Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Derfflinger, Hans Georg - Derg - Derichs, Sophonias de - Derije. Se Deraie - Derivantia - Derivata - Derivation - Derivationsräkning - Derivativt fång (af lat. derivare, härleda) jur. Se Besittning, sp. 107 - Derivatum - Derivera - Derketo - Derkylidas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fick 1643 en lifstidspension och lämnade den
svenska tjänsten såsom öfverste 1648. Såsom
generalmajor trädde han 1654 i den store
kurfurstens (Fredrik Vilhelms) tjänst, befordrades
hastigt till fältmarskalk och var med i nästan alla
de strider, i hvilka brandenburgska trupper deltogo
under senare hälften af 17:e årh. I slaget vid
Fehrbellin (18 juni 1675) förde han öfverbefälet under
kurfursten själf; 22 jan. 1676 besegrade han den
svenska belägringshären framför Wolgast, och 1679
slog han svenskarna vid Tilsit. 1674 hade han blifvit
upphöjd i riksfriherrligt stånd, och 1678 hade
han blifvit ståthållare i Hinterpommern och Kammin.
Han tog afsked 1679 och dog 1695. D. inlade
stor förtjänst om det brandenburgska kavalleriets
utbildning. Jfr E. Fischer, ”Georg Derfflinger.
Bruchstück seines lebensbildes” (i ”Milit. wochenblatt”
1894; behandlande endast den tid, då han var
i svensk tjänst), och W. v. Unger, ”Feldmarschall
D.” (1897).
C. O. N.
Derg [de′rch], Lough D., namn på två sjöar
på Irland. I den ena af dessa, belägen i grefsk.
Donegal (prov. Ulster), ligger en ö med ett åt S:t
Patrik helgadt kapell, som är Irlands förnämsta
vallfärdsort och juni—aug. besökes af omkr. 4,000
pilgrimer. Den andra, belägen på gränsen mellan
grefskapen Tipperary och Galway, är en af Irlands
större sjöar, 38 km. lång, 4 km. bred, samt
genomflytes af Shannon.
Derichs, Sophonias de, målare, f. 1712 i
Stockholm, d. 1773 i Petersburg, var son af
holländska församlingens i Stockholm kyrkoherde. För
målarkonsten visade han så stora anlag, att han
1730 uppmärksammades af sin då i Stockholm
varande landsman Martin von Meytens och af honom
1731 medtogs till Wien. Sedermera uppehöll sig
D. som porträttmålare i Berlin, Augsburg och
andra delar af Tyskland. Jämte en vän begaf han
sig 1772 till Petersburg. I Sverige torde intet
arbete vara kändt af denne artist, som näppeligen
någonsin höjde sig öfver det mer yrkesmässiga
konterfejarmåleriet. Att hans pensel togs i anspråk vid
de dåtida tyska hofven är ensamt för sig icke något
säkert vittnesbörd om att hans konst intog någon
högre rang. Emellertid målade han bl. a. Kejsar
Josef II och gjorde sig i Augsburg bekant såsom
historiemålare.
(O. G—g.)
Der‘ije. Se Dera‘ie.
Derivantia (lat., af derivare, afleda),
afledande medel (se d. o.).
Derivata (af lat. derivare, härleda). 1. Språkv.
Se Derivatum. — 2. Mat., ”härledd
funktion”. Om en variabel, y, är bestämd såsom en
viss funktion, f(x), af en annan variabel, x, så
menar man med derivatan af y i afseende på x
det gränsvärde, hvartill
f(x + δ) — f(x) närmar sig, då δ närmar sig noll.
Såsom tecken användes y′ eller f′(x). Skulle t. ex.
det gifna sambandet mellan y och x vara y = x2,
blir för detta fall f(x + δ) — f(x) = (x + δ)2 — x2
= 2x + δ, således derivatan 2x. — Namnet derivata,
jämte dess ofvan angifna tecken, infördes af
Lagrange, hvilken dock begagnade en annan,
numera öfvergifven definition. I samma betydelse
nyttjas äfven uttrycket differentialkoefficient
och tecknet dy/dx eller df(x)/dx. Enär y′ själf
är en funktion af x, kan den i sin ordning hafva
en derivata, som kallas andra derivatan af y och
tecknas y″ eller f″(x). På samma sätt bildas och
betecknas derivator af högre ordning. Vid
funktioner af flera oberoende variabler tillägges vanligen
framför derivatan ordet ”partiell”, hvarmed
antydes, att vissa af variablerna för tillfället betraktas
såsom konstanter. Den partiella derivatan tecknas
y′x eller δy/δx. Det ansågs länge, att existensen af
en derivata vore en följd af funktionens kontinuitet.
Weierstrass visade dock oriktigheten häraf genom
att gifva exempel på en kontinuerlig funktion, som
för intet värde på variabeln x eger en derivata.
Man har äfven uppställt derivator, hvilkas ordningstal
är en kvantitet hvilken som helst; men dessa
äro af en helt annan natur än de vanliga (och hafva
för öfrigt af olika författare blifvit något olika
definierade). Derivatorna äro af en helt och hållet
grundläggande betydelse för såväl den rena
matematiken som ock för dess tillämpning på
naturvetenskapen. (Jfr Differentialräkning och
Tangent.)
(I. F.)
Derivation (lat. derivatio, af derivare, afleda,
härleda), afledning, härledning. Som krigsvetenskaplig
term betecknar ordet detsamma som afdrift (se d. o.).
W. G. B. (E. N.)
Derivationsräkning, mat., metoden att i serie
utveckla en funktion af en eller flera oberoende
variabler så, att hvarje efterföljande term i utvecklingen
bildas efter en och samma lag af den närmast
föregående. Derivationsräkningen, hvilken betraktades
som en generalisation af differentialräkningen,
framställdes först af Arbogaste (1800) och utbildades
vidare af den s. k. kombinatoriska skolan i Tyskland.
G. E.
Derivativt fång (af lat. derivare, härleda), jur.
Se Besittning, sp. 107.
Derivatum (lat.), plur. Derivata (af derivare,
härleda), härledt ord, afledningsord.
Derivera (lat. derivare), härleda, afleda.
Derketo. Så kallar Ktesias Atargatis
(troligen = ”Attes’ moder”), den syriska Astarte.
Mest känd är, genom den grekiska, Lukianos
tillskrifna skriften ”Om den syriska gudinnan”,
den vilda, våldsamt sinnliga kult, som egnades
henne i Hierapolis. Kastrater i kvinnokläder
tillhörde gudinnans betjäning. Blodiga danser
ingingo i kulten. D:s älskade, Attes, hade dött genom
att kastrera sig själf. Han är en form af den döende
och återlefvande årsguden. — D. tyckes till sitt
ursprung vara en vattengudomlighet.
N. S.
Derkylĭdas l. Derkyllĭdas (grek. Δεϱϰυλίδας,
senare Δεϱϰυλλίδας), lacedemonisk fältherre,
deltog från 411 f. Kr. i peloponnesiska kriget, men
gjorde sig i synnerhet bemärkt efter 399, såsom
befälhafvare öfver den spartanska hären i Mindre
Asien. Genom energisk krigföring, upplifvande af
den förslappade krigstukten och framför allt genom
den skicklighet, hvarmed han förstod att ömsevis
mot hvarandra begagna de båda satraperna
Tissafernes och Farnabazos vann han betydliga fördelar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
