Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Diakon - Diakonat - Diakoni - Diakonik - Diakonissa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hemsökelse (förföljelse, pest m. m.) utförde diakonerna
ett betydelsefullt kärleksarbete. Bekant är
berättelsen om den romerske diakonen Laurentius,
som hänvisade den penninglystne hedniske
ståthållaren till de i kyrkan församlade sjuka,
fattiga och föräldralösa såsom "kyrkans skatter". —
Småningom öfverhopades diakonerna emellertid med
så mångahanda uppdrag, att deras ursprungliga
hufvuduppgift trädde i skuggan. Missriktningar
såväl inom kyrkan i allmänhet som särskildt inom
diakonatet bragte detta på förfall. Diakonerna
började räknas till det högre prästerskapet och
underkastades därför (i Västerlandet) celibatstvång
(d. v. s. de måste lefva ogifta). De indelades i
olika grader, t. ex. subdiakoner, archidiakoner
("ärkedjäknar"). Den grekiska kyrkans diakoner
äro fritagna från celibat. Inom den engelska
episkopalkyrkan erhålla diakonerna särskild vigning. I
samma mån diakonämbetet alltmer öfvergick till att bli
ett kult- och gudstjänstämbete, kom dess ursprungliga
uppgift i andra händer. Under medeltiden var det
hufvudsakligen klostren och hospitalen, som togo
sig af de fattiga, sjuka och andra hjälpbehöfvande;
längre fram egnade äfven de andliga riddarordnarna sin
tjänst åt dem. I och med reformationen började äfven
på detta område nya lifsvindar blåsa. Luther påyrkade
i sin 1520 utgifna skrift: "Till den tyska nationens
kristliga adel om det kristna ståndets förbättring"
det gammalkyrkliga diakonatets återupprättande. Början
därtill gjordes ock, särskildt i flera tyska städer,
bl. a. Wittenberg (se tidskr. "Diakonen", årg. 1901,
sid. 104 ff.). På de flesta ställen synas dock dessa
ordningar snart åter ha fallit i glömska. Först i 19:e
årh., i sammanhang med dess djupgående lifsrörelser,
vaknade diakontanken till nytt lif. Framför
allt fördes den fram af J. H. Wichern (f. 1808,
d. 1881), som — drifven af brinnande nitälskan för
afhjälpande af sitt folks andliga och lekamliga nöd
— 1833 i närheten af Hamburg grundade den första
diakonanstalten ("Rauhes haus"). Där samlade han ett
antal "bröder", som efter erhållen utbildning utsändes
såsom kristliga arbetare bland sjömän eller fångar,
i barnhem, fattigvårdsanstalter, härbärgen eller
arbetarkolonier. År 1905 funnos ensamt i Tyskland 16
diakonanstalter med inalles 2,486 "bröder".
I Sverige hade behofvet af diakoner länge varit
kännbart, då 14 april 1898, närmast på initiativ af
nuv. biskop N. Lövgren, den svenska diakonanstalten
stiftades. Till en början var den stationerad på
egendomen Nynäs utanför Gäfle, men förflyttades 1905
till egendomen Stora Sköndal i Brännkyrka socken,
utanför Skanstull, ej långt från Stockholm. Anstaltens
syfte är att "till svenska kyrkans tjänst för
fattigas, sjukas, förkomnas eller eljes nödställdas
vård och hjälp fostra och utbilda kristliga män
af evangeliskt lutherska bekännelsen". Den har
f. n. (1906) 30 alumner, nämligen 10 invigda diakoner
(anställda i församlingsvård, fattigvård, å hospital
samt vid uppfostringsanstalt för vanartiga gossar),
17 profdiakoner samt 3 på förprof antagna elever. Med
anstalten är förbundet ett hem för fallandesjuka män,
hvarjämte ett alkoholisthem förberedes. Föreståndare
är pastor J. H. Widman, som äfven utgifver anstaltens
organ, kvartalsskriften "Diakonen". — Om
den finska diakonanstalten i Sordavala se Diakonissa,
sp. 304.
