Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - David. Jacques Louis D. fransk målare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ceremonimästare, anordnade fester för det högsta väsendet
och gjorde ritningar till republikanska dräkter. Han
kullslog akademien, röstade i nationalkonventet
för konungens död och förhärligade med sin pensel
frihetens kämpar och martyrer. Den stort anlagda
målningen Eden i bollhuset (1790) blef ej fullbordad,
men finnes dels i en teckning, dels i en påbörjad
kartong med figurerna nakna (båda i Louvre - i
bollhuset i Versailles finnes en modern väggmålning,
utförd med ledning af D:s komposition). D. målade
nu Lepelletier döende och Den mördade Marat (1793,
skiss efter naturen i Musée Carnavalet, täflan finns
i Bruxelles’ museum, en kopia i Versailles). Efter
Robespierres fall blef D. fängslad, undslapp likväl
giljotinen och afhöll sig, sedan han 1795 blifvit fri,
från aktivt deltagande i det politiska lifvet. Han
nöjde sig med att härska i sin ateljé, "ett måleriets
revolutionstribunal", som han själf kallar den. Hans
märkligaste målning från denna tid framställer
Sabinskorna, då de kasta sig emellan de kämpande
romarna och sabinerna (fullbordad 1799, Louvre). I
denna tafla gaf han sitt mest imponerande verk i den
klassiska stilen, med bredt deklamatorisk hållning
och figurerna poserande i statuariska ställningar.
Året därefter målades Bonaparte till häst under
öfvergången af Alperna (slottet i Berlin), och
därmed var D. inne i ett nytt skede. Republikanen
utbyter jakobinmössan mot hofuniformen och föres
från klassiskt heroiskt måleri in i verklighetens
lif. Det blef D., som för samtid och eftervärld
fastslog Napoleonstypen, sådan härskaren ville ha
den. Förutom en hel del porträtt är det företrädesvis
två stora målningar, som beteckna denna fas af D:s
konstnärskap, Kejsarkröningen ("Le sacre", fullbordad
1807, numera uppsatt i Louvre) och Kejsaren utdelar
fälttecken till trupperna ("Distribution des aigles",
1810, i Versailles). Den förra - med på en gång
rik och lugn komposition och äfven koloristiskt
framstående - är samtidens främsta ceremonimålning,
den senares patetiska figurer med deras teatraliska
rörelser komma mycket nära karikatyrens gräns. År 1814
fullbordade han Leonidas vid Thermopylai (Louvre),
som han påbörjat redan vid århundradets ingång. Under
restaurationen efter Napoleons fall blef D. 1816
landsförvisad såsom jakobin och "konungamördare". Han
tilläts «j bosätta sig i Rom, som han ville, själf
afböjde han den preussiske konungens inbjudan att
flytta till Berlin för att öfvertaga direktörskapet
öfver Preussens konstsamlingar. Han hade redan
begifvit sig till Bruxelles och stannade där till sin
död. Under detta sitt sista skede upptog han åter
ämnen ur sin gamla motivkrets, målade bl. a. Amor
och Psyche (1817), Telemachos’ afsked (1818),
Mars afväpnad af Venus och gracerna (1824). Det
klassiska formspråk, som talar ur D:s romerska och
grekiska kompositioner med deras uppstyltade och
teatraliska patos, inger eftervärlden endast en
kall aktning, men just denna stil jämte motivens
heroiska och till medborgardygd och fosterlandskärlek
eldande innehåll hänförde hans samtid. Omedelbarhet,
individualiseringskonst och personligt lif söker man
förgäfves i hans statuariskt sedda gestalter - om
hvilka det med skäl blifvit sagdt, att deras ansikten
äro lånade från antika mynt, kropparna från statyer
och kompositionen, liksom staffaget,
från reliefer -, och lika litet finner man hos dem
någon målerisk uppfattning. Men teckningen är fast och
stor och hvilar ej endast på stilkänsla, utan ock på
säker och djup kunskap. Och i de arbeten, där D. haft
den lefvande verkligheten framför sina ögon och ej
sökt några ideal eller fasthållit några teorier, är
han en verklig mästare, hvars anseende hos samtiden
ej synes öfverdrifvet i eftervärldens ögon. Som
porträttmålare gjorde han sitt allra bästa. Bland hans
alster på detta område eger Louvre hans Själfporträtt
som ung, de båda porträtten af hans svärföräldrar,
herr och fru Pécoul (1783 och 1785), Madame Récamier
i helfigur halfliggande på en antik soffa (inköpt
af Karl X efter D:s död 1826), Pius VII (1805),
den utmärkta, karaktärsfulla gruppbilden fru Morel
de Tanguy med sina två döttrar, de båda i ljusa och
glada färger hållna porträtten af herr Sériziat och
af dennes hustru och dotter m. fl. Som porträttör
är D. realist och individualist, motståndare
till allt uppstyltadt och konventionellt. Respekt
för det omedelbara naturstudiet var genomgående
äfven i hans storartade lärarverksamhet - framför
allt sökte han lära sina elever att "se rätt och
vackert". Modellstudiet idkades med största energi och
uthållighet i hans elevateljé, som utan all jämförelse
var samtidens bästa konstskola. Antalet af hans
lärjungar uppgår till några hundratal, en förteckning
öfver dem i J. Davids stora biografiska verk upptager
433, fransmän och utlänningar, målare, skulptörer och
äfven arkitekter - bland dem äro Gérard, Girodet,
Gros, Ingres. L. Robert, danskarna J. L. G. Lund
och Eckersberg, svensken Per Krafft d. y. D. intog
inom sin tids konst en härskarställning, sådan ingen
annan konstnär i nyare tid innehaft - den ende, som
i detta afseende skulle kunna jämföras med honom,
är Cornelius, hvilkens inflytande på Tysklands konst
likväl ej var så sundt och godt som D:s inverkan
på den franska konsten. Han gaf denna en stark
ryggrad af säkert och intelligent naturstudium. D. är
representerad äfven i flere franska provinsmuseer. I
Louvre finnas 21 af hans målningar, dessutom
flera tecknade utkast af stort intresse. Jfr
E. J. Delécluze, "Louis David, son école et son temps"
(1855), J. David, "Le peintre L. David" (2 dlr, 1879),
Ch. Saunier, "David" (1904, i samlingsverket "Les
grands artistes"), och L. Rosenthal, "David" (1905).
G-g N.
2. Jérôme Frédéric Paul D., den föregåendes sonson,
baron, fransk politiker, f. 30 juni 1823 i Rom,
d. 28 jan. 1882 i Langon (dep. Gironde), tjänade
med utmärkelse i Algeriet och i Krimkriget samt tog
1857 afsked som kapten. Från 1859 till kejsardömets
fall representerade han dep. Gironde i lagstiftande
kåren, där han från 1867 var vicepresident och med
vältalighet och sakkunskap förfäktade konservativa
idéer. Han uppträdde mot Olliviers liberala kabinett
och öfvertog efter krigsutbrottet 1870 ministeriet
för allmänna arbeten i grefve de Palikaos kortvariga
kabinett. Han föll igenom vid valen 1871, men fick
1876 plats i deputeradekammaren som bonapartistisk
representant för Bazas (dep. Gironde) och bekämpade
republikanerna samt omvaldes 1877 och 1878, men
drog sig 1881 från politiken. D. skref Reflexions
et discours sur la propriété chez les arabes (1862)
och Actualités et mœurs politiques (1874). E. A-t.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
