Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Diakonissa - Diakova. Se Djakova - Diakovar. Se Djakovar - Diakris - Diakritiska tecken - Diaktinism - Dialekt - Dialektal - Dialektik - Dialektiklitteratur - Dialektolog - Dialektordbok. Se Idiotikon och Ordbok - Dialemma - Diallag - Diallel - Dialog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de enskilda, som önska tjäna församlingens elända,
samt icke minst hem för diakonissorna, hvarifrån de
kunna påräkna råd och stöd och där de på ålderdomen
finna en lugn fristad. Annan inskränkning i
diakonissornas frihet, än som oundvikligen följer
därmed, att de tillhöra ett gemensamt hem och stå
under gemensam ledning, medför icke deras ställning
till anstalten. Någon likhet mellan denna och ett
kloster eller mellan den evang. kyrkans diakonissor
och den katolska kyrkans nunnor förefinnes ej i
verkligheten.
Litt.: svensk: Diakonissanstaltens årsberättelser,
i sht "Minnesskrift till sv. diakonissanstaltens
50-årsjubileum" (1901), O. Holmström, "Om kyrklig
fattigvård" (1892), J. C. Bring, "Om diakonissaken"
I—III (1895—97) och "Tal vid diak. anst:s högtider"
(1901), samt O. Norberg, "Församlingsdiakoni och
församlingsdiakonat" (1903). Utländsk: Th. Schäfer,
"Die weibliche diakonie" (3 bd; 2:a uppl. 1887—94),
"Praktisches christentum" (4 bd, 1888—1901) och
"Im dienst der liebe" (3:e uppl. 1902), E. Wacker,
"Der diakonissenberuf nach seiner vergangenheit und
gegenwart" (2:a uppl. 1890), och N. K. Dalhoff, "Den
danske diakonissestiftelse i dens förste 25 aar"
(1888) och "Gak hen og gör du ligesaa" (1900).
J. T. B.
Diakova. Se Djakova.
Diakovár. Se Djakovár.
Diakris (grek. diakrisis, af diakrinein, urskilja,
särskilja), urskiljande, igenkännande, iakttagande
(i synnerhet af sjukdomsförhållanden).
Diakritiska tecken (se Diakris), skriftecken, hvilka
nyttjas antingen i förbindelse med bokstäfver,
för att angifva, att dessa uttalas på ett från det
vanliga uttalet afvikande sätt (t. ex. franska
språkets cedilj, se d. o.), eller ock för att
underlätta uppfattningen af någonting skrifvet,
t. ex. interpunktionstecknen, klammer o. d.
Diaktinism (af grek. dia, genom, och aktis,
stråle), fys., förmåga att genomsläppa
kemiskt verksamma ljusstrålar. Vissa ämnen,
t. ex. bergkristall, färglös flusspat och
bergsalt, hafva nästan fullkomlig diaktinism. Se
Aktinograf, Aktinometer och Diaterman.
L. A. F.*
Dialekt (grek. dialektos, munart, af dialegesthai,
samtala), munart, bygdemål (landsmål), språk,
som är gällande inom ett visst, jämförelsevis
mindre område (ett landskap, ett härad, en socken,
en by), men utanför detta ej begagnas som allmänt
meddelelsemedel; mera oegentligt äfven kalladt
folkmål, allmogemål. Dialekt är sålunda ett
territorialspråk; dess motsättning är riksspråk
(se d. o.), hvarvid likväl är att märka, att
nästan allt "riksspråk" är dialektiskt färgadt,
d. v. s. innehåller ett större eller mindre antal
provinsialismer (se d. o.). Eftersom de bildade
klasserna i allmänhet söka undvika särskildt
dialektala drag i uttal, ordformer och ordförråd,
får en mer eller mindre utpräglad dialekt vanligen
ett lägre stilvärde. Å andra sidan äro dialekterna en
af de allra viktigaste källorna för skriftspråkets
föryngring och utveckling. Dialektstudiet är en
af språkvetenskapens yngsta grenar, men bedrifves
för närvarande med stor ifver, särskildt inom de
europeiska länderna. Jfr i fråga om dialekterna inom
Sverige Svenska språket och artiklarna om Sveriges
olika landskap.
