- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog /
191-192

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Descendensteori

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

beror, enligt descendensteorien, därpå,
att organismerna hafva utvecklats den ena ur den andra
eller ur gemensamma stamformer, ej skapats fullfärdiga
och oberoende af hvarandra. De s. k. arterna inom
växt- och djurvärlden äro således ej oföränderliga,
utan hafva fastmera under loppet af jordens utveckling
genomgått en rad af omdaningar, utvecklats ur andra,
i allmänhet enklare arter. I motsats till det förr
inom biologien härskande åskådningssättet nöjer
sig således descendensteorien ej med att betrakta
de olika former, i hvilka det organiska lifvet
uppträder, såsom gifna, utan desamma uppfattas såsom
produkterna af en utvecklingsprocess. Biologiens
förnämsta och egentliga uppgift blir således
från descendensteoriens ståndpunkt att utforska
lagarna för denna utveckling. Visserligen är den
form af descendensteorien, som numera ingår i vår
världsåskådning, för så vidt denna stödjer sig på
erfarenhetsvetenskaperna, ett barn af 1800-talets
andra hälft. Som emellertid denna uppfattning af den
organiska världen är den enda, som öfverensstämmer med
vår fordran på ett orsakssammanhang i den organiska
naturen, är det ingalunda öfverraskande, att själfva
dess princip, d. v. s. uppfattningen af ett genetiskt
samband mellan de olika organismerna, en de högre
lifsformernas uppkomst ur de lägre, framträder redan
i en eller annan form hos några af forntidens tänkare,
såsom Anaximander och Empedokles. Vida mera
öfverraskande verkar det, att utvecklingstanken
kunde så godt som fullständigt försvinna ur
biologien och först åter framträda vid 1700-talets
slut. Visserligen hade Buffon redan 1750 uttalat, att
djuren kunde ombildas genom yttervärldens inflytande,
och äfven Linné hade framkastat den förmodan, att
nya arter under tidernas lopp skulle kunna uppkomma
genom korsning af ett fåtal ursprungliga arter. Men
artbegreppet, sådant det formulerats af Ray och Linné,
uteslöt begreppet af utveckling, och endast småningom
lyckades descendensprincipen åter vinna fotfäste
inom vetenskapen. En tänkare sådan som Goethe kunde
gifvetvis ej känna sig tillfredsställd af dogmen om
den organiska världens oföränderlighet, utan sökte
efter en "urtyp", som skulle ligga till grund för alla
varelser; han talade om en "växternas metamorfos",
äfven om han väl företrädesvis tänkte sig denna
ombildning som en ideell process. Ett steg längre
gick E. Darwin, Ch. Darwins farfader, i det han i
sitt 1794 utgifna arbete "Zoonomia" sökte ådagalägga,
att det fanns ett realt släktskapsförhållande mellan
de olika arterna, en gradvis skeende ombildning
och förädling af djurvärlden; han stöder denna
sin uppfattning förnämligast på tillpassningar i
byggnaden till ett organs användningssätt. Men dessa
läror lyckades lika litet som de af Treviranus och
Oken gjorda inläggen göra sig gällande hos samtiden.

För det betydelsefullaste och mest genomarbetade
försöket före Ch. Darwin att vetenskapligt gifva
skäl för descendensprincipen hafva vi att tacka
Lamarck. I sin 1809 utgifna "Philosophie zoologique"
bryter denne ej blott med den gamla uppfattningen
af arten, hvilken han förklarar för en abstraktion,
och förnekar uttryckligen artens oföränderlighet, utan
han söker ock påvisa bestämda naturliga orsaker till
djurrikets småningom försiggående utveckling. Endast
människolifvets korthet
hindrar oss enligt honom att omedelbart iakttaga
de förändringar, som arterna undergå. Orsakerna
till dessa ombildningar söker Lamarck dels i de
förändrade lefnadsvillkoren, som framkallats af de
förändringar vår jord under sin utveckling genomgått,
dels i de olika yttre förhållanden (olika klimat,
näring etc.), i hvilka djuren lefva. Af dessa
orsaker komma djuren att göra ett olika bruk af
sina organ. De organ, som mycket användas, erhålla
en starkare utbildning, medan andra, som — på grund
af förändrade lefnadsförhållanden — mindre eller
ej alls tagas i anspråk, småningom försvagas och
bli förkrympta. Så skulle t. ex. giraffen hafva
fått sin långa hals genom behofvet att sträcka sig
efter bladen på höga träds toppar, och vadarnas långa
ben skulle småningom utbildats därigenom, att dessa
fåglar ständigt sträckte ut benen vid vadandet i djupt
vatten o. s. v. Däremot hade mullvadens ögon blifvit
rudimentära, emedan detta djur lefver i mörkret,
där synorgan ej äro till något gagn.

Betydelsefulla inlägg i descendensfrågan gjordes ock
af E. Geoffroy S:t Hilaire, som sökte förändringarnas
orsak hufvudsakligen i den omedelbara inverkan af de
yttre lifsvillkoren ("le monde ambiant"). Geoffroy
ådagalade äfven, att de rika fossila fynden, som då
nyligen blifvit bekanta, talade för descendensteorien:
likheten mellan nu lefvande djur och de utdöda blir
större, ju mera man närmar sig nutiden; de lefvande
och de utdöda varelserna tillhöra samma stammar, och
olikheterna dem emellan bero på variation, framkallad
af de olika yttre förhållandenas inflytande.

Genom denna uppfattning trädde Geoffroy i skarpaste
opposition till G. Cuvier, hvilken, utrustad
med den tidens hela naturvetenskapliga lärdom,
var en ifrig och framgångsrik förkämpe för artens
oföränderlighet, som han t. o. m. framställde
som ett nödvändigt villkor för en vetenskaplig
naturalhistoria. Gentemot den af Geoffroy förfäktade
enheten i alla djurs byggnadsplan betonade Cuvier,
att hvarje af de af honom uppställda fyra typerna
visade en fullkomligt skiljaktig organisation. De hos
husdjuren uppträdande variationerna kunde ej berättiga
till antagandet, att de djupgående olikheterna mellan
utdöda och nutida ryggradsdjur uppstått på motsvarande
sätt. De kända djurarterna hade säkerligen alltid
haft samma byggnad som nu, ty i Egypten funna, 3—4
tusen år gamla mumier af flera djurarter bevisade,
att dessa arter ej undergått någon förändring under
denna långa tidrymd. De fossila arterna kunde ej stå
i något genetiskt samband med de nu lefvande, emedan
hvarje geologisk period afslutats med en jordytans
revolution, som tillintetgjort alla då lefvande
varelser (kataklysm-teorien). Dessa motsättningar
i Geoffroys och Cuviers uppfattning fingo sitt
uttryck i häftiga strider dem emellan vid franska
vetenskapsakademiens sammankomster, hvarvid segern
enligt de fleste samtidas mening hembars af Cuvier.

Efter denna tid inträdde ett stillestånd i
descendensteoriens utbildning. Och, märkligt nog,
var det ej inom biologien, utan inom geologien,
som utvecklingsprincipen först nådde obestridt
herravälde. 1830 grundlades af Lyell den moderna
läran om jordens utveckling, i det han ovederläggligt
bevisade, att de nu å jordytan verkande krafterna i
det stora hela äro fullt tillräckliga för att förklara de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:43:57 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbf/0114.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free