tillhjälp af
sin faders kraftige fältherre Abner regent öfver de
norra stammarna och hade sitt residens i Mahanaim,
öster om Jordan, måhända äfven han som ett slags
vasallkonung under filisteerna. Genom Abners
försök att för sin herre eröfra äfven den södra
delen af landet uppblossade krig mellan de båda
smårikena. Men snart nog inträdde oenighet mellan
Abner och Isboset, och den förre öfvergick med de
nordliga stammarna till D. Sedan dennes fältherre
Joab låtit lönnmörda Abner och jämväl Isboset mördats
af två benjaminitiska lönnmördare, stod vägen öppen
för D. till hela Israels tron (2 Sam. 2–5); den tid
han regerat i Hebron öfver Juda utgjorde 7 1/2 år. D:s
första uppgift blef nu att tukta filisteerna, och han
gjorde detta så grundligt, att deras makt därefter,
åtminstone för det odelade Israels rike, icke mer
kunde blifva någon fara. För att befästa sin makt
intog han vidare det af jebuseerna ända intill denna
tid innehafda Jerusalem med dess starkt befästa borg,
Sion, och gjorde denna plats till sitt residens –
en klokhetsåtgärd äfven i så måtto, att Jerusalem,
såsom liggande på en dittills neutral mark, uteslöt
afunden mellan stammarna. Genom att föra dit arken
från Kirjat Jearim gjorde han Jerusalem också till
religiös medelpunkt för hela Israel; en större plan
att uppföra ett tempel för arken uppgaf han dock på
profeten Natans inrådan (2 Sam. 6–7). Med understöd af
konung Hiram i Tyrus uppförde han åt sig ett palats
och skaffade sig enligt den bland tidens monarker
rådande seden jämväl ett större harem. Efter att
så ha befäst sin makt och tuktat arffienden från
Sauls dagar, filisteerna, började D. en hel rad
af eröfringskrig, hvilka inom kort gjorde Israel
till en af de förnämsta staterna i främre Asien; han
bekrigade sålunda lyckligt moabiterna, ammoniterna och
flera arameiska riken, edomiterna och amalekiterna
(2 Sam. 8: 1 ff.). För utförandet af dessa krig hade
D. icke att befalla öfver någon stående här, utan
hans folk sammankallades på det gamla sättet medelst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
