Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Devreux - Deveria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Anthony och Francis Bacon uppträda som förfäktare
af en kraftig protestantisk utrikespolitik, därvid
rivaliserande med lord Burleighs son Robert Cecil,
som vanligen förde försiktighetens talan. D. genomdref
1596 en expedition mot de spanska hamnarna samt blef
befälhafvare öfver landstyrkan och ena eskadern
(de båda andra kommenderades af lord Howard och
Raleigh). Spanska flottan besegrades, och D. intog
(20 juni) staden Cádiz, där ett rikt byte togs. På
hemvägen afstod D. på de andre befälhafvarnas råd från
att afvakta silfverflottans ankomst, men klandrades
sedan, då denna kort därefter oskadd lyckades
uppnå spansk hamn. Under hans bortovaro hade Cecil
blifvit statssekreterare och lyckats befästa sig
i drottningens gunst. Än mer kallnade drottningens
ynnest för D., sedan han (juni—dec. 1597) företagit
en ny, misslyckad expedition till spanska kusten och
Azorerna; dock blef han vid hemkomsten utnämnd till
riksmarskalk. D. motsatte sig 1598 på det ifrigaste
Burleighs plan att sluta fred med Spanien och förgick
sig vid ett tillfälle i rådet ända därhän, att
drottningen retades till att gifva honom handgriplig
upptuktelse. I mars 1599 utnämndes han, halft mot sin
vilja, till generalguvernör öfver Irland med nästan
kunglig makt och fick i uppdrag att med en stark här
bringa Ulster till lydnad. På företagets framgång
berodde hans framtida inflytande vid hofvet. Fälttåget
gick illa, och D. retade ytterligare drottningen
genom att mot hennes önskan göra sin vän, earlen af
Southampton, till sin rytteribefälhafvare. Då hans
militära ställning blef klen, började han tala om
att återvända, hvilket emellertid drottningen strängt
förbjöd. När han likväl plötsligt återvände för att
personligen försvara sina åtgöranden, blef han väl
i första ögonblicket rätt nådigt emottagen, men kort
därpå inmanad i häkte och ställd under åtal för det
stillestånd han ingått med den upproriske earlen af
Tyrone samt för sin hemresa. Han insjuknade svårt och
fick då under inflytande af en stark folkstämning
till hans förmån lindring i arresten, men ställdes
i juni 1600 inför rätta och dömdes till afsättning
från alla sina ämbeten; från arresten blef han fri i
aug. Under denna process hade hans forne skyddsling
Bacon spelat ett ovärdigt dubbelspel och till sist
öppet uppträdt bland hans åklagare. D. började
nu hvälfva planer på att med våld återvinna
drottningens gunst och aflägsna sina fiender bland
hennes rådgifvare; han och hans medsammansvurne
(Southampton, Mountjoy m. fl.) hoppades därvid på
hjälp från Skottland. Planen blef emellertid röjd i
febr. 1601, och ett förtvifladt försök att genom ett
folkupplopp i London utföra den (8 febr.) misslyckades
jämmerligen. D. måste gifva sig fången, ställdes inför
rätta (hvarvid Bacon ånyo uppträdde som åklagare)
och dömdes 19 febr. till döden som förrädare. Efter
mycken tvekan bekräftade Elisabet dödsdomen, och
D. afrättades 25 febr. under stort deltagande från
befolkningens sida. — D. var en öppen och ridderlig
natur, personligen öfverdådigt tapper, men utan högre
begåfning vare sig som krigare eller statsman, fåfäng
och ytterligt impulsiv, men god mot alla underordnade
och sina vänner varmt hängifven. Han var ej utan
boklig lärdom, förstod att skrifva sonetter och
arrangera maskspel samt prisades af tidens främste
diktare såsom en vitterhetens trogne beskyddare. Jfr
E. A. Abbott, "Bacon and Essex" (1877) och Spedding,
"Life and times of Francis Bacon" (1878).
4. Robert D., 3:e earl af Essex, den föregåendes son,
f. 1591, kom för faderns skull i stor gunst hos Jakob
I, som 1606 för gossen arrangerade ett giftermål
med en rik arftagerska, Frances Howard. Efter en
skandalös skilsmässoprocess blef detta äktenskap
emellertid 1613 förklaradt ogiltigt, hvarpå
hustrun äktade Jakob I:s skotske gunstling Robert
Carr (se d. o.). D. deltog 1620—21 i den engelska
hjälpsändningen till kurfursten af Pfalz och var 1625
vice-amiral för en flotta, som gjorde ett misslyckadt
försök att intaga Cádiz. Han ogillade Karl I:s okloka
politik mot parlamentet, men sökte i det längsta visa
konungen lojal hörsamhet. I "långa parlamentet" trädde
han i förbindelse med den puritanska oppositionens
ledare och inkallades, då Karl I 1641 för en tid
slog in på en försonligare politik, i rådet samt
utnämndes till lordkammarherre och fick ett högt
militärbefäl. Sommaren 1642 trädde han emellertid,
tillbakastött genom konungens opålitlighet, helt öfver
på parlamentets sida och öfvertog i sept. s. å. högsta
befälet öfver dess armé. Som parlamentets fältherre
visade han sig väl personligen tapper och pålitlig,
men egde blott föga militär erfarenhet och ingen
förmåga af initiativ samt lyckades ej göra sig åtlydd
af sina underbefälhafvare. 1642 vann han emellertid en
framgång vid Edgehill, intog 1643 Reading och undsatte
Gloucester, men lyckades sedan endast med nöd slå sig
igenom vid Newbury (20 sept. s. å.) och företog 1644
ett strategiskt oklokt tåg till Cornwall, som slöt (1
sept.) med kapitulationen vid Lostwithiel. D. undkom
själf, men nedlade kort därefter, missnöjd med
Cromwells planer, sitt befäl och dog 1646. Jfr
Gardiner, "History of the great civil war".
V. S—g.
Devéria [dəverja’]. 1. Achille D., fransk målare,
f. 1800, d. 1857, gjorde sig först känd genom en
serie af litograferade porträtt och målade därefter
historiebilder, i synnerhet af religiöst innehåll.
2. Eugène D., den föregåendes broder,
historiemålare, f. 1805, d. 1865, var Girodets
lärjunge, slöt sig till den romantiska skolan
och vann sin största triumf med Henrik IV:s
födelse (1827, i Louvre). 1836 flyttade han
till Pau och blef där protestantisk präst, men
återgick snart till konsten. Han målade bl.
a. Ludvig Filip aflägger sin kungaed
inför kammaren (1836, Versailles). Slaget vid la
Marsaille (i Versailles), Johanna Seymours
död, Columbus mottages af Ferdinand och Isabella
(1861, museet i Pau) samt flera andra
historietaflor (äfven religiösa), i hvilka
man finner en utvecklad kompositionstalang
och förmåga af karakteristik samt klar
färg och sorgfälligt utförande. Biogr. af
Alone (pseudonym för m:lle Peyre) (1887).
(G—g N.)
3. Théodule D., son af D. 1, fransk egyptolog,
f. i Paris 1831, d. därst. 1871, gjorde
sin framstående egenskap som tecknare fruktbar för
egyptologien. Han vistades tidtals i Egypten och
arbetade då bl. a. som kopist för flera af
de af Mariette planlagda tempelbeskrifningarna,
särskildt Abydos’ och Denderas. Åtskilliga bland
de af D. utförda kopiorna i dessa textsamlingar
torde med hänsyn till läsningarnas korrekthet
täfla med de bästa kopior en Brugsch och en de
Rougé kunnat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
