Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 215-216 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Desinfektion

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fig. 1. Bolinders desinfektionsugn.

Fig. 2. Hogners desinfektionsapparat. Pilarna ange ångans väg från grytan mellan tunnornas väggar, genom apparaten och ut ur densamma.

ett ångelement (g) i botten af ugnen, och genom ett
annat rör (h) bortledes ångan från elementet, hvars
uppgift är att uppvärma desinfektionsföremålen till
omkr. 60° C., innan den ånga, som insläppes i ugnen
b, påsläppes. Genom ett rör (l) utsläppes ånga ur
ugnen. Efter desinfektionens slut in- och
utsläppes genom ventiler (k, i) luft för
eftertorkning af desinfektionsföremålen.
Desinfektionsugnar kunna
improviseras på flera sätt. Ett vanligt sätt är att
inlägga de smittade föremålen i en tunna utan bottnar
och ställa denna öfver en pannmur, i hvilken vatten
hålles i kokning. Desinfektionen kan anses färdig
sedan omkr. 1 timme förgått från det ögonblick, då
ånga i riklig mängd utströmmar ur tunnan. Se vidare
fig. 2, där a är eldstaden, b en pannmursgryta,
i hvilken vatten under desinfektionen hålles kokande,
c en upp- och nedvänd tunna, som skall skydda den
inre tunnan med desinfektionsföremålen (d) för
värmeförluster och tvinga ångan, som utvecklas vid
vattnets kokning i pannmursgrytan, att intränga
genom den inre tunnans öfre ända, hvarigenom luften
fullständigare kan aflägsnas ur de i den inre tunnan
befintliga föremålen (säng- eller gångkläder); e
är ett ångutsläpp.
Med ånga desinfekteras förnämligast gång- och
sängkläder, hvilka i allmänhet väl tåla denna
behandling. En del kläder krymper dock, veck och
skrynklor blifva vanligen skarpt markerade, och
befintliga fläckar brännas outplånligt in och blifva
skarpt framträdande. Detta senare förhållande är anledningen
till, att tvättkläder ej kunna desinfekteras med
ånga. Linne antager äfven en gulaktig färg genom
ångbehandlingen. Ofta antaga särskildt sängkläder
genom ångbehandling en egendomlig lukt, hvilken
dock snart nog försvinner. Skinnvaror, läder och
pälsverk tåla ej ånga vid 100°, lika litet möbler,
emedan särskildt all limning upplöses vid denna
värmegrad. Dylika föremål desinfekteras därför genom
tvättningar med i vatten lösliga s. k. kemiska
desinfektionsmedel. Bland dessa märkes
först och främst sublimatet (kvicksilfverklorid), som är
synnerligen kraftigt smittdödande, men tillika mycket
giftigt, hvarför det bör användas endast efter läkares
föreskrift och af fullt pålitlig person. Det användes
i vattenlösningar af styrka 1:1,000—3,000. Vidare må
nämnas karbolsyran, i 2—5 proc. lösning, ett medel,
som är giftigare än sublimatet, men likväl icke hör
till de kraftigast smittdödande, är därtill dyrt och
har en obehaglig lukt, hvadan dess användning blifvit
alltmera inskränkt, och lysol, i lösningar af 1—2
proc., äfvenledes af en stark obehaglig lukt, samt
formalin, som nyttjas i lösningar af 1—3 proc. och
som äfven i gasform under vissa förutsättningar
visat sig vara kraftigt smittdödande. Ett
godt desinfektionsmedel är äfven kresolsåpa,
hvilken i 5 proc. lösning har samma användning som
ofvanstående kemiska desinfektionsmedel (i handeln
finnes en massa preparat, som till sammansättning
och desinfektionsförmåga likna kresolsåpa, men är
betydligt dyrare, såsom kreolin, solveol, solutol
desinfektol, bacillol m. fl.). Dessa medel lämpa sig
särskildt för desinfektion af linne, som bör få ligga
i lösningen 12—24 timmar, af möbler, husgeråd och golf
i sjukrum, som aftvättas med lösningar, äfvensom af
tapetserade väggar, hvilka besprutas eller bestänkas
medelst en vanlig målarpensel med lösningarna, så
att tapeterna blifva väl genomvåta. Klorkalk, i 2—4
proc. lösning, och kalkmjölk, som beredes därigenom,
att en liter osläckt kalk hopröres med 4 liter vatten,
äro äfven synnerligen kraftiga desinfektionsmedel. De
användas mycket till desinfektion af tarmuttömningar,
hvarvid dock är af vikt, att intim blandning eger
rum. Kalkmjölken kan med fördel användas äfven
till desinfektion af ej tapetbeklädda väggar i
boningsrum. — Äfven såpa i starkare lösningar är
ett godt smittdödande medel. Genom vädring
och luftning, piskning och
borstning äfvensom genom inverkan af direkt
solljus kan en del smittämnen aflägsnas från
föremål och tillintetgöras, förfaringssätt, som användas
för ömtåliga föremål, såsom dyrbarare stoppade möbler,
pälsverk eller föremål, som ej tåla ånga eller beröring
med vatten. Köld är däremot af mycket osäker
inverkan. En del smittämnen kan t. o. m. trots mycket
stark afkylning hålla sig vid lif. Äfven afrifning med
mjukt bröd har visat sig vara ett säkert medel
att aflägsna å tapetserade väggar aflagrade bakterier.
Brödresterna efter ett dylikt förfaringssätt böra
förbrännas. En hel rad af kemiska ämnen (öfvermangansyradt
kali, järnvitriol, kopparvitriol, karbolkalk m. fl.),
hvilka förut haft användning som
desinfektionsmedel, användes numera sällan i detta
syfte. På sin höjd kunna de ännu användas som
luktförbättrande medel å afträden. Äfven för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>