Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dekalogen - Dekan. Se Dekanus - Dekan - Dekanat - Dekandria - Dekantera - Dekanus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då denna är af annat innehåll än den i 2 Mos. 20 och
5 Mos. 5, skulle man efter denna uppfattning icke
kunna tala om någon enighet mellan pentateukens
källor i fråga om (den vanliga) dekalogens mosaiska
ursprung. Den s. k. prästkodex har icke meddelat
dekalogen, men denna källa har dock säkert känt till
den; i 2 Mos. 25: 16, 21 förutsätter den densamma
("vittnesbördet"). Emellertid är tillvaron af en andra
dekalog i 2 Mos. 34 troligen blott ett sken. Bortsedt
från svårigheten att i detta kap. få fram ett tiotal
bud, är det mer än tvifvelaktigt, om jahvisten på
detta ställe verkligen velat meddela något, som skulle
motsvara elohistens dekalog i 2 Mos. 20. Jahvisten kan
mycket väl ha haft en motsvarighet till de tio orden,
ehuru den person, som förenade de äldsta källorna
(jahvisten och elohisten), utelämnade den, därför
att han ej kunde upptaga den likalydande texten på
mer än ett ställe. Att 5 Mos. fann sig föranlåten
att upptaga den på nytt, får sin förklaring af
denna boks refererande karaktär (i dess första del,
kap. 1—11). Vissa forskare hafva emellertid sökt göra
gällande, att dekalogen i 2 Mos. 20 icke ursprungligen
tillhört den elohistiska källan, utan insatts senare,
sedan den uppkommit i profetiska kretsar (i 7:e
årh.) såsom ett uttryck af profeternas predikan; några
hålla t. o. m. före, att dess ursprungliga plats är 5
Mos. 5, hvarifrån den sedan flyttats in i elohistens
verk 2 Mos. 20. I detta fall skulle man naturligtvis
icke kunna tala om något mosaiskt ursprung för
dekalogen, då 5 Mos. sannolikt icke uppkommit förrän
på 600-talet f. Kr., utan profeterna (Amos, Hosea,
Jesaja m. fl.) vore då att anse såsom dess egentlige
upphofsmän. Mot antagandet att först profeterna skulle
gifvit upphof till dekalogen, som alltså vore att
anse såsom ett kompendium af deras högre religiöst
sedliga åskådning i förhållande till den föregående
tidens lägre religion, talar följande: 1) Profeterna
betrakta sig såsom samhöriga med Mose, hvilken af
dem äfven betecknas som profet (Hos. 12: 13). 2) De
förutsätta i sina straffpredikningar tillvaron af en
morallag såsom erkänd af folket (Am. 2: 4; Hos. 8:
1), och om man ej vill i denna se dekalogen, är man
hänvisad till lösa hypoteser angående densamma. 3)
Israel skulle icke kunnat bibehålla sin andliga
öfverlägsenhet gentemot kananeerna under domartiden,
då det tillegnade sig ej blott deras kultur,
utan ock flera af deras kultformer, om det i sina
bättre element ej varit i besittning af en högre
religiös-sedlig kraft, som förutsätter som sin källa
en högre uppenbarelse redan till Mose. Invändningarna
mot dekalogens mosaiska ursprung förlora ock sin
udd, om man besinnar, att innehållet däri, om än
utomordentligt högt i förhållande till de omgifvande
hedningarnas religion och sedlighet, dock icke har
samma höga andliga renhet, som vi från barndomen
äro vana att inlägga däri, därför att vi se det i
ljuset af Jesu bergspredikan. Sannolikt hafva ock de
enskilda buden i flera fall ursprungligen (i Moses
mun) haft en kortare form än den, som föreligger i 2
Mos. 20 och 5 Mos. 5. Måhända, ehuruväl ej säkert,
har budet mot bilddyrkan tillkommit senare. Dyrkan
af Jahve under bild förekommer visserligen i Israel,
