Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - David, Israels andre konung - David, Västmanlands apostel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
krigssignaler och måste afbryta sin krigstjänst, så
ofta skötseln af deras landtbruk eller trädgårdsodling
nödvändiggjorde det. Emellertid gjorde D. början
till upprättandet af en stående här. Den skara,
som följt honom på hans äfventyrliga lif i öknen,
förblef alltjämt i hans närhet (D:s "hjältar")
och ökades med utlänningar ("kereteerna och
peleteerna", "kreti och pleti"), så att den utgjorde
en ansenlig lifvakt. Dennas anförare var Benaja,
medan Joab var anförare för krigshären. I öfrigt
förblef Israels gamla författning orubbad. De
nya ämbeten, som tillkommo, gällde ordnandet af
förhållandena i konungens omedelbara närhet. En
sofér (statssekreterare) anställdes för att utfärda
alla kungliga skrifvelser, en mazkir (minister
eller kansler) hade att föredraga ärenden inför
konungen. Ebjatar och Sadok ställdes i spetsen för
prästerskapet (2 Sam. 8: 15 ff.). Själf utöfvade
D. den högsta rättskipningen (2 Sam. 14: 4 ff., 15:
2 ff.). – I sitt förhållande till Sauls hus visade
D. samma pietet, som han förut ådagalagt mot Saul
själf. Den amalekitiske yngling, som dödat Saul,
låter han omedelbart nedstöta (2 Sam. 1). Mikal,
som efter D:s flykt från Sauls hof, gifvits åt en
annan, tog han själf åter till sig såsom sin hustru (2
Sam. 3: 13); detta var tillika en handling af politisk
klokhet, ty på detta sätt upprätthöll han förbindelsen
med det förra konungahuset. Isbosets mördare
fingo själfva plikta med lifvet för sin gärning
(2 Sam. 4). Mefiboset, Jonatans son, lät D. hämta
till Jerusalem och spisa vid sitt bord – tillika en
handling af politisk beräkning, då D. på detta sätt
hade honom ständigt under sina ögon (2 Sam. 9). Då
gibeoniterna fordrade utlämnandet af sju ättlingar
till Saul såsom försoning för ett af denne mot dem
begånget brott, fogade sig D. visserligen efter deras
begäran på grund af sin tids föreställningar om skuld
och straff, men visade sin skonsamhet genom att icke
utlämna Jonatans son (2 Sam. 21). – Minst lycklig
var D. i sina enskilda familjeförhållanden. Skulden
därtill låg till stor del hos hans många gemåler
och särskildt i hans äktenskapsbrott med Batseba (se
d. o.) och undanrödjandet af hennes man Uria. Straffet
för faderns synder kommer bl. a. i form af barnens
liknande synder. Amnons kränkning af halfsystern Tamar
drager efter sig Amnons mord af Absalom, helbroder
till Tamar, och Absaloms flykt till dennes morfader,
konungen i Gesur. Återkommen börjar Absalom arbeta
på uppror mot fadern, hvilket har till följd, att
D. måste fly och Absalom mot faderns vilja nedgöres
af Joab. I upproret torde äfven den gamla spänningen
mellan Juda stam och de nordliga stammarna ha haft
någon del, och samma spänning framkallar efter dess
kufvande ett nytt under ledning af benjaminiten Siba
(2 Sam. 11–20). – Under dessa svåra förhållanden fick
D. tillfälle att ytterligare visa sina personliga
egenskaper, särskildt föreningen af sin varma tro och
förtröstan på Gud och sin klokhet vid begagnandet
af händelserna. – D:s sista stunder förmörkades af
striden om tronföljden. Adonia, efter Absaloms död
den äldste af D:s söner och sålunda arfsberättigad
till tronen, hade på sin sida fältherren Joab och
prästen Ebjatar; Salomo understöddes, förutom af sin
moder Batseba och profeten Natan, af prästen Sadok
och anföraren för lifvakten.
Konungens utslag till förmån för Salomo synes
hufvudsakligen ha bestämts af Batseba och Natan
(1 Kon. 1–2).
D:s betydelse för Israel består däri, att han
gjort det till ett enda rike under en gemensam
konung, med en politisk och religiös medelpunkt,
Jerusalem. Därmed främjade han på ett betydelsefullt
sätt den nationella enhetskänslan; Sauls konungadöme
gällde icke hela Israel. Genom att utvidga rikets
gränser gjorde han vidare Israel till en makt, som
ingaf respekt bland de omgifvande småstaterna; en
sådan omfattning hade Israels rike aldrig tillförene
haft och fick det aldrig mer, om man undantager ett
kort uppsving under den senare makkabeertiden. Denna
nationella glansperiod blef sedan en stående modell
för den följande tidens framtidsförhoppningar,
liksom D. själf i sin ställning till Gud och hans
sändebud blef idealet för en konung i Israel, så att
den väntade ideale fursten på hans tron (Messias)
kunde skildras som en andre David. För den senare
judendomen framstod D. jämväl som en framstående
psalmdiktare, och traditionen har till sist hänfört
alla psalmer i kanon till honom. I den hebreiska
texten angifves han dock såsom författare endast
till 73; den grekiska texten (Septuaginta) tillägger
honom 83 psalmer. Denna tradition hvilar helt visst
på den sanningen, att D. var en man ej blott med
djup religiös känsla, utan äfven med framstående
musikalisk och poetisk begåfning (jfr 2 Sam. 1:
19, sorgekvädet öfver Sauls och Jonatans död; 3: 33:
öfver Abners död). Men lika säkert är, att D. icke
kan vara författare till alla de honom tillagda
psalmerna i kanon. T. o. m. varsamma forskare äro
osäkra, huruvida Psaltaren innehåller någon enda psalm
(t. ex. 18) af D., åtminstone i ursprungligt skick.
E. S-e.
David (den helige), Västmanlands apostel, var, enligt
traditionen, en kluniacensmunk af engelsk börd
och lär hafva kommit till Sverige på 1020-talet. Han
arbetade såsom missionär först i södra delen af landet
och sedan i Västmanland samt hade där sitt stamhåll
på det ställe i Snefringe härad,
där Munktorps kyrka nu står. I kyrkans grannskap
finnes en källa, i hvilken han lär hafva
 |
David den helige (från en stentafla i muren på Västerås domkyrka). |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
