Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 289-290 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Diadelphia - Diadem - Diadema tortile - Diadia - Diadocher - Diadumenos - Diaeresis - Diafan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

blommor, som hafva ståndarsträngarna hopvuxna i
två stammar. — Diadelfiska kallas ståndarna,
då de äro sammanvuxna på nyssnämnda sätt. —
Diadelfist, till sjuttonde klassen i Linnés
sexualsystem hörande växt.

Diadem (af grek. diadein, binda omkring), ett
slags pannbindel (ännespann), som i forntiden ofta
nyttjades såsom tecken på furstars eller andra högt
uppsatta personers värdighet och numera stundom
af kvinnor begagnas såsom hufvudprydnad.
Bruket af diadem förekom tidigt i österlandet. De
egyptiske konungarna buro kring hufvudet ett gyllene
band, prydt med stenar eller målning och, vanligen,
framtill med en bild af den egyptiska glasögonsormen.
De judiske öfversteprästerna buro på hufvudet
ett ännespann af guld, i hvilket orden "Helgadt
åt Herren" (2 Mos. 28: 36) voro ingräfda. Hos
assyrierna buro konungarna och andra förnäma
personer omkring hufvudet ett guldband, jämbredt
eller framtill högre. De persiske konungarna hade
ett diadem, som bestod af ett blått, med hvitt
genomvirkadt band. I Grekland förekommo diadem
tidigt. Schliemann har i mykenska grafvar funnit
sådana prydnader af guldbleck. I nämnda land voro
diadem till en början utmärkelsetecken för de
förnäme; sedermera buros de allmänt af kvinnorna.
De bestodo af ett metallband eller en rundböjd,
midtpå högre metallskifva, hvilken omslöt hela
hufvudet eller dess främre sida och ibland stod i
sammanhang med en bindel, hvilken omslöt det
hoplindade bakhårets nedre del. Från Etrurien
kom bruket att bära diadem till Rom, och under
det romerska rikets senare tid bars denna prydnad
af förnäma kvinnor. Diocletianus (omkr. 300 e. Kr.)
upptog i kejsarens praktutstyrsel ett diadem af hvita
pärlor. Vid diademets ändar voro merendels fästa
band, genom hvilkas sammanknytande diademet hölls
kvar på hufvudet. Hos folken i västra Asien,
nordligaste Afrika och sydöstra Europa ingår ett
vanligen med hängprydnader, mynt o. d. utstyrdt
ännespann ännu allmänt bland kvinnornas högtidssmycken.
Hs Hd.*

Fig. 1. Egyptiskt diadem.

Fig. 2. Grekiskt diadem.

Fig. 3. Modernt diadem.

Fig. 4. Modernt diadem (drottning Sofias).

Diadema tortile (lat., af torquere, vrida). Se
Hjälmkrans.

Diadia, en Svenska missionsförbundets missionsstation
i Kongo. Upprättad 1888. Se Mission.

Diadocher (grek. diadochoi, efterträdare) kallas
Alexander den stores öfverfältherrar, hvilka efter
konungens död, till en början såsom ståthållare,
under Perdikkas’ riksföreståndarskap, upprätthöllo
det macedoniska väldet, men snart åt sig grundade
själfständiga riken. Antipatros behöll Macedonien och
Grekland, hvilka länder han redan under Alexanders
lifstid hade förvaltat, Lysimachos fick Tracien
och angränsande landskap, Antigonos Lycien,
Pamfylien och Frygien, Ptolemaios Egypten, och Seleukos
Babylonien. Många blodiga strider utkämpades
mellan dessa fältherrar, och efter slaget vid Ipsos
(301 f. Kr.), där Antigonos stupade, grundades ett
nytt system af stater, hvilka man, därför att
grekisk kultur inom dem var normgifvande, kallat de
hellenistiska. De förnämsta bland dessa voro Egypten
under Ptolemaierna, Syrien och större delen af
Asien ända till Indus under Seleuciderna, och
Macedonien under Antigonos’ afkomlingar, hvartill sedermera
kom Pergamon under Attaliderna.
A. M. A.

Diadumenos, grek. (af diadein, ombinda), en
berömd staty, utförd af den grekiske bildhuggaren
Polykleitos och föreställande en ung atlet, som
knyter segerbindeln om pannan. Denna fina, veka
ynglingagestalt hade sin motbild i en annan
idealfigur af samme mästare, näml. den s. k.
Doryforos. Man tror sig ega efterbildningar af den
förstnämnda. Den bästa är den, som för några få år
sedan uppgräfdes på ön Delos och som nu
förvaras i Aten. Se Bildhuggarkonst, pl.
III.
(O. G—g.)

Diæresis (grek. diairesis, isärtagning, åtskiljande,
delning). 1. Språkv. Det förhållandet, att
två bredvid hvarandra stående vokaler uttalas hvar
för sig i stället för att sammansmälta till ett
dubbelljud (diftong). Detta betecknas medelst två
öfver den senare vokalen ställda punkter (trema)
t. ex. aër, poëma. En annan form däraf är att
spiranterna j och v framför vokal öfvergå till
vokalisk natur och bilda egna stafvelser, t. ex.
Troĭa (för Troja), Silŭæ (för Silvæ). — 2. Metr.
Den i midten af vissa längre versmått (t. ex.
alexandrinen) förekommande afskärning (se
Cesur), som åstadkommes därigenom, att ordslut
sammanfaller med slutet af en versfot. — 3. Ret.
Detsamma som partitio (se d. o.).
A. M. A.

Diafan (af grek. diafainein, låta synas), fys.,
genomskinlig. Förmågan att genomsläppa ljuset är
i hög grad olika hos olika ämnen. Vissa kroppar
äro helt och hållet ogenomskinliga, andra
genomsläppa ljuset försvagadt eller till färgen förändradt,
andra däremot försvaga detsamma på ett knappt
märkbart sätt. Alla föremål, som betraktas genom
färgade glas eller kristaller, antaga en viss färg,
emedan strålar endast af denna färg genomsläppas;
öfriga ljussorter återkastas eller absorberas i mediet.
Äfven de mest genomskinliga ämnen hafva
egenskapen att färga ljuset, om nämligen detta får
genomgå tillräckligt tjocka lager. Rent vatten ger
det genomgående ljuset en blåaktig färgton;

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>