- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog /
185-186

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dervisch - Dervisch pascha, Ibrahim - Derzjavin, Gavril Romanovitj - Des. förkortning för lat. designatus,utsedd, utnämnd (se Designera) - Des. vid naturvetenskapliga namn förkortning för geologen Édouard Desor - Des - Desaguadero - Desaix de Veygoux

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

auktoritet än sitt eget andliga öfverhufvud, hafva
både de turkiske sultanerna och de ortodoxe ‘ulema
i alla tider betraktat dem med oblida ögon. Efter
janitsjarkårens upplösning 1826 upphäfde sultan
Mahmud II äfven den ansedda bektasjiorden,
som stod i nära förbindelse med de själfrådige
janitsjarerna. Däremot fortlefva de öfriga
ordnarna ännu i dag, och särskildt maulawiterna
räkna många medlemmar, som tillhöra de högre
och mera välmående klasserna. Jfr G. Schuster,
"Die geheimen gesellschaften", I (1906).
K. V. Z.

Dervisch pascha, Ibrahim, turkisk militär och
diplomat, f. 1817 i Ejub, en af Konstantinopels
förstäder, d. 21 juni 1896 i Konstantinopel, idkade
mineralogisk-tekniska studier i London och Paris,
blef efter sin hemkomst lärare i kemi och fysik vid
krigsskolan i Konstantinopel, utnämndes 1849 till
divisionsgeneral och blef 1855 högste ledare af alla
Turkiets militärläroverk. 1862 ledde han fälttåget mot
Montenegro, var en tid turkiskt sändebud i Petersburg,
sändes 1866 som utomordentlig kommissarie till
Libanon-området och blef 1875 generalguvernör öfver
Bosnien och Hercegovina. Då hans grymma framfart
därstädes endast gaf ny näring åt det bosniska
upproret, föll han i onåd. 1876 blef D. emellertid
för en kort tid krigsminister, sändes därpå ånyo mot
Montenegro, men utan framgång, och försvarade 1877
under rysk-turkiska kriget med tapperhet Batum,
som han först efter fredsslutet nödgades utrymma
åt ryssarna. 1880 kufvade han med stränghet ett
albanesiskt uppror, och 1882 sändes han till Egypten
med uppdrag att stödja kedivens vacklande myndighet;
där förmådde han dock föga uträtta. D. utnämndes 1888
till generaladjutant hos sultanen.

illustration placeholder

Derzjavin, Gavriil Romanovitj, rysk skald, f. 1743
i Kazan, d. 1816 på sitt landtgods Zvanka i
guvern. Novgorod, härstammade från en tatarisk släkt,
som inflyttat till Ryssland från Gyllene horden,
fick sin första undervisning af en tysk deporterad
vid namn Rose och måste efter oafslutade skolstudier
inträda i preobrazjenska regementet år 1762, då
han fick på nära håll bevittna tronhvälfningen
i Petersburg. D. deltog 1773 i general Bibikovs
fälttåg mot Pugatjev och fick öfverstes rang, men
öfvergick 1777 till civil tjänst och blef 1784
guvernör i Olonets och 1785 i Tambov. Mångfaldiga
trakasserier med förmän och kolleger gjorde honom
till offer för byråkratiska intriger, så att han 1788
gick förlustig ämbete och rang. 1791 blef han dock
genom Katarina II:s ynnest statssekreterare, senator
(1793) och president i kommerskollegiet (1794). Under
Paul I:s regering föll han åter i onåd, men blef af
Alexander I återinsatt i sina forna värdigheter
och var justitieminister 1802—03. Hans personliga
själfrådighet och politiska åsikter gjorde honom
dock omöjlig för de nya förhållandena, så att han
frivilligt drog sig tillbaka. — Såsom skald
var D. Rysslands ende verklige poet i 18:e årh.,
och hans diktning betecknar öfvergången från retorik
till äkta poesi. Ehuru han icke lyckades frigöra
sig från den gamla smakriktningen, visar dock hans
alstring aktningsvärda försök att i ett naturligt
språk tillgodogöra sig dåtida ämnen, särskildt ur
det politiska lifvet. Hans egentliga betydelse låg
i ode-diktningen, som förhärligade Katarina II och
hennes tid. Hans oden äro kraftiga, men uttänjda och
ojämna och naturligtvis ej fria från panegyriska
öfverdrifter. På äldre dagar sysslade han ock med
anakreontiska imitationer. Bland hans historiska och
filosoferande oden märkas Vattenfallet (1774, till
furst Potemkins ära), Vid intagandet af Izmail,
det berömda odet Gud (1784), en själfständig,
ståtlig reflexionsdikt, som öfversatts till många
språk — däribland till japanesiska och på franska
15 gånger —, samt hans många hyllningsdikter till
Katarina II, särskildt det berömda Felica (1782). I
två oden beröras äfven svenska förhållanden:
Vid freden med Sverige (1790) och Vid svenske
konungens förlofning med storfurstinnan Aleksandra
Pavlovna
(1796). D. författade ock några dramer och
operalibretton, däribland två med nationella stoff:
Dobrynja och Pozjarskij, men utan framgång. Dessutom
öfversatte D. Horatius, Schiller, Rousseau och
Racine ("Phèdre"). - D:s skrifter ha utkommit i
två akademiska editioner: den större i 9 delar 1864—83,
den mindre i 7 delar 1868—78. En monumental
biografi på grundvalen af D:s verk, bref och
historiska dokument, redigerad af J. Grot, utgafs
af ryska vetenskapsakademien i 2 delar 1880, 1883.
A—d J.

Des., förkortning för lat. designatus, utsedd, utnämnd
(se Designera).

Des., vid naturvetenskapliga namn förkortning för
geologen Édouard Desor.

Dés [dēʃ] l. Deés, hufvudstad i ungerska komitatet
Szolnok-Doboka, vid Szamos. 9,888 inv. (1901), ungrare
och rumäner. Linneväfverier; vinodling. Under ungerska
frihetskriget utkämpades där flera slaktningar. I
närheten ett storartadt salt-bergverk, Dés-akna.
K. B. W.

Desaguadero, flod i sydamerikanska staten
Bolivia. Den kommer från Titicaca-sjön och faller ut
i Aullagas-sjön samt har en längd af 300 km.

illustration placeholder

Desaix de Veygoux [dəsǟ də vägō], Louis Charles
Antoine
, fransk general, f. 1768 nära Riom, blef
officer 1783, tjänstgjorde 1792 i Rhenarméns stab,
var 1794 divisionsgeneral vid Rhen-Mosel-armén,
ledde den första Rhen-öfvergången (24 juni 1796),
slog österrikarna vid Geisenfeld (1 sept. s. å.),
bidrog i väsentlig mån till segern vid Biberach
(2 okt. s. å.), försvarade Kehl två månader och
medverkade vid Rhen-öfvergången 20 april 1797, då
han blef sårad. Efter sitt tillfrisknande kallades
han till Bonaparte i Italien, och 1798 åtföljde han
denne till Egypten samt tog stor del

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:17 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbf/0111.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free