R—n B.
Dialektal (se Dialekt), till en dialekt hörande,
i en dialekt förekommande.
Dialektik (grek. dialektike, af dialegein,
plocka i sär, egentl. samtalskonst), filos., ett
regelmässigt logiskt förfarande, hvarvid satser
utvecklas till begrepp och dessa i tänkandet motsättas
mot andra. I denna betydelse öfvade eleaten Zeno
dialektik, och den utvecklades af sofisterna till
en spetsfundig bevisningskonst. Hos Platon fick
termen en ny betydelse, användes såsom beteckning
för det filosofiska sanningssökandet, hvarvid man
genom begreppens inbördes motsättande mot hvarandra
sökte komma till uppfattning af tingens väsen,
idéerna. Aristoteles kallade för dialektik det
bevisningssätt, då man utgår från gifna satser. Kant
använde termen i förklenande bemärkelse, betecknande
därmed en falsk logik, en "skenets logik", enligt
hvilken man icke lär något öfver kunskapens innehåll,
utan genom den tomma logiska formen af tänkandets
samstämmighet inom sig skaffar sig skenet af sann
kunskap. Därför vill Kant använda termen dialektik i
sitt system endast för att därmed beteckna "en kritik
af det dialektiska skenet", och han kallar därför
"den transcendentala dialektiken" den del af "Kritik
der reinen vernunft", hvari han söker uppvisa, att
förnuftet i betydelsen af en osinnlig tankeförmåga
ej kan på den gamla metafysikens sätt skänka några
verkliga kunskaper. Fichte kallar dialektisk den
metod, med hvilken han i motsatta begrepp uppsöker
det gemensamma. Hegel utvecklar närmare denna metod
och tillägger den därjämte en real betydelse. Det
ligger enligt hans åsikt i tänkandets natur att
genomlöpa de dialektiska stadierna, tes, antites
och syntes, och då "varat är tänkandet", så tror
han sig därmed ock hafva kommit all verklighets
innersta väsen på spåren. Dialektiken blir därför
för honom sammanfattningen af allt verkligt vetande.
S—e.
Dialektlitteratur (se Dialekt), den på bygdemål
författade delen af ett folks litteratur. I
allmänhet är dialektlitteraturen föga omfattande
och af jämförelsevis mindre litterärt värde. För den
svenska dialektlitteraturen, som först vid midten af
1800-talet blifvit mera ymnig, finns redogjordt hos
A. Noreen, "Vårt språk", I: 156 ff. (1903).
Dialektolog (af grek. dialektos, munart, och logos,
lära), dialektforskare; språkvetenskapsman, som
särskildt egnat sig åt studiet af bygdemål. —
Dialektologi, läran om munarterna. —
Adj. Dialektologisk.
Dialektordbok. Se Idiotikon och Ordbok.
Dialemma (af grek. dialeipein, utelämna), patol.,
vid febersjukdom, den feberfria mellantiden.
Diallag (af grek. diallage, olikhet, förändring,
med anledning af mineralets olika glans på olika
ytor), miner., ett till pyroxenernas grupp
hörande, kristalliniskt mineral, som utgör
en huvudbeståndsdel i bergarten gabbro. Dess
färg är grönaktig (af olika nyanser), dess glans
pärlemorartad på pinakoiden (100), fettartad på andra
ytor. Tätheten = 3,2. Diallag utgör en blandning
af två silikater Ca Mg Si2 O6 och Ca Fe Si2 Oc. Det
skiljer sig från vanlig augit genom sina pinakoidala
genomgångar jämte de prismatiska. (Se Gabbro.)
A. Hng.
Diallel (grek. di allelon, genom ett annat), log.,
cirkelbevis (se Bevis).
Dialog (grek. dialogos), samtal mellan två (eller
flera) personer; i samtalsform författadt litterärt
arbete. Den litterära dialogens historia går tillbaka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
