- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog /
71-72

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De la Pole - De la Rey, Jakobus Herklaas

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

en rik köpman i Hull och 1332 stadens förste
mayor, hvilken, jämte sin äldre broder, sir
Richard D. (d. 1345), försträckte regeringen stora
penningsummor och 1339 af Edvard III utnämndes till
"baron af skattkammaren". Han var den förste köpman
i England, hvilken blef stamfader för en lysande
adelsätt.

1. Michael D., 1:e earl af Suffolk, son till sir
William D. (se ofvan), f. omkr. 1330, d. i Paris 1389,
deltog flera gånger i franska kriget och blef under
Rikard II rådsmedlem och snart den unge konungens
förtrognaste rådgifvare. 1383 blef han kansler och
1385 earl af Suffolk. Han var som rik uppkomling
illa sedd af de förnäme baronerna,
hvilka sammangaddade sig emot honom under ledning af
konungens farbror, Tomas, hertig af Gloucester. Af
"det underliga parlamentet" 1386 skrämdes Rikard
att afskeda D., hvilken äfven åtalades och dömdes
till fängelse, men efter parlamentets upplösning
tog Rikard honom genast åter till nåder. I nov.
1387 nödgades han fly ur riket och dömdes frånvarande
till döden 1388.

2. William D., 4:e earl och 1:e hertig af Suffolk,
den föregåendes sonson, f. 1396, d. 1450, följde
Henrik V i franska kriget, stred sedan under Bedford
och var flera gånger guvernör öfver eröfrade franska
landsdelar. 1428 var han högste befälhafvare öfver
den engelska belägringshären utanför Orléans
och blef, sedan denna stad 1429 undsatts af Jeanne
d’Arc, kort därefter i sin tur belägrad af henne
i Jargeau och nödgad att kapitulera. Friköpt ur
fångenskapen, återvände han hem, blef 1431 medlem
af rådet och var jämte kardinal Beaufort ledare för
fredspartiet; tillsammans voro de Englands ombud på
fredskongressen i Arras 1435. Då efter hertigens
af Bourgogne affall och Bedfords död krigspartiet
kom till makten med konung Henrik VI:s farbror,
hertig Humphrey af Gloucester, blef D. dennes
farligaste rival och åvägabragte 1444 mot dennes
planer konungens giftermål med Margareta af Anjou.
Han kom därigenom högt i konungens gunst, blef
s. å. markis och 1448 hertig af Suffolk samt stod,
sedan Gloucester och Beaufort 1447 hastigt aflidit,
utan medtäflare om inflytandet öfver den svage
konungen. En oförsonlig fiende hade han emellertid
skaffat sig i hertig Rikard af York, hvilken han
aflägsnat till Irland, och folket kastade på honom
skulden för att Maine, Anjou och Normandie uppgifvits
till fransmännen. Missnöjet bröt ut i 1449 års
parlament; D. anklagades för att ha "sålt riket
till Frankrike" och blef i mars 1450 landsförvisad.
På utresan blef han öfverfallen på sjön och brutalt
mördad, möjligen på anstiftan af hertigen af York.
Trots sin hänsynslöshet var D. otvifvelaktigt en god
och klok patriot.

3. John D., 2:e hertig af Suffolk, den
föregåendes son, f. 1442, d. 1491, slöt sig under
"Rosornas krig" till York-partiet och gifte sig
(före okt. 1460) med hertig Rikards af York dotter
Elisabet, syster till Edvard IV. Han användes af
Edvard i flera viktiga värf, slöt sig efter dennes
död till Rikard III och hyllade efter slaget
vid Bosworth Henrik VII, hvilken städse, trots hans
sons affall, omfattade honom med förtroende.

4. John D., earl af Lincoln, den
föregåendes son, f. omkr. 1464, omhuldades
mycket af Rikard III, som utsett honom
till tronarfvinge med förbigående af earlen af Warwick, den mördade
hertigens af Clarence son. D. stred vid Bosworth
(1485) vid Rikards sida, men hyllade efter dennes
död Henrik VII och utfäste sig att ej hysa några
förrädare. Icke dess mindre blef han den egentligen
drifvande kraften i Lambert Simnels uppror, flydde
våren 1487 till dennes armé på Irland och deltog i
invasionsförsöket mot England, hvarvid han stupade
vid Stoke (i juni s. å.).

5. Sir Edmund D., earl af Suffolk, den föregåendes
bror, f. omkr. 1472, d. 1513, återfick af Henrik VII
faderns genom hans broder Johns förräderi förverkade
titel, men nöjde sig med earlvärdighet mot rätt att
återköpa en del af släktens konfiskerade egendomar.
Den snålhet konungen vid denna uppgörelse lade
i dagen jämte hans stränghet mot andra innehafvare
af tronanspråk förmådde D. att 1499 fly ur landet.
Han förmåddes att återkomma, men flydde 1501
till kejsar Maximilian, som låtsade understödja
hans tronanspråk för att därigenom åt sig utpressa
ekonomiska fördelar af Henrik VII. Efter flera års
kringirrande utomlands kom D. i händerna på konung
Filip af Kastilien, hvilken vid ett besök i England
1506 af Henrik VII trugades att utlämna fången mot
konungens skriftliga försäkran, att han skulle skonas
till lifvet. D. satt sedan fången i Tower, till
dess Henrik VIII 1513, med anledning af hans
broder Richards förbund med franske konungen,
lät halshugga den olycklige pretendenten.

6. Richard D., yngre broder till den föregående,
flydde 1501 samtidigt med denne från England, fick en
tid understöd af konungen af Ungern och erkändes vid
utbrottet af fransk-engelska kriget 1512 af Ludvig XII
som rättmätig engelsk konung. Fransmännens planer att
sända honom till England med en invasionshär hade
ej hunnit till utförande, då freden slöts 1514.
D. måste nu lämna Frankrike och slog sig ned i
den tyska riksstaden Metz, där han med franska
underhållspenningar förde ett yppigt lif, esomoftast
dock utsatt för mordanslag från engelska utskickade.
1519—22 residerade han i Toul, kallades vid
krigsutbrottet 1522 af Frans I till Paris och
var än en gång påtänkt som ledare vid en tillämnad
landstigning i England, men planen uppgafs. D.,
med hvilken hans ätt försvinner ur historien, stupade
vid konung Frans I:s sida i slaget vid Pavia, 24
febr. 1525.
V. S—g.

illustration placeholder

De la Rey, Jakobus Herklaas, boergeneral,
f. 22 okt. 1847 i nuv. Oranjeflodskolonien
och härstammar från en hugenottfamilj. Han var
sedan 1893 medlem af Transvaals (Sydafrikanska
republikens) "första folkråd" och representerade
där distriktet Lichtenburg. I folkrådet tillhörde
D. intet bestämdt parti och sympatiserade snarare
med den moderate Joubert än med presidenten Krügers
vågsamma ytterlighetspolitik. Vid boerkrigets utbrott
i okt. 1899 utnämndes han till general, inföll i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:17 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbf/0052.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free