Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Demokrater - Demokrati - Demokritos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vid presidentvalet 1836 (van Buren), men besegrades
1840 af whigs (Harrison). Vid 1844 års presidentval
gjorde demokraterna Texas’ annektering till främsta
programpunkt, vrakade sin gamle ledare van Buren och
genomdrefvo valet af den obetydlige Polk. Därmed
gjordes slaffrågan aktuell i amerikansk politik,
och den förorsakade genast en ny splittring bland
demokraterna, framför allt i staten New York. Dess
demokrater delade sig i två grupper, kända under
öknamnen Barnburners ("ladubrännare", de som
"brände ladan för att bli kvitt råttorna") och Hunkers
("eftertraktare af ämbeten"). De förre
voro partiets radikaler, motsatte sig slafveriets
införande i nya territorier och höllo på van Buren;
de senare underkastade sig af fruktan för nederlag
vid valen slafstaternas fordringar. Schismen kom till
utbrott vid partikonventet i Utica (maj 1848) och
ledde till att "barnburners" på ett möte i Buffalo
(aug. s. å.) förenade sig med slafverifientliga
whigs till Freesoil-partiet (se Freesoilers).
Följden häraf blef partiets nederlag vid
1848 års presidentval. Än en gång återförenades
partiet efter Clays berömda "kompromiss af år
1850", hvilken antogs ha ledt till slafverifrågans
lösning för långa tider. Demokraterna segrade nu vid
presidentvalen 1852 (Pierce) och 1856 (Buchanan), men
drefvos, sedan striden i slafverifrågan uppflammat
på nytt genom Douglas’ Kansas-Nebraska-bill 1854,
fullständigt öfver i armarna på slafverimännen från
sydstaterna. Dessas långt gående kraf framkallade
vid 1860 års presidentvalskampanj en ny schism
inom partiet på nationalkonventet i Charleston
(apr.); nordstaternas demokrater nominerade
Douglas, sydstatsmännen Breckinridge, och de
söndrade demokraterna besegrades vid valet af det
nybildade republikanska partiet med Lincoln. Under
inbördeskriget förvandlades demokraterna till ett
unionsfientligt sydstatsparti, och efter krigets slut
dröjde det länge, innan partiet hann reorganiseras på
nya, nationella grundvalar. Dit slöto sig nu äfven
spillrorna af det gamla whigpartiet i sydstaterna;
man erkände krigets resultat, men sökte utestänga
negrerna från utöfvande af rösträtt, och genom sin
opposition mot de höga protektionistiska tullarna
samt mot korruptionen i förvaltningen under Grants
båda presidentskap började demokraterna ånyo vinna
allt fler anhängare äfven i nordstaterna, till
dess de omsider 1884 (med Cleveland) segrade vid
presidentvalet. Under de senaste decennierna har
det demokratiska (likaväl som det republikanska)
partiet förlorat alltmer af sin ursprungliga
karaktär; nya grupper ha tillkommit inom och
utom de båda gamla historiska partierna, och
den skarpa motsättningen mellan dessa vid valen
upprätthålles nu förnämligast genom deras allt
rikare utbildade partiorganisationer. Demokraterna,
som sedan 1884 endast en gång (1892) segrat
vid presidentvalet, ha under sin kamp mot
republikanerna på senare år väsentligen förfäktat
en jämförelsevis frihandelsvänlig tullpolitik samt
afhållsamhet från imperialistiska tendenser på
utrikespolitikens område. Partiets anslutning till
krafvet på fri silfverutmyntning föranledde vid
1896 års presidentvalskampanj en secession af de
s. k. gulddemokraterna, men vid 1904 års kampanj
uttalade sig partikonventet och den nominerade
presidentkandidaten Parker, trots
Bryans ifriga protester, för guldmyntfotens bibehållande.
V. S—g.
Demokrati (af grek. demos, folk, och kratein,
härska). Forntidens greker förstodo därmed en i
deras stadsstater vanlig republikansk statsform,
enligt hvilken alla fria medborgare hade lika rätt
att deltaga i folkförsamlingen och denna själf
omedelbart handhade statsstyrelsen (omedelbar
demokrati). Aristoteles använde dock termen
demokrati för att beteckna den vrångbild af en
sådan författning, som uppstod, när den fattigare
befolkningen i egennyttigt syfte missbrukade
den makt, som dess större antal kunde gifva, och
han uppställde såsom demokratiens motsats politien
(politeia), i hvilken folket använder
sin regeringsmakt till allmänt bästa, men denna
terminologi slog ej igenom, utan den vanliga grekiska
benämningen för Aristoteles’ demokrati blef oklokrati
(pöbelvälde). Det mest typiska exemplet på antik
(omedelbar) demokrati är Atens författning efter de
af Kleisthenes, Efialtes och Perikles genomförda
demokratiska reformerna. I den antika demokratien
ingick emellertid alltid ett aristokratiskt drag,
enär det härskande medborgarfolket hade under sig en
talrik slafbefolkning, som saknade ej blott politiska,
utan äfven medborgerliga rättigheter. Demokratien hos
germanerna i äldre tid liknade den antika både däri,
att statsangelägenheterna omedelbart handhades på
folkförsamlingar (ting) och att slafveriet fanns, men
skilde sig därifrån däri, att den var en landsbygds-
och ej en stadsdemokrati och att folkförsamlingen
vanligen delade makten med en konung. Den moderna
demokratien låter ock i olikhet med den antika
förena sig med konungadömet (i konstitutionellt
statsskick), men är såtillvida fullständigare än
denna, att ingen slafklass finnes däri, utan alla
samhällsmedlemmar (åtminstone i teorien) hafva
lika del i folkviljans bildande. Å andra sidan är
det en följd af nutidens storstatsväsen, att den
moderna demokratien enligt regeln ej är omedelbar,
utan representativ, d. v. s. att folket endast
genom valda representanter utöfvar inflytande på
statsangelägenheterna. En egendomlig form af sådan
representativ demokrati var det af Napoleon I och
Napoleon III införda statsskicket, i hvilket regenten
genom allmän folkomröstning (plebiscit) erkändes
såsom folkviljans representant med så godt som
oinskränkt makt. I Schweiz och i den nordamerikanska
unionens stater förekommer emellertid en blandning
af representativ och omedelbar demokrati genom det
s. k. referendum (se d. o.). — Demokratisk betecknar
dels hvad som är utmärkande för demokratien, dels
förkärlek för densamma, hvarvid hufvudvikten plägar
läggas på den i all demokrati ingående jämlikheten. —
Demokratism, den åsikt, enligt hvilken demokratien är
den högsta statsformen. — En egen art af demokrati,
som i nyare tider fått anhängare, är socialdemokrati
(se d. o.).
S. B.
Demokrĭtos (grek. Δημόϰϱιτος, lat. Democrĭtus) l. Demokrit, grekisk filosof, föddes omkr. 460 f. Kr. i
Abdera i Tracien. Han var en rik man och företog
vidsträckta resor, under hvilka han förvärfvade så
stor lärdom, att han blifvit kallad världens lärdaste
man före Aristoteles. Enligt hvad det berättas, blef
han anklagad för att hafva bortslösat sitt fädernearf,
men frikänd, sedan han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
