Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Diaz, Porfirio - Diaz, Covarrubias Juan - Diaz de Benjumea y de Oya - Diaz dela Peña - Diaz del Castillo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afrättning, men lyckades undkomma och slöt sig till
en revolutionär friskara. Sedan Juarez 1855 blifvit
president, skaffade han sin skyddsling befattning
som mär i Tehuantepec, där denne organiserade
indianmilisen och sedan som ifrig liberal deltog
i striderna mot det klerikala partiet. Mot den
franska invasionshären vann D. som brigadgeneral
en seger vid Puebla (5 maj 1862), deltog sedan i
försvaret af Puebla och togs i juni 1863 till fånga
af fransmännen, men lyckades i sept. fly från Vera
Cruz och tog därpå framstående del i de följande
årens gerillastrider. Medan kejsar Maximilian befann
sig i Queretaro, intog D. med storm staden Puebla (2
apr. 1867) och ryckte sedan mot hufvudstaden Mexico,
som efter två månaders belägring kapitulerade (20
juni s. å.). Maximilian hade under tiden afrättats i
Queretaro, och D. täflade om presidentvärdigheten
med sin forne beskyddare Juarez såväl nu som
vid presidentvalet 1871, båda gångerna utan
framgång. Under striderna mot Juarez nödgades
D. upprepade gånger fly till Förenta staterna,
men han återvände efter Juarez’ plötsliga död (juli
1872) och sökte förgäfves rycka till sig högsta
makten, hvilken i okt. s. å. definitivt tillföll
Lerdo de Tejada. Ånyo måste han söka skydd i Förenta
staterna, men återvände 1876, intog hufvudstaden,
besegrade först Lerdo vid Huamantla (12 nov.) och
sedan dennes medtäflare Iglesias vid Guanajuato (3
dec.), valdes därpå till konstitutionell president
(för tiden till 30 nov. 1880) och tillträdde sitt
ämbete 5 aug. 1877. D:s första presidentår voro
fyllda af blodiga inbördes strider, hvarunder han
med reaktionärernas hjälp skoningslöst nedslog
missnöjet bland sina forna meningsfränder,
hvilka funno sig svikna i sina förhoppningar
om radikala reformer. Enär författningen förbjöd
presidentens återval, lät D. sin förtrogne vän Manuel
Gonzales inneha presidentvärdigheten under perioden
nov. 1880—nov. 1884 och var själf först minister för
offentliga arbeten (till juli 1881), sedan guvernör i
Oaxaca. 1884 valdes han ånyo till president och har —
sedan en författningsändring möjliggjort återval —
därefter alltjämt innehaft denna värdighet. Om
Mexicos fredliga utveckling under D:s långa
regeringstid se Mexico, historia. Honom tillkommer
äran af att ändtligen ha återställt ordningen i det
förut öfver ett halft sekel af ständiga inbördeskrig
hemsökta landet. Han har ock rastlöst verkat för dess
materiella uppblomstring, för anläggande af järnvägar
och telegraflinjer, finansväsendets stadgande och
folkundervisningens befrämjande. Mexicos anseende
i utlandet har också stadigt stigit, och 1901
lyckades D. t. o. m. återupprätta de diplomatiska
förbindelserna med Österrike. Jfr "Rapport du
général Porfirio D. à ses compatriotes sur les actes
de son administration, 1884—1896" (1897), Lummis,
"The awakening of a nation" (1898) och Ch. Johnston,
"Porfirio D." (i "North american review", bd 176,
1903).
V. S—g.
Diaz, Covarrubias Juan, mexikansk skald,
romanförfattare och läkare, f. 1837, d. 1859, då han
blef fysiljerad, sedan det liberala reformpartiet,
i hvars trupper D. tjänstgjorde såsom läkare, lidit
nederlag och måst gifva sig. D. var en martyr för
friheten, och hatet mot fäderneslandets förtryckare
tar stort rum i hans diktning. D:s samlade arbeten
omfatta: Impresiones y sentimientos, La
clase media, El diablo en Méjico och Gil Gómez el insurgente.
Ad. H—n.
Diaz de Benjumea y de Oya [bänchomēa i de å’ja],
Nicolás de, spansk skald och kritiker, f. 1829,
d. 1884, aflade juridisk grad i Sevilla, invecklades
i politiska konflikter och bosatte sig för en tid i
London, där han redigerade den satiriska "El Figaro"
och uppsatte den monarkiska "La Unión". Efter
återkomsten till Spanien uppsatte han "El Museo
universal", som sedan blef "La Ilustración española
y americana", f. n. Spaniens förnämsta illustrerade
tidning. Såsom cervantist är D. en af de förnämste
genom La verdad sobre D. Quijote, Mensaje de
Merlín, Corona de Alquife, La estafeta de Urganda
(1861). D:s djupa litterära studier, hans klara stil
och upphöjda syn på tingen framträda framför allt i
Gibraltar á España (på engelska, som han behärskade
som sitt modersmål) och i Ingenio político de la
nación española, där han behandlat de mest ömtåliga
saker utan att stöta. Af D:s lyrik förtjäna omnämnas
El suplicio de los comuneros, Las dos reinas och
A Tassara.
Ad. H—n.
Diaz de la Peña [dia’sdlapänja’], Narcisse
(Narciso Virgilio), fransk målare, f. 1807 i
Bordeaux, d. 1876 i Mentone, härstammade från en
spansk adlig släkt, som under revolutionära tider
flytt öfver Pyrenéerna, och måste faderlös och
fattig söka sin utkomst med måleri. Han slöt sig
till Barbizonmålarna och påverkades särskildt
af Th. Rousseau. "Han var improvisatören i
Barbizonkretsen, fångade i en sprittande liffull
penselföring skogens färgprakt och solljusets
glittrande lek genom löfverket. Skogsinteriörer med
virrvarr af grönska och soleffekter var hans egentliga
område som landskapsmålare. Hans naturkänsla hade
vingar, den kunde flyga bort ifrån verkligheten,
han fick ej tid till annat än att fånga det första
intrycket, innan visionen var förbi. Han målade liksom
Corot mindre träd, klippor och mark än solens och
luftens verkan på det ena och det andra. Han insatte
gärna nymfer och amoriner som muntra färgfläckar i
taflan" (G. Nordensvan). D. var också figurmålare,
målade Venus, Diana, Amor och Nymfer, fantastiskt,
kapriciöst och i en smältande färgskala, som
förskaffade honom rykte som en ny Prud’hon och
som en modern efterföljare af Correggio. Hans
större målningar på detta område störas af den svaga
teckningen, men hans små improvisationer stå lika högt
i rykte i denna dag som hos konstnärens samtid. Han
målade äfven orientaliska motiv utan att ha besökt
Orienten. Han var en sorglös, glädtig artistnatur,
som aldrig trycktes af fattigdomen. Inemot 1850
blef han en målare på modet och förtjänade sedermera
mycket pengar, som han lade ner på dyrbara konstsaker,
väfnader och fajanser. Representerad i Louvre (främst
genom de med Chauchards samling nyligen ditkomna
landskapen), i museet i Reims och andra franska
museer, i Berlins nationalgalleri, i Stockholms
nationalmuseum (Venus och Amor 1860, Heilbornska
donationen) samt i Köpenhamns kunstmuseum (ett
skogslandskap).
G—g N.
Diaz del Castillo [kasti’ljå], Bernardo (Bernal),
spansk historiker, f. i slutet af 1400-talet,
d. efter 1568, begaf sig till Amerika 1514, följde
Juan Ponce till Florida och Cortez på hans tåg till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
