Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De la Gardie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
regering lefde D. på sina gods i ett slags förvisning,
och han framträdde ej åter i det offentliga, förrän
hans svåger Karl X Gustaf uppstigit på tronen. I
aug. 1654 fick han fullmakt som generalguvernör
öfver Västergötland, Dal och Halland, och i
dec. s. å. utnämndes han till kansler för Uppsala
universitet. I juni 1655 erhöll han fullmakt att vara
gen.-guvernör i Livland (med rätt att därjämte uppbära
riksråds- och riksskattmästarlönerna) och konungens
löjtnantgeneral öfver krigsväsendet i Ingermanland,
Est- och Livland. I sistnämnda egenskap förde
han under mer än tvenne år öfverbefälet öfver de
trupper, som kämpade först mot Polen och sedermera
mot Ryssland, och fick i jan. 1656 fullmakt som
generalguvernör öfver Samogitien och en del af
Litauen. I kriget hade han dock endast undantagsvis
att glädja sig åt sin konungs bifall. Så mycket oftare
blef han föremål för ett skarpt uttaladt misshag,
åsamkadt genom tillvägagåenden, som vittnade om, att
hans egenskaper icke voro fältherrens. Återkallad från
Livland, utsågs han af Karl Gustaf i jan. 1658 till
"legatus primarius" vid underhandlingen med Polen och
var ett af de sändebud, som åt det utmattade Sverige
förvärfvade freden i Oliva (1660).
På grund af konungens testamente blef han 12
febr. 1669 rikskansler och en af de förmyndare,
som under Karl XI:s minderårighet ledde Sveriges
öden. Bland denna förmyndarregerings män är D. den
mest lysande och den mest ryktbare. Han blef
äfven den inflytelserikaste, ehuru märkas bör, att
hans inflytande aldrig var oafbrutet och aldrig
fullständigt eller obestridt. Till väsentlig del
berodde detta på hans oförmåga af uthålligt och
energiskt arbete, uppenbarande sig bl. a. i hans
outrotliga benägenhet att allt som oftast draga sig
undan från riksstyrelsens centrum för att månadtals
lefva som grand seigneur på något af sina gods,
till stort men för såväl kontinuiteten i ärendenas
ledning som egen maktställning. Någon stor statsman
var D. icke. Därtill fattades honom alltför mycket
icke blott af karaktärens fasthet och viljans stål,
utan äfven af den skarpblick, som tränger till sakens
kärna och utgör den nödvändiga förutsättningen för
en målmedveten och konsekvent politik. Men han var
en framstående talang: han egde mycken fyndighet
och en oförneklig erfarenhet i offentliga värf. Med
dessa gåfvor och genom sina mäktiga relationer kom
han att betyda mycket i en regering, som, lefvande
på traditionerna från trettioåriga krigets dagar,
saknade blick för den nya tidens kraf och helst
undansköt lösningen af de stora framtidsfrågorna för
att endast hjälpligt lotsa sig fram genom ögonblickets
svårigheter. Mer än någon annan bidrog D. att åt
Karl XI:s förmyndarregering gifva en karaktär af
svaghet och splittring. Mot en Gustaf Bondes och en
Johan Gyllenstiernas rådslag, som afsågo häfdandet
af Sveriges själfständighet och ordnandet af dess
drätsel genom fred, sparsamhet och indragning af
kronans gods, ställde D. en vishet, som blundade för
oafvisliga kraf och sökte undgå sparsamhetens och
reduktionens obehag genom en för landets oberoende
farlig subsidiepolitik. Ett uttryck af denna vishet
var 1672 års förbundsfördrag med Frankrike. Detta
fördrag blef emellertid olycksbringande till sina
följder. Det medförde svenskarnas olyckor, till en
början nederlaget vid Fehrbellin
(1675), under 1670-talets senare hälft och blef
den medelbara anledningen till de omhvälfningar,
som medförde den svenska högadelns och D:s egen
undergång. Denna var äfven så till vida icke
oförtjänt, som D. i sin makts dagar icke drog sig
för att se sin egen ekonomi till godo på ett sätt,
som knappt låter sig försvaras. Trots den rådande
finansnöden lät han sålunda icke blott som en
ersättning för det förlorade Arensburg donera
sig Pernau som grefskap (1661), utan fick under
förmyndartiden flera gånger hemman i donation.
När Karl XI år 1672 själf tillträdde regeringen,
innebar detta icke ett upphörande eller ens ett
förminskande af det inflytande, som närmast förut
gjort sig gällande. D. blef i själfva verket mäktigare
än någonsin. Den unge, oerfarne konungen lånade honom
villigt sitt öra och följde råd, hvilkas värde han
ännu ej fått anledning att ifrågasätta. Å andra sidan
är det visst, att D. under denna tid sökte befästa
sin makt genom att öka Karl XI:s, och det har sin
stora märkvärdighet, att just den man, som blef ett
af enväldets främsta offer, var en af dess förste
befordrare. Denna D:s allmaktstid räckte till 1675,
då de bittra frukterna af hans politiska system
började visa sig. Han stod nu rådvill och klagande
midt under de växande farorna och lyckades aldrig
återupprätta sitt anseende. Detta förhållande bör
dock icke i någon väsentligare mån tillskrifvas
den vid kröningsriksdagen i Uppsala s. å. mot honom
framkastade beskyllningen för högförräderi. Denna
visades snart vara ogrundad. Förklaringen till
D:s alltmer sjunkande inflytande är i stället att
söka i hans egen oförmåga att genom ett energiskt
och målmedvetet arbete, sådant som den brydsamma
tiden kräfde, häfda sin ställning. Deltagandet i
danska kriget, hvarunder han förde befäl öfver den
mot norrmännen opererande armén och led en kännbar
motgång vid Uddevalla (1677), skänkte honom inga
lagrar, och hans försök att samla det svenska rådets
söndrade medlemmar till motstånd mot ett envälde,
som hotade att förkrossa, visade sig vara en uppgift,
som vida öfversteg hans krafter. Han var och förblef
en förlorad man, och när hans konung 1680 skilde
honom från handläggningen af utrikesärendena,
genom att upphöja honom till president i Svea
hofrätt (19 maj) och riksdrots (18 sept.), var
detta knappast att anse som en nåd och betraktades
ej heller så af den det gällde. Sina sista år
tillbragte D. mest på sina gårdar, i synnerhet
sedan han 1682 erhållit tjänstledighet från alla
sina ämbeten. Vedervärdigheterna hopade sig öfver
honom. Förmyndarräfsten och den stora reduktionen
gingo öfver honom i all sin stränghet och slutade
med att göra honom, som lefvat lik en furste, till
en fattig man. För sina vänner klagade han öfver
sina olyckor, och hans klagan, hvilken hunnit till
eftervärlden, saknar icke uttryckets värdighet,
men den ådagalägger knappast, att han förstod
hvilken skuld han själf hade i sitt öde. Han dog
på Vängarn 26 april 1686 och ligger begrafven i
Varnhem.
Hjr. (O. V.)
I ett afseende, men också endast i ett, hör D. till Sveriges store män och
eger billiga anspråk på dess tacksamhet. Han är
utan tvifvel den störste gynnare och älskare af
vetenskap och konst, som vårt land någonsin haft. Det
historisk-antikvariska studiet, som under 1600-talet
väckts till lif, fick genom inträffade händelser
under Karl X Gustafs danska krig (1657—60)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
