Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Descendensteori
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afpassa sin organisation efter dessa och sålunda
komma att skilja sig från hvarandra. Då det naturliga
urvalet verkar genom bibehållandet af gynnsamma
modifikationer, så sträfvar hvarje ny form i ett
fullt befolkadt område att intaga den plats, som
innehafves af dess egen, mindre lyckligt utrustade
stamform och af andra mindre väl afpassade former,
med hvilka den i ett eller annat afseende kommer i
konkurrens, och föranleder sålunda deras utdöende. Om
vi därför betrakta hvarje art såsom härstammande från
en okänd stamform, kunna vi antaga, att i allmänhet
både stamformen och alla öfvergångsformer blifvit
utrotade genom den nya, dem öfverlägsna formen. I
denna omständighet hafva vi en förklaring af bristen
eller sällsyntheten af öfvergångsformer och därmed af
de stora luckorna i växt- och djurrikets system. Å
andra sidan har geologien påvisat oomtvistliga
öfvergångsformer mellan talrika arter och släkten. Men
de förhållanden, under hvilka en växt- eller djurform
lefver, kunna alltjämt vara gynnsammare för den
oförändrade stamformen än för de varieteter, till
hvilka den gifver upphof. Detta är orsaken till,
att vissa växt- och djurformer kunnat bibehålla sig
oförändrade genom ofantligt långa tidrymder.
I samband med Darwins teori om det naturliga urvalet
och dess artbildande betydelse förtjäna ock följande
två omständigheter att beaktas.
Mellan det af människan utöfvade urvalet och det
naturliga urvalet finnes den grundväsentliga
skillnaden, att, medan det hos husdjuren och de
odlade växterna är de för människan fördelaktiga
eller af henne önskade egenskaperna, hvilka blifva
föremål för urval, så bibehållas och förökas genom
naturens urval uteslutande de för djuret själft
gagneliga egenskaperna. Vidare är det gifvet, att,
medan människans urval i allmänhet endast kan afse
yttre eller mera i ögonen fallande egenskaper, kan
det naturliga urvalet sträcka sina verkningar till
alla egenskaper, såväl yttre som inre, såväl kropps-
som själsegenskaper. Enär det naturliga urvalet
är en process, som åstadkommer, att de individer,
som äro bäst afpassade för lefnadsvillkoren, blifva
vid lif och efterlämna afkomma, så följer däraf, att
detta urval ej med nödvändighet behöfver framkalla
absolut, utan endast relativ fullkomlighet, med andra
ord: naturen bedömer fullkomligheten efter graden af
organismens afpassning för lefnadsvillkoren; naturen
sträfvar ej efter fullkomlighet i och för sig själf,
utan efter fullkomlig afpassning. Lefnadsvillkoren
kunna gifvetvis undergå sådana förändringar, att
förut nödvändiga organ eller organdelar ej längre
äro behöfliga. Då uppträder, hvad man kallat den
regressiva (tillbakagående) utvecklingen: de ej
längre behöfliga eller användbara organen eller
organdelarna tillbakabildas, d. v. s. de blifva allt
svagare, allt mera obrukbara, de blifva förkrympta
eller rudimentära (se ock nedan) och försvinna
slutligen fullständigt. Genom denna förlust af organ
eller organdelar blir således växten eller djuret
mindre rikt organiseradt, kommer att intaga en lägre
organisationsgrad än sina förfäder. Men trots denna
lägre eller rättare enklare organisation är afkomman
dock i den mening fullkomligare, att den blifvit
fullkomligare afpassad för de nya, de förändrade
lefnadsförhållandena, än hvad den skulle vara, i fall
den kvarstått på de rikare utrustade förfädernas ståndpunkt. Synnerligen
belysande exempel på regressiv utveckling erbjuda
de parasitiska djuren, hvilka alla härstamma från
fritt lefvande djur. Man kan hos vissa djurgrupper
påvisa alla öfvergångar från fritt lefvande djur
till typiska parasiter, hvilka serier därför erbjuda
ett synnerligen gynnsamt tillfälle att studera de
olika graderna af tillbakabildning, som betingas
af afpassningen till mer eller mindre parasitiskt
lefnadssätt. Som den utbildade parasiten ej behöfver
röra sig för att uppsöka sin föda eller för att undfly
fiender, försvinna småningom alla ställflyttnings-
och sinnesorgan, och hos parasiter, som lefva i
andra djurs tarmkanal, kunna ock matsmältningsorganen
fullständigt tillbakabildas, såsom förhållandet är
med binnikemaskarna (se d. o.).
En särskild form af det naturliga urvalet har Darwin
benämnt könsurvalet. Hannarna af ett mycket stort
antal djurarter afvika på ett eller annat sätt
från honorna, ej blott genom betydligare storlek,
utan ock genom s. k. sekundära könskaraktärer,
d. v. s. sådana olikheter mellan könen, som ej stå i
omedelbart samband med könsorganen, äfven om stundom
korrelation kan påvisas, såsom särskilda vapen,
prunkande färger, sångförmåga o. s. v. Dessa sekundära
könskaraktärer äro utbildade under inflytande af
könsurvalet, som framgår ur kampen mellan individer
af samma kön. Denna kamp, som hittills företrädesvis
blifvit iakttagen hos leddjur och ryggradsdjur, består
antingen däri, att hannarna kämpa med hvarandra om
besittningen af honorna, eller ock är det en täflan af
mera fredligt slag, i det hannarna genom afsiktligt
förevisande af prydnader, praktfull färgteckning,
genom sång eller andra lockelsemedel täfla om honornas
ynnest. Segrarens lön blir i båda fallen honans egande
och släktets fortplantning. Urvalet möjliggöres genom
1) den individuella variabiliteten af de för hannarna
utmärkande egenskaperna och 2) genom förhandenvaron
af hannar i större antal än hvad som är nödvändigt
för honornas befruktning. Det blir således de
starkaste, de bäst utrustade hannarna, hvilka komma
i tillfälle att efterlämna afkomlingar. Dessa ärfva
faderns individuella företräden (såsom vapnen,
de vackra färgerna, sångförmågan m. m.), hvilka
varit orsaken till hans framgång. De sämre lottade
hannarna däremot få svårt att skaffa sig någon hona
och utestängas således i allmänhet från möjligheten
att fortplanta sina underhaltiga egenskaper. Man
har dock på senare tider med rätta anmärkt, att
könsurvalet är otillräckligt såsom förklaringsgrund
för alla slag af sekundära könskaraktärer, i det
somliga snarare äro produkten af naturligt urval,
åter andra af lefnadssättet.
Slutligen må framhållas, att Darwin ingalunda anser,
att alla förändringar, som under tidernas lopp
uppträdt hos organismerna, bero på det naturliga
urvalets eller könsurvalets verkningar. Ej blott
betraktar han de korrelativa förändringarna som
mycket verksamma, utan framför allt tillskrifver han
de förändrade lefnadsvillkorens omedelbara inflytande
en stor roll vid arternas uppkomst.
Hela serier af biologiska företeelser, hvilka från
skapelseteoriens ståndpunkt förblifva fullkomligt
oförklarliga, äro begripliga endast genom den
af Darwin reformerade descendensteorien. Sådana
företeelser äro det likartade i byggnaden hos
motsvarande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
