- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog /
77-78

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De Laval - De la Vallee

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

för återinförande af billigt fett i skummjölk (emulsorn),
en kontinuerlig kärna, en mjölkningsmaskin
(laktator) m. m. För framställning af separatorkulorna
och andra maskindelar af pressad stålplåt,
som behöfdes för separatorerna, grundlade han
Olofströms stålpressningsfabrik i Blekinge, hvilket företag
vuxit ut till en betydande industri. Därefter upptogs
hans intresse af problemet att tillgodogöra ångans
energi i ett turbinmaskineri, och han lyckades äfven
framställa en praktiskt användbar ångturbinkonstruktion,
hvilken bl. a. hade att uppvisa mekaniska
detaljer af mycket stort intresse, såsom den fjädrande
axeln, hvilken möjliggör det betydande antalet af
ända till 30,000 hvarf i minuten (se Ångturbin).
Denna hans uppfinning, som 1892 utsläpptes i
marknaden, öfvertogs af ”Aktiebolaget De Lavals
ångturbin”, med fabrik i Nacka vid Stockholm.
Ångturbinen med dess kraf på högt ångtryck gaf D.
anledning att konstruera en explosionsfri ångpanna
för 100 atmosfärers tryck, hvilken dock visade sig
för dyrbar i drift. Sedan länge har han sysslat med
metoder att ur malmer på elektrisk väg direkt utdraga
metaller, därvid ledd af tanken att på grundvalen af
Sveriges naturliga tillgångar af malm, vattenkraft
och bränsle utveckla en malmförädlingsindustri i stor
skala, särskildt för våra järnmalmer. Trots stora
uppoffringar ha dessa försök emellertid ej ännu
motsvarat uppfinnarens förväntningar. De hafva likväl
gifvit upphof till en elektrisk zinksmältningsmetod,
som i Sverige är under exploatering vid Sala för
framställning af zink och zinkhvitt. Den
mångfrestande mannen har äfven egnat sig åt fabrikation
af elektriska glödlampor och båglampor, för hvilken
tillverkning en större fabrik en tid drefs i Stockholm.

D. har af tullskyddsifrarna, hvilkas meningsfrände
han är, tagits i anspråk för politiska värf och var
1888—90 ombud för Stockholms stad i riksdagens
Andra kammare samt 1893—1902 ledamot af Första
kammaren, vald af Kopparbergs läns landsting. I
riksdagsarbetet gjorde han sig likväl föga gällande.
D. blef 1886 ledamot af Landtbruksakad. (hedersled.
1896) och Vet.-akad., hvars stora guldmedalj han
erhöll 1892.

D. tillhör de uppfinnare, hvilkas verk mindre böra
bedömas ur synpunkten af de enskilda konstruktionernas
fullkomning än med hänsyn till frukterna
af de uppslag, som i dem inneburits. Ur den förra
synpunkten är det nämligen otvifvelaktigt, att ett
flertal af de uppfinningar, som pläga anses för hans
mest lyckade, i sin slutliga form utarbetats af andra
konstruktörer eller först nått sin praktiska öfverlägsenhet
i kombination med andra uppfinnares anordningar.
Men å andra sidan har han genom initiativ
och val af arbetsområden ständigt varit en entusiastisk
föregångsman, hvilkens idéer kapital och
ingenjörsvetenskap kunnat bereda betydande industriella
och tekniska framgångar, sedan han förverkligat
möjligheten att nå de eftersträfvade målen. Dessutom
har hans verksamhet i hög grad präglats af en
fosterländsk sträfvan att främja det egna landets
industriella utveckling.
G. H—r.

De la Vallée [dəlavalē]. 1. Marin D., fransk
arkitekt, f. omkr. 1575, d. 1655 i Paris, fullbordade
1608 det 1533 efter Domenico di Cortonas ritningar
påbörjade Hôtel de ville i Paris och gjorde
ritningarna till det af Desbrosses 1615—20 uppförda
Palais du Luxembourgs stora trappa.

