Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dejean - Dejefors. Se Deijefors - Dejektion - Dejeuner - Dejotarus - Dejsa - Dejsning. Se Dejsa - Dejsvända. Se Dejsa - De jure - Deka- - Dekabrist - Dekad - Dekadans - Dekadenter - Dekadik - Dekagynia, Dekagynisk, Dekagynist. Se Decagynia - Dekalkomani - Dekalogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men blef, efter faderns död, pär af
Frankrike 1824. D. sysselsatte sig ifrigt med
entomologiens studium och utgaf bl. a. Species
général des coléoptères (1825—39) och (tills.
med Boisduval och Aubé) Histoire naturelle et
iconographie des coléoptères d’Europe (1829—36).
L. W:son M.
Dejefors. Se Deijefors.
Dejektion lat. dejectio, eg. nedkastning), med., uttömning,
afföring, purgering.
Déjeuner [deʃönē], stundom Déjeuné, fr. (af
upphäfvande prefixet dé och jeûne, fasta; eg. det
första man förtär på fastande mage), frukost,
vare sig denna består af "morgonkaffet" (teet,
chokladen) eller den i nutida stadssamhällen
brukliga andra frukosten vid 12—1-tiden på dagen,
i Frankrike äfven kallad déjeuner à la fourchette
("gaffelfrukost") och bestående af varma och kalla
rätter jämte vin l. dyl. Jfr Lunch. — Déjeuner dînatoire
[-tωār] l. déjeuner-dîner [-nē; af dîner, middagsmåltid],
större frukostmiddag. — Déjeunera, intaga frukost, frukostera.
Dejotarus, tetrark af Galatien, var under
1:a årh. f. Kr. mycket inblandad i romarnas
angelägenheter. För de viktiga tjänster, som
han gjort Sulla och andra romerska härförare i
krigen bl. a. mot Mithridates, fick han (omkr. 63
f. Kr.) konungatitel och väldet öfver Mindre
Armenien. Under inbördeskrigen höll han i början
med Pompejus och deltog i slaget vid Farsalos (48
f. Kr.), men underkastade sig därefter Cæsar,
hvilken han understödde i kriget mot Mithridates’
son Farnakes (47 f. Kr.). Cæsar lät honom behålla
konungatiteln och västra Galatien samt vistades en
tid vid hans hof. Två år senare anklagades D. i Rom
af sin dotterson Castor för att hafva tillämnat ett
mordförsök mot Cæsar under dennes vistelse hos honom,
men försvarades med framgång af Cicero. Efter Cæsars
död (44 f. Kr.) bemäktigade han sig Mithridates’
land, och mot en betydande summa fick han Antonius’
bekräftelse på besittningsrätten. Han slöt sig
emellertid till Brutus och Cassius, och hans trupper
stredo för dem vid Filippoi (42 f. Kr.). Därefter
öfvergick han till triumvirerna. Död vid hög ålder
40 f. Kr.
(H. Sgn.)
Dejsa (ty. deisen l. deinsen), sjöv., gå baklänges
(om seglande fartyg). Den manöver, genom hvilken
man kan tvinga ett segelfartyg att röra sig på
detta sätt, kallas bakslag eller dejsning,
vanligast det förra. — Dejsvända l. falla rund
på stället, en fartygsmanöver, som skiljer sig
från en vanlig "vändning undan vind" därigenom,
att fartyget tvingas att falla fortare. För detta
ändamål brassas alla förseglen skarpt back, en del
af akterseglen intages, och samtidigt lägges
rodret till fallning. Då fartyget börjar dejsa,
lägges rodret andra vägen, tills dejsningen upphör,
hvarefter rodret åter skiftas och manövern
fortsättes som vid undanvindsvändning. Jfr
Affallning, Drejvända och Vända.
R. N.*
Dejsning, sjöv. Se Dejsa.
Dejsvända, sjöv. Se Dejsa.
De jure, lat., i enlighet med lag; hvilande på
rättsgrund. Motsats: de facto (se d. o.).
Deka-, grek. (tio-), brukas i många sammansättningar,
t. ex. dekagon, dekalogen.
