- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog /
391-392

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Diffusion - Diffusionsbatteri. Se Diffusionsmetod - Diffusionsmetod - Diffusionsrester. Se Diffusionsmetod - Diffusor - Diffusör. Se Diffusionsmetod - Difilos - Difteri

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mot kvadratroten ur deras molekylarvikt. Denna
friktion minskas med stigande temperatur. Man
kan skilja lösningar och rena vätskor genom
väggar af olika genomtränglighet. Vissa väggar
genomsläppa såväl lösningsmedlets molekyler som
också lösta molekyler af kristalliserande ämnen
(Grahams "kristalloider"). Sådana väggar äro
t. ex. pergamentpapper och oxblåsa, hvilka låta
socker- och saltmolekyler passera. Dessa hinnor
äro däremot ogenomträngliga för kolloidala ämnen,
såsom ägghvita, gummi, antingen till följd af
att dessa ämnens stora molekyler ej kunna tränga
igenom väggens fina porer eller också därför
att kolloiderna ej bilda egentliga lösningar,
utan endast fina suspensioner. Oxblåsor och dylika
"permeabla" väggar användas till apparater, benämnda
dialysatorer, för att åtskilja kristalloider och
kolloider, t. ex. för att befria en ägghvitelösning
från salter. Man spänner den dialyserande hinnan
som botten under en glascylinder och fyller denna
med ägghvitelösningen, hvarefter cylindern ställes
i ett större kärl med rent, helst rinnande vatten,
som upptager det utdiffunderande saltet. Dylika
väggar spela en tekniskt viktig roll och användas
t. ex. i den elektrokemiska industrien, emedan de
tillåta den elektriska strömmen att passera. Ett
annat slag af väggar kallas "semipermeabla", emedan
de genomsläppa endast lösningsmedlets molekyler,
men ej det lösta ämnets. Bland sådana väggar
må nämnas många lefvande djur- och växthinnor,
särskildt den lefvande protoplasmans hudskikt,
och bland artificiella membraner ferrocyankoppar,
hvaraf Traubes cell består. Emellertid äro alla
dessa väggar semipermeabla endast gentemot bestämda
ämnen, under det att andra kunna tränga igenom
dem. De semipermeabla väggarna hafva spelat en
stor roll för den osmotiska teorien (se Osmos).
P. T. C. (H. E.)

2. Fys. När ett strålknippe, vare sig värme-, ljus-
eller elektriska strålar, faller mot gränsytan
mellan två kroppar, återkastas strålarna dels
reguljärt (genom spegling), dels också irreguljärt
åt alla håll genom s. k. diffusion. K. Ångström,
som noggrannast undersökt denna företeelse för
ljus, har funnit, att strålarna genom diffusion
starkast återkastas i en riktning vinkelrät mot
gränsytan och i andra riktningar dess mindre,
ju mindre vinkeln är mellan ytan och riktningen
i fråga, så att, när denna vinkel blir noll, är
också den diffust reflekterade strålningen noll.
S. A—s.

Diffusionsbatteri. Se Diffusionsmetod.

Diffusionsmetod (se Diffusion), ett af
Robert i Secelowitz uppfunnet förfarande vid
betsockertillverkning, består däri, att sockret
under uppvärmning utlakas i vatten ur de på
ett eller annat sätt sönderskurna betorna. Flera
variationer af metoden finnas. — De kärl, hvari saften
utlakas ur betorna, kallas diffusörer. Alla de i
förbindelse med hvarandra stående diffusörerna, som
sockersaften genomlöper, benämnas med ett gemensamt
namn diffusionsbatteri. Diffusionsrester, d. v. s. de
utlakade betorna, vanligen i form af skurna strimlor,
s. k. betsnitsel, användas till kreatursfoder.
H. J. Dft.

Diffusionsrester. Se Diffusionsmetod.