J. T. B.
Diakonat, en diakons eller diakonissas ämbete,
diakon-institution. Se Diakon.
Diakoni (se Diakon), den tjänande kärlekens arbete
bland den kristna församlingens nödställda.
Diakonik (se Diakon), vetenskapen om diakonien (se
d. o.).
Diakonissa (grek. diakonos, tjänare), tjänarinna
i den kristna församlingen. Namnet i dess nuvarande
form möter först i nyare tid, men saken har
urgamla anor i den kristna kyrkans historia. Redan
nya testamentet visar, att tidigt vid sidan om de
manlige diakonerna funnos kvinnliga (jfr framför allt
Rom. 16: 1 ff., där en kvinna vid namn Febe nämnes
såsom "diakon" åt församlingen i Korints hamnstad,
Kenkrea). Föreskriften i 1 Tim. 3: 11 gäller snarast
dessa kvinnliga diakoner. Liksom kvinnans ställning
genom kristendomen blef en helt annan än förr,
fick hon ock nya uppgifter. Tala vid församlingens
gudstjänster tilläts henne icke (1 Kor. 14: 34),
men för hennes tjänande i församlingen öppnade sig
ett vidsträckt fält. Lidande och nödställda funnos
alltid att vårda och bistå; särskilda hemsökelsetider
(pest, förföljelse o. s. v.) gjorde behofvet af
sådan hjälp ännu mer trängande. När församlingen
upptog kärleksarbetet såsom sitt, blefvo manliga och
kvinnliga diakoner dess organ. Plinius d. y. omtalar
i sitt bref till kejsar Trajanus (omkr. 110
e. Kr.), att han vid sina undersökningar rörande
de kristnas sammankomster underkastat två flickor,
"som kallades tjänarinnor", tortyr. Under äldre tider
synas emellertid diakonissorna ha stått tillbaka
för "änkorna" (den kvinnliga motsvarigheten till
församlingens "äldste"), men från 3:e årh. få de
förra ökad betydelse, särskildt i Österlandet. Men
samtidigt förlägges tyngdpunkten i deras uppgift från
arbetet bland de nödställda till att vara biskopens
biträden vid gudstjänst och dop. Flera ädla gestalter
bland denna tids diakonissor förtjäna att ihågkommas;
så t. ex. Makrina, syster till kyrkofäderna Basilius
och Gregorius, och Olympias, Chrysostomos’ "högra
hand", som föredrog diakonisskallet framför äktenskap
med en kejsarens släkting. Ännu år 600 talas om en
"diakonisskyrka" i Konstantinopel, där så sent som i
12:e årh. diakonissor nämnas, medan de i Västerlandet
långt tidigare försvunnit. I stort sedt kan den
verkliga församlingsdiakonien sägas ha upphört vid
slutet af 5:e seklet. Den inskrift, som läses å
en italiensk grafsten från 533: "Här hvilar i frid,
saligt död, diakonissan Theodora, som lefvat i världen
48 år" kunde gälla som diakoniens grafskrift.
Något motsvarande den gamla kyrkans diakonissämbete
har ej medeltiden att uppvisa, trots all dess vidt
utgrenade barmhärtighetsöfning. För en verklig
församlingstjänst fanns intet rum i en tid, för
hvilken den evangeliska församlingstanken var något
främmande. Den kom först genom reformationen till sin
rätt. Men det dröjde ända till 19:e årh., innan det
evangeliska diakonisskallet kom till heders. I viss
mån hade den katolska kyrkan redan från 1600-talet
ett motstycke därtill i sina "barmhärtiga systrar"
(se d. o.), hvilkas orden stiftades af Vincent de Paul
(1576—1660), men bortsedt från den här såsom alltid
på katolskt område inblandade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
