Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Descendensteori
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
egendomliga ("endemiska") arter. Af de många exempel,
som belysa den geografiska isolationens betydelse
för artbildningen, må här anföras följande. Omkring
år 1419 öfverfördes kaniner till den lilla ön
Porto-Santo, där de förvildades och förökades mycket
hastigt. Dessa kaniners afkomlingar hafva antagit
en ny arts egenskaper. De äro mycket mindre än
stamformen och ha en mycket afvikande färg. De hafva
blifvit mycket vilda, kunna icke tämjas och para
sig icke med andra kaniner. I detta fall har sålunda
artbildningen försiggått mycket hastigt, tack vare
den geografiska isolationen. — Men isolationen kan,
såsom särskildt Gulick och Romanes hafva påvisat,
äfven i annan mening vara verksam som artbildande
faktor. På samma geografiska område kunna nämligen
individerna af samma art — tvingade därtill genom
t. ex. öfverproduktion — antaga ett något skiljaktigt
lefnadssätt, eller tiden för deras könsmognad kan
blifva olika; de klyfvas sålunda i två (eller flera)
grupper, hvilka, utan att vara lokalt isolerade,
kunna utbildas till konstanta varieteter på den grund,
att de äro "sexuellt isolerade".
Darwin själf förnekade ej möjligheten af
tillpassningar på grund af omgifningarnas och
lefnadsvanornas inflytande, äfven om han tillskref
det naturliga urvalet den viktigaste rollen vid
artbildningen. Längre än Darwin själf i uppskattandet
af urvalets betydelse har den s. k. neo-darwinismen
gått, som hvars förnämste representant A. Weismann
framstår. Utan att kunna bestrida de yttre faktorernas
inflytande på individen, nekar denna skola, att de
af individen förvärfvade egenskaperna äro ärftliga;
nya former, nya ärftliga tillpassningar komma således
på denna väg ej till stånd. Artbildningen beror
uteslutande på det naturliga urvalet. För att stödja
denna uppfattning har Weismann uppställt sin hypotes
om germinalselektionen, d. v. s. det urval, som
eger rum mellan groddplasmans element. Groddplasma
åter är den del af köns- eller groddcellerna,
hvilken i likartad form förefinnes hos både sädes-
och äggceller. Alla variationer, som utväljas genom
kampen för tillvaron och fixeras i de på hvarandra
följande generationerna, måste till sina anlag vara
för handen i groddplasman, hvilken är ärftlighetens
bärare. För att groddplasman, som utgör en så ringa
del af organismen, skall kunna innehålla anlaget till
alla de mångfaldiga och olikartade egenskaper, som
uppträda hos individen, föreställer sig Weismann,
att groddplasman är i hög grad komplicerad:
den består enligt hans hypotes af en stor mängd
"determinanter", d. v. s. hvarje själfständigt
och ärftligt varierande del af organismen är i
groddplasman företrädd genom en determinant,
d. v. s. en grupp af enheter, hvilkas storlek och
assimilationsförmåga motsvara den ifrågavarande
kroppsdelens storlek och styrka. Determinanterna växa
och delas, och därigenom uppstår en kamp om näringen
mellan dem. De kraftigaste bland dessa tillegna sig
den mesta näringen och gifva sålunda upphof till de
största organen, medan de svagare determinanternas
näringsförhållanden blifva alltmer ogynnsamma, så
att de slutligen gå under. Häraf följer gifvetvis,
att också de motsvarande organen blifva alltmer
förkrympta och slutligen försvinna. De kraftigaste
och nutritionsdugligaste determinanternas organ
måste blifva allt större från släktled till släktled, de svagares allt mindre. Den genom
det naturliga urvalet åstadkomna "personalselektionen"
behöfver därför ej vara i oafbruten verksamhet; det
är tillfyllest att den har satt utvecklingsprocessen
i gång i en bestämd riktning. — Groddplasman är
dessutom enligt Weismann kontinuerlig, d. v. s. den
öfverflyttas utan afbrott från släktled till
släktled. Weismann antar, att vid hvarje ny
generations uppkomst en del af föräldrarnas
groddplasma ej användes till uppbyggande af
afkommans organism, utan ingår oförändrad i den nya
generationens groddceller. Genom den omständigheten,
att groddplasman innehåller determinanter ej
blott af den ifrågavarande individens föräldrar,
utan ock af alla föregående generationer, blir
ärftligheten möjlig. — Som groddplasman alstras
af groddplasma och ej af kroppens öfriga delar,
hvilka af Weismann sammanfattas under benämningen
"soma", äro dessa senare beroende af groddplasman,
medan denna är oberoende af soma. En följd häraf
blir, att endast groddplasmans, ej somans egenskaper
äro ärftliga. Och som de af de enskilda individerna
förvärfvade egenskaperna så godt som uteslutande gälla
soman, inses utan vidare, att sådana egenskaper ej
kunna nedärfvas på afkomman. Kunde däremot egenskaper
förvärfvas af groddplasman, så vore de gifvetvis
ärftliga. Och som soman förser groddplasman med
näring, så är på denna väg — äfven enligt Weismanns
uppfattning — ett inflytande på groddplasman af soman
och därigenom indirekt af yttervärlden tänkbar.
Åt motsatt håll hafva flera framstående biologer,
särskildt paleontologer (Cope, Scott, Osborn,
Galton, Romanes, H. Spencer, se d. o.), afvikit från
darwinismen eller åtminstone från den "urvalets
allmakt", som Weisman proklamerat. Dessa den
s. k. neo-lamarckismens anhängare tillskrifva
nämligen de lamarckska faktorerna (se ofvan) ett
större inflytande, än hvad Darwin gjort. De anse
således, att de genom omgifningens beskaffenhet,
klimatet, födoämnena, lefnadsvanorna m. m. framkallade
individuella egenskaperna skulle vara ärftliga. Det
naturliga urvalets betydelse anse de däremot spela
en underordnad roll. Men medan Lamarck antog en
omedelbar öfverföring af förvärfvade egenskaper
på afkomman, förvärfvas enligt neo-lamarckismen
endast dispositionen för adaptiv tillväxt eller
degeneration, och blir denna disposition småningom
ärftlig. För att pröfva möjligheten af förvärfvade
(s. k. somatogena) egenskapers ärftlighet har gjorts
en del experiment med stympningar och andra våldsamma
ingrepp i organismen, hvilka fortsatts under en lång
följd af generationer af olika djurarter. Dessa försök
hafva emellertid lämnat negativa resultat. Däremot kan
man uppräkna ett antal somatogena förändringar, som
svårligen kunna uppfattas annorlunda än som nedärfda,
äfven om bindande bevis rörande flertalet af dessa
ej ännu kunnat lämnas.
Flera biologer betrakta såsom en viktig
utvecklingsfaktor den först af Th. Eimer
närmare karakteriserade ortogenesen. Utan att
en universell och riktningslös variabilitet hos
organismen förnekas, innebär denna uppfattning, att
inom en art variationen under loppet af generationer
går i en bestämd riktning, samt att denna variation
småningom fullkomnas, såvida den eller de orsaker,
som framkallat densamma, förblifva oförändrade. Många
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