Diffusor (af lat. diffundere, utbreda sig), mek.,
en sig småningom vidgande ledning, med hvars
tillhjälp hastigheten hos en framströmmande vatten-,
luft- eller gasmassa kan nedbringas kontinuerligt
och det inom densamma rådande trycket i motsvarande
grad småningom ökas. Diffusorn användes under en
eller annan form i turbiner, centrifugalpumpar och
ventilatorer etc.
O. E. W.

Diffusör. Se Diffusionsmetod.

Difĭlos (grek. Δίφιλος, lat. Diphĭlus), grekisk
lustspelsförfattare från Sinope, samtida med Menander
och Filemon (omkr. 300 f. Kr.), skaparna af den nyare
attiska komedien, tillbragte sitt lif i Aten och dog
i Smyrna. Han lär hafva skrifvit bortåt 100 stycken,
af hvilka inemot 60 äro oss bekanta genom bibehållna
titlar och fragment. Plautus’ "Casina" och "Rudens"
hafva sina förebilder i stycken af D.

Difteri (fr. diphthérie l. diphthérite, af
grek. difthera, hud), med., betecknar som
allmän patologisk term en till någon af kroppens
slemhinnor eller till öppna sårytor lokaliserad
inflammationsprocess, hvilken åstadkommer nekros,
d. v. s. ett afdöende med efterföljande afstötning
af en mer eller mindre ytlig del af väfnaden (se
Inflammation). Difteri i denna allmänna bemärkelse
är alltså ett till arten af inflammation, men icke i
afseende på etiologien, d. v. s. hvad det framkallande
smittämnet angår, enhetligt begrepp.

Vanligen nyttjas ordet dock i en mera inskränkt
mening, nämligen för att beteckna en i etiologiskt
afseende specifik, akut infektionssjukdom,
framkallad af den af Löffler 1884 närmare studerade
och efter honom vanligen benämnda bacillen. Mycket
ofta anträffas emellertid förutom och samtidigt
med denna bacill äfven någon eller några af de
vanliga varkockerna hos den af difteri angripne
patienten. Difteribacillen (se Bakteriologi,
sp. 723), som efter intorkning lätt förlorar
sin farlighet, trifves väl i vissa födoämnen, såsom
mjölk, konditorivaror o. d., och kan härigenom lätt
inkomma i människokroppen. Förutom genom födan
bibringas smittan genom beröring med difterisjuk
person, och detta är det vanligaste sättet för
dess öfverförande. Huruvida äfven vissa husdjur
kunna bibringa människor difterismitta, är ännu
en öppen fråga. Efter genomgången sjukdom kan en
person ganska länge, ända till ett par månader,
fortfarande ega smittkraftiga baciller i svalg,
näsa och näsans bihålor och härigenom utan att själf
vara sjuk öfverföra sjukdomen å annan individ. —
Mottagligheten för difteri är störst hos barn mellan
2:a och 10:e lefnadsåret. Tiden mellan smittans
mottagande i kroppen och sjukdomens utbrott, den
s. k. inkubationstiden, anslås i allmänhet till
mindre än en vecka (2—7 dagar). En genomgången
difteri skyddar icke en person för ett nytt
insjuknande. Smittämnet lokaliserar sig vanligen till
halsen och de öfre luftvägarna. Såsom en produkt af
den härvid uppkommande, lokala inflammationsprocessen
uppträda vanligen först på de rodnade, svullna
svalgtonsillerna små, knappnålshufvudstora, gråröda
knottror, hvilka snart sammanflyta till större, mer
eller mindre hvitgrå, hinnlika beläggningar. Dessa
beläggningsmembraner kunna sedan utan att respektera
de anatomiska gränserna för halsens olika partier
utbreda sig i en eller flera härdar öfver slemhinnan
på gombågar, tungspenen och bakre svalgväggen samt
vidare uppåt i näskaviteten och nedåt i luftvägarna,
luftstrupen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:15:06 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbf/0218.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free