Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Descendensteori
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förändringar i ett visst organ eller stegring af en
viss egenskap kunna medföra vissa förändringar af
andra organ och egenskaper. Stundom tyckes denna
korrelation uppträda beträffande organ, som i och
för sig ej stå i något omedelbart morfologiskt eller
fysiologiskt samband; sålunda uppgifves, att kattor
med blå ögon vanligen (eller alltid) äro döfva, att
dufvor med fjädrade fötter hafva en hinna mellan
yttre tårna o. s. v. — kombinationer, som ännu ej
fått någon tillfredsställande förklaring.
Af det föregående framgår således, att det
artificiella urvalet för att kunna frambringa nya
former (raser) stöder sig på två egenskaper hos
organismerna, nämligen 1) på variabiliteten: afkomman
har förmågan att utveckla nya karaktärer, hvarigenom
dess organisation skiljer sig från föräldrarnas; 2)
på ärftligheten: de nyuppträdande karaktärerna kunna
nedärfvas på de efterföljande släktleden. Äfven
vilda arter ega individuell variationsförmåga,
om ock olikheterna vanligen ej äro så i ögonen
fallande som hos kulturformerna; likaledes råder ej
minsta tvifvel om, att dessa individuella olikheter
ofta nedärfvas på afkomman. Odlarnas roll däremot
öfvertages i fråga om de vilda arterna af naturen
själf: af det s. k. naturliga urvalet, som träder i
stället för det artificiella. Ras- och artbildningen
i naturen beror enligt Darwin företrädesvis på det
naturliga urvalet. Detta möjliggöres genom följande
omständigheter. Det är ett kändt sakförhållande, att
alla växt- och djurarter frambringa vida flera frön
och ägg än som uppnå könsmogen ålder och fortplanta
arten; flertalet omkommer under utvecklingsperioden
genom ogynnsamma förhållanden, såsom köld, torka,
hunger, sjukdom, fiender o. s. v. Hvarje organism
förökar sig i geometrisk progression, så att,
ifall ingen förstöring af afkomman inträffade,
efter en viss tid en öfverbefolkning skulle ega
rum; med andra ord hvarje art frambringar ett vida
större antal afkomlingar, än existensförhållandena
(utrymmet, tillgången på födoämnen, andra varelser
m. m.) medgifva att fortlefva och fortplanta
sig. Afkomlingarna af ett enda par elefanter —
en af de djurarter, som föröka sig långsammast —
skulle på 500 år, enligt Darwins lågt tilltagna
beräkning, uppgå till 15 mill., ifall afkomlingarna
utan undantag uppnådde könsmogen ålder. Ett fågelpar,
som lefde fem år och under denna tid producerade
sexton ungar, skulle efter femton år gifvit upphof
till 2,000 mill. individer. En störhona beräknas
under sin lifstid lägga 100 mill. ägg; men som
en arts individantal icke i märkbar mån förökas,
såvida lefnadsvillkoren förblifva oförändrade, gå
alltså af störhonans 100 mill. ägg alla utom två en
förtidig död tillmötes. Det beror nu ingalunda blott
på slumpen, hvilka individer skola blifva vid lif,
utan de öfverlefvande äro fastmera de, som variera
på det för dem förmånligaste sättet. Den individ,
som eger någon fördel framför andra, har största
utsikten att uppnå könsmogen ålder och frambringa
likartade afkomlingar, d. v. s. afkomlingar, som
ärfva de nyttiga afvikelserna, medan den mindre
fördelaktigt utrustade (= mindre fördelaktigt
varierande) undantränges och endast mera sällan
blir i tillfälle att efterlämna någon afkomma. I
detta naturens gynnande af fördelaktiga afvikelser
och undertryckande af ofördelaktiga, i detta de bäst
utrustades bestånd i
kampen för tillvaron består det naturliga urvalets
egentliga väsende. Denna kamp för tillvaron är således
ej blott en omedelbar strid mellan rofdjuret och dess
byte, ej blott en organismens strid med den omgifvande
naturens förstörande krafter, utan den uppträder
ock under formen af en konkurrens, som rasar med
skoningslös energi mellan de arter, som bebo samma
område och föra samma lefnadssätt, men häftigast
mellan individer af samma art. Sålunda kämpar en växt,
hvilken årligen frambringar tusen frön, af hvilka i
allmänhet endast ett kommer att utveckla sig till en
ny planta, med andra växter af samma art eller med
närstående arter, som redan bekläda marken. Det är
denna kamp för tillvaron, hvarigenom inom samma art i
allmänhet endast de förmånligast varierande bibehållas
och komma att efterlämna afkomma, som betingar ett
urval, jämförligt med människans urval; och detta
urvals verkan måste med nödvändighet blifva analog
med det artificiella urvalets, nämligen en artens
förbättring, d. v. s. dess fullständigare tillpassning
till lifsvillkoren. De utvalda egenskaperna, som
förut egdes blott af några individer, måste småningom
tillkomma alla individer, blifva en artkaraktär, då
i hvarje generation alla individer, som komma till
fortplantning, ega desamma och sålunda öfverföra dem
på afkomman. Erfarenheterna från det artificiella
urvalet gifva vid handen, att de af naturen utvalda
egenskaperna stegras från generation till generation;
de måste göra detta, så länge en stegring ännu
innebär en fördel i kampen för tillvaron. Ett enkelt
exempel må åskådliggöra det sagda. Haren är genom
sin af brunt, gult, hvitt och svart sammansatta päls
synnerligen väl skyddad för upptäckt, när han hukar
sig ned mellan torrt löf, mossa e. d. Äro däremot
mark och buskar snöbetäckta, afsticker han i denna
kostym mycket starkt från omgifningen. Blefve nu
klimatet kallare, så att marken en större del af
året vore snöbeklädd, skulle de individer, i hvilkas
päls de flesta hvita eller ljusa färgtoner ingå, vara
förmånligast ställda i kampen för tillvaron, emedan de
blifva mindre lätt upptäckta af sina fiender (räf, uf
m. fl.) än de mörkare, hvilka årligen i större antal
än de ljusare skulle blifva deras offer. Procenten
ljusare harar skulle således tilltaga från släktled
till släktled. Tillika skulle gifvetvis de ljusa
hararna blifva allt ljusare, dels emedan de ljusare
allt oftare skulle komma att para sig med hvarandra,
dels emedan kampen för tillvaron snart ej längre
skulle ega rum mellan mörka och ljusa harar, utan
mellan ljusa och ännu ljusare. Så måste slutligen en
hvit harform uppkomma, såsom ock verkligen egt rum
i den arktiska regionen. Har hos haren behofvet att
undgå rofdjur under vissa omständigheter framkallat
en hvit form, så åstadkommer hos rofdjuren behofvet
att osedda nalkas sitt byte under samma omständigheter
samma effekt: sålunda har i polartrakterna uppstått
en hvit björnart (isbjörnen), hvaremot dess i skogarna
lefvande släktingar bibehålla den mörka färgen.
Af ofvanstående inses ock, huru en varietet,
som ju ej är något annat än en begynnande art,
genom det naturliga urvalet kan klyfvas i två eller
flera ("släktets differentiering"). Denna klyfning
inträffar, när ättlingar af samma art komma att
lefva under olika yttre förhållanden, då individerna
tvingas att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
