Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Diamagnetism - Diamant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äro tillräckligt koncentrerade. Äfven på gasformiga
kroppar verkar magneten. Syrgas är den mest
magnetiska; kväfgas visar sig diamagnetisk. En låga,
brinnande mellan elektromagnetens poler, utbreder
sig ekvatorialt: de förbrinnande gaserna äro således
diamagnetiska.
Hvad som ofvan anförts om olika ämnens magnetiska
eller diamagnetiska egenskaper gäller endast
under den förutsättningen, att de befinna sig
i luften. Helt andra förhållanden kunna däremot
inträda, när det omgifvande mediet är någonting
annat än luften. Om sålunda en magnetisk kropp är
nedsänkt i en vätska med ännu starkare magnetiska
egenskaper, så kommer kroppen att förhålla sig såsom
diamagnetisk, och är en diamagnetisk kropp omgifven
af en ännu mer diamagnetisk vätska, så förhåller sig
kroppen magnetiskt. Här visar sig således någonting
analogt med den lag, som innefattas i archimediska
principen. Liksom en i vatten sänkt kropp förlorar i
vikt och, om den är lättare än vatten, t. o. m. kan
komma att lyftas uppåt, så förlorar ock en magnetisk
kropp, då den omgifves af ett magnetiskt medium,
åtskilligt af sin magnetism, så att den kan komma
att öfvergå till diamagnetisk, ja denna analogi går,
efter hvad E. Becquerel har visat, så långt, att
den magnetiska attraktionen eller repulsionen på en
kropp ändras med jämt så mycket som den attraktion
eller repulsion, hvilken skulle hafva orsakats af
det genom kroppen undanträngda mediet.
Diamagnetismen förklaras analogt med magnetismen. Att
ett stycke järn vid närmandet af en magnet attraheras
beror därpå, att järnstycket för tillfället förvandlas
till en magnet eller antager magnetisk polaritet,
så att den del, som är närmast intill magnetpolen,
antager en med den närbelägna polens oliknämnig
magnetism och följaktligen attraheras. Äfven i en
diamagnetisk kropp uppstår, vid närmandet af en
magnet, en fördelning, men af motsatt riktning,
hvaraf, såsom ofvan är nämndt, verkan måste blifva
en repulsion. Man kallar detta slag af fördelning
diamagnetisk polaritet. — Enstaka yttringar af
diamagnetismen voro tidigt kända, men Faraday var
den förste, som visade, att alla kroppar röna
inverkan af magneter. Bland senare forskare på
detta område må nämnas Plücker och W. Weber.
L. A. F.*
Diamant l. Demant (grek. och lat. adamas), miner.,
består af rent kol och kan i en syrgasström fås
att brinna med starkt sken till kolsyra. Diamant
kristalliserar efter det reguljära systemet,
kristallerna äro ytrika, ofta med afrundade
kanter och med utpräglad klyfbarhet efter
oktaedern. Färgen vattenklar eller ofta (i sämre
varieteter) gulaktig. Diamanten är den hårdaste
af alla kända kroppar; äfven dess ljusbrytningsförmåga
är utomordentligt stor. Den är en god värmeledare
och kännes kall vid beröring, t. ex. med tungan. Den
leder däremot ej elektricitet och blir vid rifning
mot tyg elektrisk. — Man skiljer emellan diamant
i enskilda kristaller och kristallgrupper, bart i
radiärt stängliga kulor och carbonado, runda korn utan
kristallform. — Diamanter träffas hufvudsakligen på
sekundära lagerställen tillsammans med brottstycken
af andra mineral och af bergarter. Äldre tiders
diamantfyndigheter i Ostindien äro så godt som
uttömda; de sedan 1727 bearbetade
diamantförekomsterna i Brasilien (i staten Minas
Geraes vid Diamantina, och i Bolivia äro numera ej
så gifvande som förut; från Bahia fås carbonado. Den
största nutida diamantvinningen eger rum i Kaplandet,
särskildt i trakten vid Kimberley, där den under
senare år årligen utgjort ung. 600 kg. med ett
värde af 80,000,000 kr. Diamanten förekommer här i
en uppmjukad, blå, jordartad massa (blue ground)
af till serpentin omvandlade olivinrika eruptiva
bergarter, som fylla gamla kraterrör (dry diggings)
af 2—300 m. diameter. Diamanterna i blue ground
äro, såsom Cohen visat, ofta sönderslitna; två
mot hvarandra svarande halfvor af samma kristall
hafva funnits skilda från hvarandra, bevisande, att
diamanten ej är bildad i de nämnda kraterrören, utan
vid eruptionen lösslitits från sin ursprungliga plats
i djupet och af eruptivmassan förts uppåt. Hvarje
kbm. af Kimberleys blue ground håller ungefär 2
gr. diamanter (se Hj. Sjögren: "De sydafrikanska
diamantförekomsterna och diamantens bildningssätt",
föredrag vid Vet. akad:s högtidsdag 1902). — I en
järnklump från Cañon Diablo i Arizona, antagligen
af meteoritiskt ursprung, har man iakttagit små
mängder af carbonado. — År 1893 lyckades Moissan
i Paris framställa diamanter med konst genom att
upplösa kol i smält järn och låta massan stelna
under starkt tryck. De hittills på detta sätt
framställda diamanterna äro dock mycket små. —
Uppsökandet af diamanter, diamantvaskningen,
tillgår på det sättet, att den diamantförande jorden
lägges på lutande vaskhärdar, indelade i fack,
hvarefter man öfver härden leder en vattenström,
som bortspolar de lösare partiklarna, men kvarlämnar
diamanterna och gruset. — Diamantslipningen var ej
känd i forntiden, utan diamanterna förekommo då alltid
i sitt naturliga tillstånd. 1456 upptäckte Ludwig van
Berquen (Berghem) konsten att på roterande skifvor
slipa diamanter med deras eget pulver (diamantstoft,
diamantbord). Sedan dess har denna konst betydligt
utvecklats, i samma mån som kännedomen om stenens
mineralogiska egenskaper ökats. Det första arbetet på
en rå diamant är att klyfva densamma; den är nämligen
klyfbar parallellt med sidorna i dess naturliga
kristallform. Därefter slipas dess ytor mot ytorna
af en annan diamant, och slutligen poleras den med
diamantstoft. Efter olika slipning få diamanterna
namn af briljanter, rosenstenar eller tafelstenar. De
största diamantsliperierna finnas i Amsterdam, London
och Antwerpen. — Diamantens värde är beroende af
färgen, renheten, snittet och vikten. De vattenklara
stå högst i pris. Stenar af betydande storlek kallas
paragons, nonpareils och solitärer. Diamanter af en
karats vikt (vanligtvis = 205 mg.), slipade till
briljanter, värderas till omkr. 250 kr. Priset på
tyngre stenar fås, om man multiplicerar kvadraten af
vikten (uttryckt i karat) med talet 12. När vikten
öfverstiger tio karat, växer priset i ännu större
förhållande. — Diamantens tekniska användning är
mångfaldig. Den nyttjas vid glasskärning och i
litografien vid gravering af fin skrift (på växlar,
visitkort m. m.), En synnerligen viktig användning
har diamanten fått vid den s. k. diamantborrningen,
hvarvid dock hellre nyttjas carbonado än den spröda
diamanten (se vidare Borrmaskiner, sp. 1228).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
