Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De la Gardie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
impulser, som satte det i friskare
fart. Islänningen Jon Rugman, som bragtes öfver
till Sverige på en kapad skuta, medförde några
gamla "götiska" manuskript, som blefvo första
uppslaget till århundradets märkliga studium af den
fornnordiska litteraturen. Seefeldts storartade
bibliotek i Ringsteds kloster hade under kriget
blifvit taget och hemsändt med befallning från
konungen att låta de lärde hemma gripa sig an och
genomforska skatterna. Universitetskansleren D., åt
hvilken omsorgen blef anbefalld, sökte få till stånd
ett ordentligt och planmässigt studium vid akademien
i fornspråket och nordiska antikviteter. Han började
bearbeta de lärde för att få någon af dem att åtaga
sig ledningen och undervisningen, och han utlofvade
stipendier åt de studenter, som ville "hänge sig åt
det gamla språket och dess lecturæ". Han vann för sina
planer historikern O. Verelius, som 1662 utnämndes
till "professor i fäderneslandets antikviteter",
den förste och siste innehafvaren af en dylik
befattning i vårt land. D:s nästa steg var att
efter en idé, som dock ej var utgången från honom,
organisera (1666—67) Antikvitetskollegium (se d. o.),
ursprunget till Vitt. hist. o. ant. akademien och
till vårt Historiska museum. Han ihågkom detta verk
med vackra gåfvor i handskriftsväg och sökte för
öfrigt på allt sätt upphjälpa det både med egna medel
och statsanslag. Sitt eget dyrbara bibliotek ställde
D. till forskarnas disposition. Han hade särskildt
riktat dess historisk-antikvariska fack genom att 1652
inköpa de stora bok- och manuskriptsamlingarna efter
den danske forskaren J. Stephanius. De märkligaste
historisk-antikvariska handskrifterna öfverlämnade
han i sin storartade donation af 18 jan. 1669 till
Uppsala universitet. I denna donation ingick dessutom
som n:r 1 den från Holland af D. återförvärfvade
"Codex argenteus" (se Codex 2). Det fanns
ingen af tidens vetenskapsidkare, som ej litade
till D. som sin beskyddare. Unga lärde började som
hans bibliotekarier och slutade som professorer
och framstående vetenskapsmän. Han gaf Hadorph
och Brenner tillfälle att företaga antikvariska
forskningsresor i landet, han skaffade stipendier
åt hitkomna islänningar för resor till Köpenhamn
och Island i och för insamling af handskrifter, han
befordrade Sparfvenfelts och Tungels forskningsfärder
i Europa. Han lämnade ur sin egen kassa medel
till många verks utgifvande och trädde ständigt
emellan för vetenskapens bästa. Själf sysslade
D. med vittert skriftställeri. 6 psalmer af honom
äro upptagna i "Samlade vitterhetsarbeten" etc.,
utg. af P. Hanselli (d. VII, 1867). I vår nu
gällande psalmbok är en af dessa intagen som n:o
471. Af D:s kolossala brefväxling förvaras största
delen (både koncept och ankomna skrifvelser)
i Riksarkivet och är förtecknad af E. W. Bergman
(i "Meddelanden från Sv. riksarkivet", XII, 1888).
