Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De Geer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
D. hela statsministerslönen (18,500 kr.) i
pension. 30 april s. å. tog han afsked äfven från
presidentsämbetet i Svea hofrätt. Under de tider
D. var statsrådets främste ledamot blef behofvet
af reformer på lagstiftningens område i ganska
ymnigt mått tillgodosedt. Bland de viktiga lagar,
som af honom kontrasignerats, må nämnas: lagarna om
ogift kvinnas myndighet vid 25 års ålder, husagans
inskränkning, konventikelplakatets upphäfvande
(alla 1858), om utsträckt religionsfrihet (1860),
upphörande af s. k. tysta förmånsrätter (1861), ny
konkurslag och därmed sammanhängande författningar
(1862), lagarna om kyrkomöte (1863) och om ogift
kvinnas myndighet (s. å.), allmän strafflag (1864),
ny sjölag (s. å.), lagen om räntans frigifvande
(s. å.), lagarna om oäkta barns arfsrätt (1866),
om bysättningens inskränkande (1868), nya krigslagar
(s. å.), förordningar om inteckning och lagfart (1875)
samt om eganderätt till skrift och nya utsökningslagen
(båda 1877).
D. fortfor emellertid äfven efter afskedet att egna
sina krafter åt det offentligas tjänst, dels som
universitetskansler, hvartill han mottog val 1881,
dels som riksdagsman, ehuru han mera sällan yttrade
sig. 1881 väckte han sin första och enda motion —
om nedsättning af bevillningen för de lägst beskattade
— men denna afslogs vid gemensam votering.
Då 1883 ett särskildt utskott tillsattes för
behandling af ministären Posses förslag till
försvars- och skattefrågornas ordnande, valdes D.
till ordförande i detta utskott. Förslagen (som
understöddes af D.) föllo, och Posse afgick.
Statsministersämbetet erbjöds då ånyo D., men
han undanbad sig det. Vid samma riksdag
motsatte han sig kraftigt Andra kammarens försök
att draga grundskatte- och indelningsfrågor under
gemensam votering. Om de vid 1885 års riksdag
fattade besluten om försvarsverket och grundskatterna
(någon ökning i åldersklasser och öfningsdagar mot
30 proc. afskrifning af indelningsverkets bördor
och grundskatterna) — "en ändtligen mognad frukt af
1873 års kompromiss" — sade han, att "få andra riksdagsbeslut skänkt
honom större tillfredsställelse". I den vid
samma tid allt starkare framträdande unionella
konflikten intog han till en början en medlande
ståndpunkt och yttrade sig "mera unionsvänligt än
som öfverensstämde med majoritetens ton i Första
kammaren". Sedermera har han, i sina "Minnen",
offentligen förklarat, att man "icke längre kan
bygga på föreningens historiska grund, utan måste
framför allt akta på den allmängiltiga rättsgrunden;
och då kan man knappt neka, att norrmännen hafva
rätt i realiteten af nästan alla deras påståenden".
(Han ansåg unionen för viktig för att upplösas och
förordade därför eftergifter från Sveriges sida.)
I de tullpolitiska striderna röstade han alltid med
de frihandelsvänlige. "Protektionisternas fanatism"
vid 1888 års riksdag stadgade hans beslut att i
aug. s. å. lämna riksdagen, ett beslut, som i själfva
verket hade sin rot i den "farhågan att han till följd
af aftagande själskrafter icke skulle kunna hålla sig
uppe på den höjd han uppnått". S. å. frånträdde han
äfven platsen såsom universitetskansler.
D. egnade sig sedermera uteslutande åt litterära
sysselsättningar, bosatt om vintrarna i Stockholm,
om somrarna på Sandvik, ett landställe på norra
Mälarstranden, till hösten 1892, då han slog sig
ned på sin lilla från svärfaderns gods Hanaskog
afsöndrade egendom Truedstorp i Kviinge socken,
Kristianstads län. Där afled han 24 sept. 1896. D. var
sedan 1848 gift med Karolina Lovisa Wachtmeister
(f. 1826, statsfru 1858) och efterlämnade tre söner.
D. framträdde tidigt som vitter
författare. Tidskriften "Eos" (1839—40), kalendern
"Linnæa borealis" (1840, 1842) och "Intelligensblad"
(1845) innehålla flera bidrag af hans hand. Därjämte
utgaf han novellen Hjertklappningen på Dalvik
(1841), en samling smärre prosaskildringar under
den gemensamma titeln S. H. T. (1843; öfv. till
holländska och tyska; "Om dans", "Om konversation",
"Om människans ansikte", "Den resande tanken" m. fl.),
Carl XII:s page (1847; öfv. till danska och tyska)
och en estetisk skiss, kallad Naturbetraktelser (i
"Litterärt album" 1878). 1879 upptog D., i hemlighet,
sin "vittra penna, som varit nedlagd omkring trettio
år", och författade ett drama, hvari han behandlade
representationsförändringen och de sinnesstämningar,
som densamma väckte inom olika fraktioner af adeln
och andra samhällsklasser. Dramat, Grefve Lillie,
utgafs anonymt 1880 och framkallade många gissningar
om författaren. En synnerligen framstående plats
intager D. såsom historisk-politisk biograf genom
Minnesteckning öfver Hans Järta (föredragen
på Vet.-akad:s högtidsdag 1874; tr. s. å.),
Minne af riksrådet grefve A. J. von Höpken (i
"Sv. akad:s handl. ifrån år 1796", d. 57, 1882)
och Minne af statsrådet m. m. grefve B. B. von
Platen (i "Sv. akad:s handl. ifrån år 1886",
d. 1, 1887). 1892 öfverraskade han allmänheten med
tvenne litterära verk, Valda skrifter och Minnen
(2 bd; ny uppl. 1906). Det senare arbetet väckte ett
utomordentligt uppseende genom den öppenhet, hvarmed
författaren låter allmänheten blicka in i hans och
hans familjs lif, och genom den oförbehållsamhet,
med hvilken han yttrar sig i politiska och sociala
frågor samt om sina samtida på och omkring tronen. Det
innehåller dock ett mindre rikt materiel till våra
dagars historia än man kunde förmoda på grund af
förf:s mångåriga plats på samhällets tinnar. D:s
skrifter utmärka sig genom mycken finhet och ädelhet
i uppfattningen samt genom ett särdeles behagligt
framställningssätt. I hans vittra arbeten är
"uttryckets milda och lugna skönhet" ofta genomväfd
af en blid och godhjärtad humor. D:s namnteckning
finnes återgifven i art. Autograf, pl. IV.
Det behöfver knappt sägas, att utmärkelser i
yttre måtto kommo D. till del. 1859 blef han
hedersled. af Vitt. hist. o. ant. akad., 1862
led. af Svenska akademien (efter A. M. Strinnholm)
och af Vet. akad. samt 1863 hedersled. af Vet. och
vitt. samhället i Göteborg, 1882 hedersled. af
Fysiogr. sällsk. i Lund och 1883 af Vet. soc. i
Uppsala. Vid Lunds universitets jubelfest 1868
kreerades han till juris hedersdoktor och vid
jubelfesten i Uppsala 1893 till filos. hedersdoktor.
Jfr utom D:s ofvannämnda "Minnen" hans meddelande
i P. von Möllers "1867 års första kammare" (1875),
P. von Ehrenheims "Inträdestal" i Sv. akad. (i
"Sv. akad:s handl. ifrån år 1886", d. 12, 1898) och
M. Weibull, "L. D. Tal vid nordiska festen i Lund"
(1897).
9. Gerard Louis D., den föregåendes son,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
