- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog /
193-194

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Descendensteori

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

väldiga ombildningar af densamma, hvilka
förut tillskrifvits vidt omfattande
jordrevolutioner. Jordskorpans utveckling har fortgått
småningom och jämnt under tidrymder så långa, att
man om dem kunnat säga, att de stå i ungefär samma
förhållande till vår tidsenhet, året, som afstånden
mellan jorden och fixstjärnorna stå till våra jordiska
mått. Vulkaniska utbrott, öfversvämningar m. m. ha
under tidigare perioder liksom nu säkerligen varit
inskränkta till jämförelsevis små områden och för
jordytans gestaltning haft blott en underordnad
betydelse i förhållande till de långsamt försiggående
förändringarna. Med denna lära, som numera är allmänt
antagen, försvann för alltid ur geologien ej blott den
mosaiska skapelsemyten, utan ock kataklysm-teorien.

Under de årtionden (1830—58), som följde på den
s. k. naturfilosofiska perioden, hopades genom talrika
specialundersökningar på alla biologiens områden
ett stort material af nya och värdefulla fakta. Att
utvecklingstanken nu var mogen för genombrott äfven
på det biologiska området, d. v. s. att alla dessa
fakta kunde blifva begripliga blott under denna
princips tillämpning, framgår på det tydligaste
redan af den anmärkningsvärda omständigheten, att
tvenne forskare, A. R. Wallace och Ch. Darwin,
fullkomligt oberoende af hvarandra och utgående från
ett fullständigt skiljaktigt empiriskt material,
kommit till en teori om arternas uppkomst, hvilken
använde i hufvudsak samma förklaringsgrunder samt
t. o. m. delvis samma termer (se vidare Darwin,
Ch.). Efter offentliggörandet af Darwins arbete
visade det sig dessutom, att väsentliga grunddrag
af hans och Wallaces teori redan långt tidigare
uttalats af tvenne deras landsmän, nämligen 1813
af Wells i "Two essays upon dew and single vision"
samt 1831 af P. Matthew i "On naval timber and
arboriculture". Men ingen af de två sistnämnde
författarna torde hafva varit medveten om, att de
varit lösningen af ett världsproblem på spåren;
deras arbeten buro ej heller någon frukt, och det var
först mycket senare som Wallace och Darwin lärde känna
deras åsikter. Den senare blef det förbehållet att
gifva åt descendensteorien en sådan grundläggning,
att densamma mäktat verka omgestaltande vida utöfver
den egentliga biologiens råmärken.

Som våra dagars descendensteori således blifvit
grundad af Darwin och af dem, som trädt i hans spår
(se nedan), så uppfattas ej sällan Darwins lära,
darwinismen, såsom liktydig med descendensteorien,
medan i själfva verket den förra är blott en form
för descendensteorien, som söker uppvisa de orsaker —
förnämligast det naturliga urvalet (eng. selection,
hvadan selektionsteori = darwinismen) —, hvilka varit
och äro verksamma vid växt-och djurarternas uppkomst
och utveckling.

Grunddragen af darwinismen i nu angifven bemärkelse
äro följande. Darwin utgår vid sina undersökningar
från de förändringar våra husdjur och odlade växter
undergå genom människans åtgörande. Af flertalet
husdjur och odlade växter finnas talrika raser eller
varieteter. Stundom äro dessa varieteter så olika
såväl sin stamform som sinsemellan, att de, om de
anträffades i naturen, skulle tillerkännas rangen af
"goda arter", måhända föras till skilda släkten. En
del djur- och växtformer
har under så lång tid varit människans följeslagare,
att vi numera ej med säkerhet kunna fastställa
deras ursprung. Emellertid veta vi, att ej hvarje
kulturras härstammar från en särskild vild art,
utan att de kultiverade raserna äro produkter
af i somliga fall en, i andra några få vilda
stamformer. Ett belysande exempel erbjuda vår
tamdufvas olika raser; af denna finnas enligt uppgift
åtminstone 20 hufvudraser. Samtliga dessa härstamma,
såsom Darwin har bevisat, från en och samma vilda
art, den flerstädes i Europa äfvensom i Indien
förekommande klippdufvan. Men det stora flertalet af
tamdufvans raser skiljer sig högst betydligt från
sin stamform, och detta ej blott i det yttre, utan
olikheten sträcker sig stundom ock till inre delar
(hufvudskålens form, refbenens bredd och antal,
ryggkotornas antal m. m.). Lyckas individer af dessa
dufraser att undandraga sig människans inflytande,
och blifva de i tillfälle att korsas med hvarandra,
så uppträda åter — förr eller senare och i högre
eller lägre grad — de för den vilda klippdufvan
kännetecknande egenskaperna, såsom de förvildade
dufvorna på våra gator otvetydigt ådagalägga, ty
dessa hafva oftast mer eller mindre fullständigt
återtagit stammoderns kostym: den skifferblå färgen
med två svarta band på vingarna och ett sådant öfver
stjärtspetsen.

Dessa betydande afvikelser från stamformen uppkomma
däraf, att alla djur och växter ega förmåga att
förändras i olika riktningar (variera); så består
en kull hundvalpar eller kattungar knappast någonsin
af fullkomligt öfverensstämmande individer. Af denna
egenskap har människan begagnat sig och utvalt till
fröplantor och afvelsdjur blott eller företrädesvis
de individer, hvilka i högsta möjliga grad ega
de af henne önskade eller för henne gagneliga
egenskaperna. När sålunda en djuruppfödare önskar
erhålla får med fin ull, utväljer han inom hela
fårhjorden till afvelsdjur endast de individer,
hvilka i detta afseende äro bäst utrustade. Af de
valda djurens afkomma låter han återigen blott de
får fortplanta släktet, som fullständigast motsvara
hans fordringar i ifrågavarande hänseende. Genom att
på detta sätt i hvarje generation blott utvälja de
individer, som hafva den finaste ullen, erhåller han
slutligen en fårstam, som med afseende på ullens
beskaffenhet kan skilja sig högst väsentligt
från stamformen. När sålunda genom ett under
flera djurgenerationer fortsatt urval de önskade
egenskaperna varit i ständig tillväxt, medan de
motsatta undertryckts, framkallas småningom en ny
"ras", som i väsentliga egenskaper kan afvika från
den djurform, hvilken tjänade som utgångspunkt
för afveln. Detta förfaringssätt har betecknats
som artificiellt l. människans urval. Detsamma
förutsätter, att ej blott art- eller raskaraktären,
utan också individuella egenskaper äro eller kunna
vara ärftliga. Vid detta människans urval hafva
gifvetvis hennes åtgöranden ej alltid varit medvetna
i den bemärkelsen, att hon afsiktligt försökt utbilda
någon viss ras. Sålunda har i äldre tider människan
till afvelsdjur valt sina bästa husdjur i förhoppning
att dessas fördelaktiga egenskaper skulle gå i arf på
åtminstone någon eller några af deras afkomlingar
och sålunda åstadkomma en god stam ("omedvetet
urval"). Urvalet kan kompliceras genom "organens
korrelation", hvarmed betecknas det förhållande, att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:43:57 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbf/0115.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free