V. G—l.
D. var ock en konstens främjare. Särskildt
sträfvade han efter att göra franska konstinflytelser
gällande. På 1650-talet ombyggde D. det äldre
Drottningholm (nedbrann 1661), restaurerade Ekholmen,
begynte byggandet af det Delagardieska grafkapellet
vid Veckholms kyrka, fortsatte den omfattande
restaurering af Läckö slott, som hans far börjat,
begynte restaureringen af Varnhems klosterkyrka,
där mot slutet af D:s lif Delagardieska grafkoret
började uppföras (fullb. 1712). Under 1660- och 1670-talen ombyggdes och dekorerades
Vängarn (möjligen kan en början skett mot
slutet af 1650-talet), restaurerades Jakobsdal
(flyglarna äro dock från Hedvig Eleonoras tid)
samt palatset "Makalös" i Stockholm, nybyggdes
Mariedal och Höjentorp, förvandlades Karlberg till
ett ståtligt barockresidens (på 1670-talet) samt
nybyggdes Käggleholms slott, det sista slott D. lät
uppföra. För öfrigt må nämnas äfven restaureringen
af kyrkorna i Lidköping, Mellby, Torsö, Otterstad,
Sunnersberg, Eggby, Husaby, Solna, Veckholm,
etc. etc. Konstverksamheten vid D:s hof var pompös
och praktsträfvande, stilistiskt dock i allmänhet
rätt grof och simpel. Fyra slott påminna oss ännu
i dag lifligt om arten af D:s byggnadsverksamhet,
Vängarn, Karlberg, Läckö och Mariedal, och äfven till
grafkapellen i Veckholm och Varnhem kunna vi ännu
vallfärda. Bland de många i D:s tjänst anställde
konstnärerna och konsthandtverkarna kunna särskildt
nämnas fransmännen: arkitekten Jean De la Vallée,
skulptörerna Jean Baptiste Dieussart, Abraham
L’Ammoureux, Henri De la Vallée, målaren Nicolas
Valleri, gravören Parise m. fl., vidare holländarna:
Henrik Münnichhofen och Jacques de Coeur, båda
målare, tyskarna: målaren Johan Hirtz och skulptörerna
Georg Baselaque och Henrik Lichtenberg samt följande
svenskar: målaren och bildhuggaren Johan Werner,
bildhuggarna Hans Schwartz, Markus Gerling och
Karl Hebbel, målarna Johan Hammer, Anders Lingh,
Johan Slein, Henrik Köpke, Måns Carlinus, Johan
Wulf, byggmästarna Hans Stenhuggare (som byggde
bl. a. Höjentorp), Frans Stiemer (ledaren af Läckö
slotts tillbyggnad), Arvid Murmästare och Lars
Simonsson Skragge (restaurerare af Varnhems och
Lidköpings kyrkor). Som ett prof på de sistnämndes
arkitektoniska konst bör betraktas äfven Lidköpings
gamla rådhus, som tillkom genom D:s försorg. Dessutom
trädde naturligtvis D. både i hemlandet och
utomlands i mer tillfällig förbindelse med en mängd
konstutöfvare af olika slag, hos hvilka beställningar
eller omedelbara inköp gjordes. Därigenom förvärfvades
efter hand mycket stora och dyrbara samlingar,
hvilka likväl under reduktionsåren blefvo skingrade
såsom agnar för vinden. — Såsom en egendomlighet
må slutligen nämnas, att D. 1673—76 hade svenska
postväsendet i förläning. Han kom i sammanhang därmed
att utöfva en viss postalisk förvaltningsmyndighet.
A. H—r.
Litt.: Fr. M. Franzén, "Minne af riks-drotzet
grefve M. G. D." (i "Sv. akad:s handl. ifrån år 1796",
11:e d., 1827), A. Cronholm, "Strödda biographier"
(1836; innehåller en längre lefnadsteckning
öfver D.), F. F. Carlson, "Sveriges hist. under
kon. af pfalziska huset" (bd I—III), E. W. Bergman,
"M. G. D. och krigshändelserna i Bohus län 1677"
(i "Hist. bibliotek", V, 1878) och "Rikskansleren
grefve M. G. D:s fullmagter och donationer"
(1881), Cl. Annerstedt, "Bref af Olof Rudbeck
d. ä. rör. Upsala universitet" (1892—1904),
O. Varenius, "Högförräderimålet mot D. år 1675"
(i "Festskr. tillegnad C. G. Malmström", 1897),
A. Heimer, "Grefve M. G. D:s ambassad till Frankrike
1646" (1901), A. Hahr, "Konst och konstnärer vid
M. G. D:s hof"(1905). Handlingar och anteckningar
rör. D. som offentlig och enskild person äro tryckta i
"De la Gardieska arkivet", d. 6—8 (1835—37).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
