Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas / 1477-1478 (1906) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Decatur, Stephen, amerikansk sjöhjälte - Decauville - Decauvillebana - Decazes - Decazeville

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

genom sina sjösegrar Alger att afstå från anspråken
på tribut från Förenta staterna samt att utlämna
alla fångar och ersätta all förstörd amerikansk
egendom. D. afled 1820, till följd af ett sår, som
han fått i duell med commodore Barron.

Décauville
[dekåvi’l], Paul, fransk tekniker, f. 1846,
meddelegare i och föreståndare för en stor mekanisk
verkstad i Petit-Bourg, depart. Seine-et-Oise,
konstruerade 1876 ett nytt och numera mycket utbredt
system för smalspåriga transportabla järnbanor. Detta
system, som bär D:s namn, är så anordnadt, att den
flyttbara banan består af delar af 5 m. eller 8,25
m. och 1,25 m. längd (de sistnämnda afsedda för
krökningar), hvilka delar med en spårvidd af 40-60
cm. äro sammanfogade af lätta, nedtill breda skenor
och därå undertill fastnitade syllar af järn. Dessa
banelement förenas sinsemellan på det sätt, att
de vid skenornas ena ände fastnitade skarfjärnen
skjutas in under de tillstötande skenornas öfre
ändar. Vagnarna äro särskildt afpassade efter
systemet. Sedan D. med största framgång anlagt och
såsom egen affär drifvit järnvägen på Marsfältet
under världsutställningen 1889, förvandlade han
sin verkstadsaffär till aktiebolag med 20 mill
frcs kapital. Vid jordschaktningsarbeten, större
byggnadsföretag och fabriker äfvensom i fält har D:s
järnvägssystem fått stor användning. D. var 1891-1900
senator för depart. Seine-et-Oise.

Décauvillebana
[dekåvi’1-]. Se Décauville, P.


Decazes
[dokäs]. 1. Elie D., hertig, fransk statsman,
f. i Saint-Martin-de-Laye (Gironde) 28 sept. 1780,
d. 25 okt. 1860 i Decazeville, var först advokat,
kallades 1806 till Haas: af konung Ludvig af
Holland, blef dennes förtrogne rådgifvare och
följde honom efter hans tronafsägelse (1810) till
Österrike. 1811 blef han sekreterare hos kejsar
Napoleons moder, hvarjämte han fick en anställning
vid högsta domstolen i Paris. Efter Napoleons fall
slöt han sig till Bourbonerna, lyckades snart vinna
Ludvig XVIII:s ynnest och blef 1815 grefve samt
1818 pär af Frankrike. I juli 1815 utnämndes han
till polisminister. Det inom den reaktionära andra
kammaren ("la chambre introuvable") allsmäktiga
ultrarojalistiska partiet gjorde allt för att störta
honom. Men D. lyckades öfvertyga konseljpresidenten,
hertigen af Richelieu, äfvensom konungen
själf om nödvändigheten att upplösa nyssnämnda
kammare. Upplösningen skedde i sept. 1816. Den ådrog
visserligen D. ultrarojalisternas oförsonliga hat,
men hälsades af folket med lifligt bifall och stärkte
ministärens ställning. 1818 gifte sig D. med fröken
de Saint-Aulaire, en dotterdotter af den siste
regerande hertigen af Nassau-Saarbrücken, genom
hvilket giftermål han blef släkt äfven med hertiginnan
af Braunschweig-Bevern, som förmådde Fredrik VI af
Danmark att utnämna D. till hertig af Glucksbjærg. I
dec. 1818 blef D. inrikesminister och i nov. 1819
konseljpresident. Såsom sådan sökte han gå en
medelväg mellan de liberale och ultrarojalisterna,
hvarför hans ministär fick tillnamnet "le ministère de
bascule" (se Bascule-system). Men snart inträffade en
händelse, som gjorde det möjligt för ultrarojalisterna
att störta den hatade uppkomlingen. 13 febr. 1820
blef hertigen af Berry mördad af Louvel. Mördaren,
som genast greps, förklarade, att han ej hade
några medbrottslingar, och man kunde ej heller
upptäcka några sådana. Men icke dess mindre var det
ultrarojalistiska partiet oförsynt nog att begagna
hertigens af Berry mord som anfallsvapen mot D. I
deputeradekammaren väckte en deputerad förslag om att
anklaga D. som Louvels medbrottsling. Vid hofvet
började man tala om nödvändigheten att tvinga
Ludvig XVIII till abdikation, såvida han envisades att
bibehålla sin gunstling i spetsen för ministären. Den
svage Ludvig XVIII gaf slutligen efter, och 18
febr. 1820 måste D. taga afsked. Han blef emellertid
upphöjd till fransk hertig och utnämnd till ambassadör
i London, hvilken plats han likväl måste lämna, då den
Richrlieuska ministären föll (dec. 1821). Under den
Villèleska ministären tillhörde D. oppositionen inom
pärskammaren. Efter julirevolutionen 1830 blef han
en ifrig anhängare af Ludvig Filip, men inträdde ej
i någon af de många ministärerna under denne konungs
regering. Februarirevolutionen 1848 gjorde slut på
hans politiska bana.

2. Louis Charles Élie Amanieu D., hertig, den
förres son, fransk statsman, f. 9 maj 1819 i Paris,
d. 17 sept. 1886 på slottet La Grave (Gironde),
var först ambassadsekreterarc i London samt blef
därefter sändebud i Madrid och i Lissabon. Efter
februarirevolutionen 1848 drog han sig tillbaka från
det politiska lifvet och egnade sig åt industriella
företag. D., som dittills burit titeln markis, ärfde
vid faderns död, 1860, dennes dubbla hertigliga
värdighet. Det andra kejsardömets fall öppnade
nya utsikter för hans ärelystnad. 8 febr. 1871
valdes han i depart. Gironde till ledamot af
nationalförsamlingen, hvarest han slöt sig till
högra centern. I sept. 1873 utnämndes han till
ambassadör i London, men 26 november s. å. kallades
han att öfvertaga utrikesministerportföljen, hvilken
han bibehöll till 20 nov. 1877. Såsom ledare af
Frankrikes utrikes ärenden gjorde D. sig högt förtjänt
om sitt fosterland. Den fredskärlek, som det andra
kejsardömet låtsade, var hos honom uppriktig. Med stor
skicklighet undvek han hvarje allvarlig konflikt med
såväl Tyskland som Italien, utan att likväl prisgifva
Frankrikes värdighet. Men de sympatier han förvärfvat
hos franska folket förverkade han, då han blef medlem
af det reaktionära kabinett, som hertigen af Broglie
bildade efter Jules Simons, mot det parlamentariska
styrelsesättet stridande, plötsliga afskedande
16 maj 1877. Tillsammans med Broglie måste därför
äfven D. afgå, 20 nov. s. å. Han valdes i okt. 1877
till medlem af deputeradekammaren för valkretsen
Puget-Théniers, där han uppträdt som officiell
kandidat; men på grund af begångna olagligheter blef
valet kasseradt. Ej heller lyckades D. att blifva
medlem af senaten. E. W.

Decazeville [dokäsvi’1], fabriksstad i franska
depart. Aveyron (Guienne), 225 m. ö. h., nära
floden Lot, i en genom sina kollager för mellersta
Frankrike viktig trakt. 9,247 inv. (1901; som kommun
11,536). Decazevillekolen äro tämligen dåliga,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>