Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Determinant - Determinativ - Determinera - Determinism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kallas systemets determinant och betecknas
kortligen med
Äfven de två täljarna äro determinanter och
identifieras med nämnaren därigenom, att man i
den första sätter a1, a2 och i den andra b1, b2 i stället för u1, u2. Detta lagbundna förhållande mellan de obekanta och deras koefficienter i en
ekvation af första graden gaf uppslaget till den
teori, som kallas determinant-teorien och hvars
förnämsta uppgift är att gifva en systematisk
regel för elimination mellan ekvationerna i
ett lineärt ekvationssystem. Determinanterna äro
uppfunna af Leibniz och sedan oberoende af Cramer
(d. 1752). Den fullständiga teorien är utbildad
af Cauchy (d. 1857), hvarjämte Jacobi (d. 1851)
visat dess ofantliga nytta och vikt inom de flesta
delarna af matematiken. Determinantteorien,
om hvilken bl. a. G. R. Dahlander skrifvit,
har på senare tid utvidgats till att omfatta
ekvationssystem med oändligt många obekanta, hvartill
svensken H. v. Koch i väsentlig mån bidragit.
A. M—y. (I. F.)
Determinativ (af lat. determinare, bestämma),
bestämmande. — Determinativa pronomina, ofta benämning
på sådana pronomina, som hänvisa på en efterföljande
bestämning (bisats). Se Pronomen.
Determinera (af lat. determinare, bestämma), fastställa, afgöra,
bestämma.
Determinism (af lat. determinare, bestämma), filos.,
är den åsikt, som anser, att hvarje viljeakt är
bestämd af de gifna orsakerna, och som sålunda
förnekar viljans frihet i bemärkelsen af en förmåga
att genom egen makt under de gifna yttre och inre
förutsättningarna kunna handla på olika sätt. Den
motsatta åsikten är indeterminism (se d. o.). —
Den naivaste formen af determinism är fatalismen
(se Predestination), som anser allt förutbestämdt
af ett oblidkeligt öde. Under inflytandet af en
religiös lifsåskådning tager denna åsikt formen af
predestinationslära (se d. o.), såsom hos Augustinus,
hvilken istället för ett blindt öde sätter en gudomlig
försyn såsom alltings allsmäktige ledare. Under
inflytande återigen af naturvetenskapliga tankevanor
tager determinismen formen af en mekanisk determinism,
som anser människan såsom en lekboll för de yttre
omständigheter och inre motiv, som ej blott bestämma
viljan, utan frambringa den såsom ett resultat af
den mekaniska kausaliteten. Följdriktigt leder en
materialistisk världsuppfattning till denna art af
determinism. En mera psykologisk determinism förbiser
ej den egendomliga art af kausalitet, som höjer
personligheten öfver naturmekanismen, utan erkänner
jaget själft såsom den mer eller mindre konstanta
faktorn i viljekausaliteten (åsikten kallas ock därför
stundom för autodeterminism); men äfven denna åsikt,
som gifver en bättre förklaring af det moraliska
ansvaret än de föregående formerna af determinism
och som i viss bemärkelse kan erkänna faktum af
viljans valförmåga, förnekar dock möjligheten af ett
orsakslöst viljande. Den enskilda viljeakten är äfven
enligt denna åsikt med nödvändighet fullständigt
bestämd af de gifna orsakerna, och viljans frihet
kan af den erkännas endast i betydelsen af frihet
från nödgande yttre orsaker eller en moralisk frihet,
bestående i en öfvervikt för den konstanta karaktären
och de af förståndet pröfvade medvetna motiven
öfver de tillfälliga impulserna och de mera omedvetna
drifterna och begären. — De argument, som pläga
åberopas för determinismen, kunna indelas i:
1. teologiska argument, som utgå från Guds allmakt och
allvetenhet, som förmenas ej lämna någon plats för
en den mänskliga viljans egen makt och omöjliggöra,
ett handlande på annat sätt än det af Gud förutsedda
(däremot gör indeterminismen gällande, att
Gud och den mänskliga viljan ej på detta sätt få
tänkas i ett yttre förhållande till hvarandra och
att Guds vetande är tidlöst och sålunda ej innebär
något före och efter); 2. statistiska argument, som
stödja sig på moralstatistikens upptäckt af konstanta
lagar äfven för mänskliga handlingar, så snart man
blott opererar med tillräckligt stora tal (däremot
invändes, att dessa lagar ej gälla de enskilda fallen
och lämna, så pass stora växlingar i antalet fall,
att därigenom ett spelrum finnes för den fria viljans
insatser, under det att den relativa likformigheten,
som statistiskt kan konstateras, låter sig förklaras
ur motivens medbestämmande betydelse äfven för en
fri vilja); 3. naturvetenskapliga argument, som
utgå från kausalitetens undantagslösa giltighet
(hvaremot indeterminismen ej kan finna någan annan
utväg än att fatta tiden, liksom rummet, såsom ett
fenomenalt uppfattningssätt hos människan och friheten
såsom ett genombrott af ett evighetslif, som ej vet af
något före och efter); 4. psykologiska argument, som
antingen hänvisa till viljans bundenhet af förståndet
— intellektualism — eller af känslan — emotionism
(hvaremot indeterminismen söker försvara
viljans själfständighet, — voluntarism); 5. moraliska
argument, som utgå därifrån, att en orsakslös vilja
måste vara moraliskt oansvarig (hvaremot tvärtom
indeterminismen söker göra gällande, att en vilja,
som är bunden af sin natur och omständigheterna,
ej "rår för" att hon handlar så eller så, hvarför
determinismen väl kan göra karaktären ansvarig för
dess andel i den enskilda handlingens orsakande,
men gör människan oansvarig för sin karaktär). —
Problemet om viljans frihet framträdde egentligen
icke för antikens tänkare; men Sokrates’ och
Platons betonande af att "den, som vet det rätta,
gör det rätta" skulle konsekvent hafva ledt till
intellektualistisk determinism, liksom stoikerna
i sin religiösa, metafysik hyllade en fatalism, som
emellertid står i strid mot deras intresse för den
vises själfständighet och själftillräcklighet. Med
kristendomen och dess syndmedvetande blef däremot
frågan om frihet och nödvändighet ett grubbelproblem,
i hvars diskuterande nästan hvarje filosof måste
taga parti. Inom skolastiken förfäktade Tomas från
Aquino ett deterministiskt åskådningssätt. Inom den
äldre metafysiken i modern tid är Spinoza representant
för den mest utpräglade determinism. Kant erkänner
determinismens undantagslösa berättigande inom
fenomenvärlden, men anser pliktmedvetandet förutsätta
en fri vilja i noumenvärlden. Flertalet
framstående nutida filosofer förfäktar en psykologisk
determinism, som t. ex. försvaras af Höffding både
i hans "Etik" och hans "Psykologi". Men äfven
den motsatta åsikten har fortfarande framstående
försvarare, såsom t. ex. i den amerikanske psykologen
William James. Inom den svenska litteraturen
har A. Herrlin utvecklat determinismens
åskådningssätt i sitt arbete "Tillräknelighet
och själssjukdom" (1904). Jfr Frihet.
S—e.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