Dekabrist (af ry. dekaber, december), decemberman,
rysk adelsman, som deltog i sammansvärjningen i
december 1825. Se vidare Ryssland (historia).
Litt.: G. Schuster, "Die geheimen gesellschaften",
och A. Jensen, "Dekabristerna i ryska vitterheten"
(i "Sv. tidskr.", 1893).
Dekad (fr. décade, grek. dekas, af deka, tio),
tiotal, t. ex. af böcker, år, dagar, särskildt
tiodagsveckan i den franska republikanska
kalendern. Jfr Kalender.
Dekadans [-da’ȵs], fr. décadence (mlat. decadentia,
af lat. de, ned ifrån, och cadere, falla, sjunka),
förfall, fördärf, fortskridning till undergång.
Dekadenter (fr. décadents, af décadence, förfall)
kallades anhängarna af en på 1880-talet uppträdande
riktning inom franska litteraturen. Riktningen,
hvars teoretiker var Baudelaire, uppstod som
reaktion emot det torra och stela hos les
parnassiens samt den naturalistiska romanens
verklighetsanalys. Dekadenterna odlade jaglyriken
för att tränga ned i det undermedvetna själslifvets
djup, de sökte fenomenens mystik, lifvets
nattsida. Akademisk versifikation fick vika för
en mer musikalisk och på symboler rik diktion, i en
språkstil, som till hvarje pris undvek banala element,
men uppsökte alla suggestiva medel. Redan namnet på
riktningen anger, att den ville bli betecknad som
släkt med den klassiska vitterhetens silfverålder;
i likhet med denna gaf den uttryck åt nervositet och
raffinemang. Småningom blef beteckningen symbolister
(se d. o.) vanligare. Till dekadenterna räknas
Stéphane Mallarmé, Paul Verlaine, Paul Adam, Anatole
Baju, Maurice Bouchor, René Ghil, Maurice Maeterlinck,
Stuart Mérill, Jean Moréas, Francis Poictevin,
m. fl. Se G. Kahn, "Symbolistes et décandents" (1902).
Dekadik (af grek. deka, tio), tiotalsräkning,
ett räknesystem, hvars grundtal är tio, till
skillnad från dodekadik, den af Leibniz uppfunna
tolftalsräkningen. Jfr Decimalsystem.
Dekagynia, Dekagynisk, Dekagynist, bot. Se Decagynia.
Dekalkomani (af fr. décalquer, öfverföra en
kalkering, och manie, vurm), tekn., öfverföring
af tryckta mönster från papper till glasytor,
metallföremål o. d. Mönstren mångfaldigas, vanligen
medelst stentryck, i lämpliga färger på olimmadt
papper. Vid användning fernissas den yta, som skall
prydas af mönstret, ett exemplar af mönstertrycket
pressas med den tryckta sidan fast mot fernissan, som
får torka, hvarefter papperet aftvättas. Mönstret
stannar då öfverfördt. Enligt denna metod förses
allmänt maskindelar och järnmanufaktur med
fabriksmärken, skyltplåtar med vapen o. s. v.
G. H—r.
Dekalogen (grek. dekalogos, af deka, tio, och
logos, ord), teol., tio Guds bud. I G. T. heta de helt
kort "de tio orden" (2 Mos. 34: 28; 5 Mos. 4: 13;
10: 4). De meddelas i 2 Mos. 20: 1—17 och 5 Mos. 5: 6—21,
med några smärre olikheter (se nedan). På båda
ställena hänföras "de tio orden" till Mose. Frågan
om deras mosaiska ursprung är emellertid ännu under
debatt inom bibelforskningen. Svårigheten vid dess
afgörande ligger till stor del i Moseböckernas
komposition. Enligt en uppfattning, som räknar flera
framstående förfäktare, tillhör dekalogen i 2 Mos. 20
den s. k. elohistiska källan (en af de äldsta i
pentateuken), och på denna har då 5 Mos. 5, som är
yngre, byggt sina referat. Andra forskare vilja
emellertid i anslutning till Goethe (i en artikel
af år 1773) betrakta 2 Mos. 34: 14—26 såsom den
s. k. jahvistiska källans dekalog.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