2. Simon D., den föregåendes son, fransk
arkitekt, erhöll till en början undervisning af sin far och
företog därpå i åtta år studieresor i Italien, Afrika
och ”en stor del af österländerna” samt blef vid
sin återkomst till Frankrike 1633 kallad till arkitekt
hos prinsen af Oranien, arfståthållaren Fredrik
Henrik. I maj 1637 befinner han sig i Sverige
såsom ”ingenjör och byggmästare” hos Åke Tott,
och i mars 1639 erhåller han fullmakt såsom ”Kongl.
Majestäts architecteur”. Föga hann han likväl att
i denna egenskap uträtta, ty redan hösten 1642
blef han på Stockholms Stortorg ihjälslagen eller
nedstucken af öfverste Erik Oxenstierna. Likväl utförde
han ännu bevarade ritningar till Riddarhuset, hvars
grundläggning omkr. 1641 under hans ledning
påbörjats. D:s ritningar blefvo emellertid aldrig
följda (se Riddarhus).

3. Jean D., den föregåendes son, fransk-svensk
arkitekt, f. 1620, d. i Stockholm 1696.
Han inkom omkr. 1637 med fadern till Sverige
och erhöll utan tvifvel af denne sin första
undervisning i byggnadskonsten. Tidigt anställd
vid byggnadsarbeten, erhöll han 1646 ett
resestipendium å 300 daler i tre år och fortsatte
i Frankrike och Italien sina konststudier. Återkommen
i midten af år 1650, fick han genast visa
prof på sin konst, då han i okt. s. å. erhöll i
uppdrag att uppföra en triumfport till drottningens
kröning. 1651 utnämndes han till riksarkitekt
(”kungl. architectus”), med en instruktion, som i
själfva verket gjorde honom till öfverintendent, och
i denna egenskap stadfästes han af Karl X Gustaf.
Han öfverhopades med arbete och utvecklade en
storartad verksamhet, dock mindre för det kungliga
hofvets räkning än för tidens aristokrater. Bland
annat uppgjorde han för konungens räkning ritningar
till ombyggnad och utvidgning af Stockholms gamla
slott — planer, som dock aldrig blefvo realiserade —
lämnade ritningar till Katarina kyrka (grundlagd
1656), afbrunnen 1723, i sitt nuv. skick åter
uppbyggd efter ritning af G. Adelcrantz, och Hedvig
Eleonora kyrka
(grundlagd 1658) i Stockholm, båda
centralkyrkor, och var flitigt anlitad med uppdrag
af stormännen M. G. De la Gardie (särskildt af
denne, hvars arkitekt han kan anses vara), G.
Bonde och K. G. Wrangel. För De la Gardies
räkning ombyggde han sålunda Ekholmen, Karlberg,
Drottningholm och Vängarn samt nybyggde Höjentorp,
Käggleholm, Mariedal och uppförde
Delagardieska grafkoret vid Veckholms kyrka; för
Bonde Bondeska palatset i Stockholm (nuv.
Rådhuset), för Wrangel Wrangelska palatset
Riddarholmen (det länge s. k. Kungshuset, nu lokalen för
Svea hofrätt, Statskontoret m. fl. ämbetsverk) och
gaf dessutom af N. Tessin d. ä. sedan omarbetade
ritningar till Skoklosters slott. Därjämte var han
upphofsman till Ebba Brahes palats (nu inbyggdt i
Schönborgska huset vid Götgatan), Karl Sparres
palats
(nu exteriören till Sveasalen) m. m. År
1656 fick han riddarhusdirektionens fullmakt att
vara byggmästare för Riddarhuset, som han
fullbordade (se Riddarhus). Till sin konstnärliga
karaktär var D. en målsman för den då i Sverige
framträdande klassiska senrenässansen i Palladios
anda, dock betydligt modifierad af samtida franska
och holländska förebilder. Hans byggnader utmärka
sig genom de rikt utbildade vattentaken, genom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:27:50 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbf/0057.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free