Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Deplacement - Deplacera - Deplaisant - Deplorabel - Deployera, krigsv. Se Deployering - Deployering - Depolarisator - Deponend - Deponens - Deponent - Deponera - Depontanus - Depopulation - Deport - Deportation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fartyg plägar man upprita jämväl en deplacementskala,
på hvilken man mot ett visst
djupgående genast erhåller fartygets deplacement
vid detta djupgående. Örlogsfartygs storlek angifves
alltid i deplacement-ton, handelsfartygs däremot i
registerton. Se vidare Dräktighet, Ton och Tyngdpunkt.
H. W—l.
Deplacera (fr. déplacer, af prefixet dé, från, och
place, plats), rubba; afsätta (från ett ämbete).
Déplaisant [depläṡã’], fr. (af upphäfvande prefixet
dé och plaisir, nöje, lust), misshaglig, oangenäm,
förtretlig.
Deplorabel (fr. déplorable,) beklaglig, beklagansvärd;
jämmerlig.
Deployera [deplωajēra], krigsv. Se Deployering.
Deployering [deplωajē-], af fr. déployer, utveckla,
krigsv., utveckling från en djupare formering,
kolonn, till linje framåt, d. v. s. till linje i
höjd med täten och med samma frontriktning, som denna
innehaft. Med deployering betecknas särskildt en sådan
linjeformering framåt, som verkställes därigenom, att
alla afdelningarna, utom den eller de främsta, göra
vändning och anträda marschen utåt samt efter hand,
i den mån de komma midt bakom sina blifvande platser
i linjen, göra vändning framåt och upprycka till
dem. Deployeringen har numera i allmänhet blifvit
ersatt med uppmarsch omedelbart till de platser, som
de olika afdelningarna skola intaga. — Det motsvarande
verbet är deployera.
G. U.*
Depolaristor (af lat. de, med upphäfvande betydelse,
och polarisator, se d. o.), elektrot., ett medel,
som motverkar polarisationen, t. ex, i galvaniska
element (se d. o.).
Deponend (lat. deponendus, jfr Deponera), djäkne,
som skall undergå deposition (se d. o.).
Deponens (lat., pres. partic. af deponere, lägga
bort), i den latinska grammatiken verb med passiv
form, men aktiv betydelse. I svensk språklära
betecknar deponens sådana verb, som förekomma endast
i s-form, t. ex. dagas, brottas, hoppas, slåss.
R—n B.
Deponent (af lat. deponere, nedlägga), en,
som öfverlämnar någonting i en annans vård; en,
som undergår en depositionsceremoni. Se Deponera,
Deposition och Depositum.
Deponera (af lat. deponere. nedlägga). 1. Sätta i
förvar, insätta, öfverlämna (penningar eller andra
värdeföremål) till förvaring. Se vidare Deposition
och Depositum. — 2. Vid universiteten betecknade
ordet "deponera" (lat. deponere cornua, aflägga
hornen) undergå deposition, upptagas bland de frie
studenternas antal. Jfr Deposition.
Depontanus, lat., betecknade hos romarna en man,
som uppnått 60 års ålder och därför (såsom saknande
säte och stämma vid komitierna) måste afvisas från
den "bro" (pons), å hvilken deltagarna skulle stiga
upp för att rösta. Man har — med rätt eller orätt —
satt detta i samband med påstådda människooffer
i äldre tider, då man skall hafva i Tiberfloden
nedstörtat gubbar, i hvilkas ställe sedan symboliskt
i strömmen nedkastades människogestalter af säf.
R. Tdh.
Depopulation (af lat. depopulari, härja), härjning,
sköfling, ödeläggelse, förödelse; folkminskning.
Deport (fr. déport, egentl. uppskof), hand.,
detsamma som backwardation (se d. o.).
Deportation (lat. deportatio, af deportare, föra
bort), förvisning antingen på grund af dom eller
genom administrativ åtgärd till en bestämd,
vanligen fjärran från fäderneslandet belägen plats,
hvarifrån den förvisade icke utan tillstånd får
aflägsna sig och där hans frihet äfven i öfrigt är
på hvarjehanda sätt inskränkt. Detta straff, kändt
ända sedan antiken, användes för att aflägsna för
statens säkerhet farliga eller för regeringen
misshagliga personer, för att kolonisera öde och
ouppodlade landsträckor (tvångskolonisation) eller för att
straffa förbrytare. Romarna kände urspr. till
endast frivillig landsflykt (exsilium), men ur straffet
aquæ et ignis interdictio (d. v. s. förbud att
använda eld och vatten i Rom), hvilket omöjliggjorde
vistelse där, utvecklades redan under Augustus
förvisning till öde öar (deportatio in insulam),
vanligen klippöar i Egeiska hafvet, där den förvisade
af brist på lifsmedel snart dog, eller till oaser i
öknarna. Straffet var förbundet med egendomskonfiskering
och capitis deminutio media (se Capitis
deminutio) och varade för lifstiden. Stundom
förekom det i större utsträckning, dock aldrig för
anläggning af förbrytarkolonier. — Af de moderna
staterna är det egentligen endast England, Frankrike
och Ryssland, som användt deportationsstraffet.
I England daterar det sig från Elisabets tid,
men först längre fram på 1600-talet började man
sända förbrytare till de nordamerikanska kolonierna,
trots nybyggarnas allt kraftigare protester (Franklin
jämförde systemet med att importera amerikanska
skallerormar till England). Sedan nordamerikanska
befrielsekriget gjort slut därpå, började man, då
fängelserna befunnos otillräckliga, deportera förbrytare
till Australien. 1787 skickades de förste (omkr.
800) till Port Jackson, där Sydney nu ligger, och
under det följande halfseklet deporterades bortåt
50,000 förbrytare till Nya Syd-Wales och 30,000
till Tasmanien, där i början af 19:e årh. en ny
förbrytarkoloni anlades. De deporterade användes
dels till offentliga arbeten, dels till nybyggarnas
hjälp, hvilka utan ersättning fingo använda dem.
Förbrytarimporten, som slutligen omfattade vid pass
4,000 årl., och dess olägenheter väckte dock
småningom en storm af ovilja, och 1840 förklarades Nya
Syd-Wales för fri koloni, hvarefter deportationen
dit i hufvudsak afskaffades. Den fortsattes dock till
Väst-Australien på de efter den billiga arbetskraften
begärlige nybyggarnas egen anhållan och till
Tasmanien, men under åren 1853—64 afskaffades
deportationsstraffet alldeles i England. Dock finnes
det ännu kvar i Brittiska Indien. — I Frankrike
förekom deportation under 1789 års revolution,
då till följd af "lagen mot de misstänkte"
dessa deporterades till Cayenne. Där ha åtskilliga
af revolutionens ryktbarheter slutat sitt lif. Ehuru
lagligen erkändt, förekom dock sedan intet
deportationsstraff förrän efter 1848, då några af Marquesas-öarna,
Algeriet, Cayenne och andra platser i det
för sitt farliga klimat kända Guyana (ryktbar har
särskildt Djäfvulsön blifvit genom Dreyfus’ deportering
dit) användes som förvisningsort. På grund
af ett beslut af 27 mars 1852 fingo bagnofångarna
rätt att frivilligt utbyta fängelset mot deportation
med den påföljd att i Brest, Rochefort och Toulon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