utan att bestraffas, ända in i 8:e årh. Men här må
man icke göra för mycket af frånvaron af bestraffning,
då vi endast ofullständigt känna Israels historia. I
Silo och Jerusalem,
där traditionen dock bevarats bäst, höra vi icke
talas om någon bilddyrkan. Antagandet att ett bud
(mot bilddyrkan) tillkommit i senare tid, vållar dock
ingen svårighet, i betraktande t. ex. af olikheterna
mellan budens form i 5 Mos. 5 och 2 Mos. 20. Hvad
man än må tänka om dekalogens ursprung, råder
dock inom den närvarande forskningen full enighet
beträffande det höga värdet af dess innehåll. I
upphöjd enkelhet och värdighet saknar det motstycke
i hela religionshistorien. Det specifikt nationella
draget spelar här också en underordnad roll,
och därför har kristendomen med all rätt upptagit
och fördjupat dessa bud såsom en "Magna charta"
för gudsfruktan och sedlighet. — I fråga om de tio
ordens uppdelning hafva flera uppfattningar gjort
sig gällande. Den äldsta uppdelningen, som finnes
redan hos Filon, Josefos och i allmänhet hos den
gamla kyrkan, och sedan upptagits af Calvin och
de reformerte samt socinianerna och de grekiske
katolikerna i nyare tid, indelar buden sålunda: 1)
förbud mot främmande gudar (2 Mos. 20: 2 f.); 2)
mot bilder (v. 4—6), 3) mot Guds namns missbruk; 4)
sabbatsbudet; 5) budet om vördnad mot föräldrar; 6)
budet mot mord; 7) mot äktenskapsbrott (Filon ordnar
v. 13—15 sålunda: v. 14, 13, 15 [äktenskapsbrott,
mord, tjufnad], Septuaginta på detta sätt: v. 14,
15, 13 [äktenskapsbrott, tjufnad, mord]); 8) mot
tjufnad; 9) falskt vittne; 10) ond begärelse. Denna
indelning är den naturligaste. 2 Mos. 20: 2 betraktas
bäst som en inledning, v. 3 såsom det första budet;
4—6 såsom det andra (bilddyrkan) och v. 17 såsom det
10:e. En annan indelning finnes i den massoretiska
texten och torde ha sin äldste kristne representant i
Augustinus, från hvilken den sedan öfvergått till de
latinske kyrkofäderna, den romersk-katolska kyrkan och
Luther, från hvilken äfven vi fått den. Enligt denna
uppdelning betraktas v. 2—6 (förbud mot afgudar och
bilder) såsom det första budet, och uppdelas budet
mot begärelserna i tvenne bud (efter 5 Mos. 5: 18:
begärelse till nästans hustru och till hans
hus. Bland katoliker och lutheraner ha 9:e och
10:e buden sedan bytt plats). Ett tredje sätt att
uppdela buden finnes hos judarna, hvarvid v. 2 (Jag
är Herren din Gud etc.) uppfattas som det första,
v. 3—6 (mot afgudar och bilder) såsom det andra,
och v. 17 (mot onda begärelser) som det 10:e. Af den
vidlyftiga litteraturen i detta ämne må här, utom
kommentarverken till 2 Mos. och 5 Mos., nämnas: Lemme,
"Religionsgeschichtliche bedeutung d. dekalogs"
(1880), och Meisner, "Der dekalog", I (1893).
E. S—e.
Dekan (lat. decanus). Se Dekanus.
Dekan, mindre riktig form för Dekhan. Se Deccan.
Dekanat, en dekans ämbete. Se Dekanus.
Dekandria, Dekandrisk, Dekandrist, bot. Se Decandria.
Dekantera (af lat. de, af, från, och grek. kanthos,
vinkel), kem., "afhälla", skilja en vätska från en
fällning eller bottensats, genom att låta vätskan
afrinna, under det att kärlet lutas i vinkel.
P. T. C.
Dekanus l. Dekan (lat. decanus, af decem, tio) var hos
romarna titel på uppsyningsmannen öfver ett tältlag
(contubernium), hvilket bestod af tio tjänare. Vid
kejsarhofvet i Konstantinopel var dekanus en lägre
hoftjänsteman. — Inom den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
