- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog /
401-402

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Digerdöden

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kvällar å rad, strax före solens nedgång, en stor,
utomordentligt lysande eldkula. I halftannat år
uppehöll sig pesten i Frankrikes hufvudstad. När
den som häftigast rasade där, lär den dagligen
hafva bortryckt omkr. 800 människolif. Drottningarna
Johanna af Navarra och Johanna af Valois (Filip VI:s
gemål) dogo båda, under det de med de barmhärtiga
systrarna deltogo i vården af de sjuke. Bevis på
själfuppoffrande människokärlek har historien bevarat
äfven från dessa fasans tider, så ofta den än måst
anteckna drag af upprörande egoism och öfverträdelser
af både gudomlig och mänsklig lag.

I södra England uppträdde pesten redan sistnämnda
år (1 aug.), och tre månader därefter var den i
London. Ett fartyg, lastadt med yllevaror från denna
stad, utgick vid början af sommaren 1349 från engelsk
hamn. Besättningen utdog under resan, och fartyget
dref i land vid Bergen. Sedan varorna där blifvit
lossade, yppade sig farsoten i staden och spred sig
sedermera till alla landsorter i Norge, så mördande,
att knappt en tredjedel af befolkningen blef vid
lif. Endast en bergdal i Kristiansands stift lär
hafva blifvit skonad. På likartadt sätt hade pesten
redan vid jultiden 1348 blifvit förd till Danmark. Där
hade likaledes ett engelskt handelsfartyg med utdöd
besättning strandat på jylländska vallen, vid godset
Ugelstorp i Vendsyssel. Ortens inbyggare förde
varorna i land och med dem pesten, som 1349 spred
sig öfver hela Danmark, så att ingen stad eller by
och knappt en enda människa blef förskonad. Samtidigt
hade pesten från Tyskland inträngt i Polen och äfven
dragit sig uppåt norra Tyskland, så att under loppet
af år 1350 Östersjöns sydliga kuststräcka föröddes.

Nu kom ordningen till Sverige. Från den tiden
finnes ännu kvar ett af Magnus Eriksson 1350
utfärdadt påbud om allmänna bot- och böndagar
(tryckt i "Handl. rör. Skandinaviens historia",
d. 14, s. 83; 1828), i hvilket lämnas en skildring
af pestens framfart i våra västra grannländer och
uppmanades allt folk i Sveriges rike till fasta,
kyrkogång och offer. Men pesten inbröt redan samma
år i Sverige. Dödligheten blef ofantlig. I Stockholm
voro "gatorna betäckta af döda kroppar", och bland
offren nämnas äfven konungens båda halfbröder,
hertigarna Håkan och Knut. I landsorterna blefvo
flerstädes hela socknar utödda, i synnerhet i Uppland
(där endast ungefär en sjättedel af befolkningen
blef öfrig) samt i Västergötland, Värmland och på
Gottland. Ensamt i Västergötland lära icke mindre än
466 präster hafva bortryckts. Från Värmland, hvarest
sjukdomen kallades "degermansdöden" och "fläckdöden",
anföres bl. a. om Färnebo församling, att af hela
befolkningen därstädes endast en hustru, en dräng och
två pigor blefvo öfriga. — Finland hemsöktes samma
år och 1351—52 äfven Ryssland. Där stannade farsoten
denna gång sitt tåg, icke långt från de landsändar,
hvarifrån den från början utgått.

Så hade pesten, under loppet af nio år, gått nästan
i en fullständig cirkel genom Europa. I Ryssland
hade den både börjat och slutat. Människor och djur
hade den lika skoningslöst slagit, och det var icke
allenast körtelansvällningarna (bubonerna), som denna
gång voro det betecknande symtomet af
dess angrepp, utan äfven blödningar från
respirationsorganen. Den uppträdde således icke
endast under sin vanliga form, den s. k. egyptiska
eller orientaliska, utan äfven under en form,
där lokalisationshärden var lungorna, och
det var till stor del därigenom den blef i så
hög grad mördande. Man har beräknat, att den
under sitt tåg genom Europa bortsopade omkr. 25
mill. människor. Också utgick den denna gång, såsom
ofvan anmärkts, icke, som vanligt, från Egypten,
utan från Asien, och sannolikt har den där sitt
hemvist. Särskildt har man funnit pesten vara
endemisk på Himalayas södra sluttningar, och att dess
kraft icke brutits, det antyda de stora härjningar den
ännu 1815—21 samt 1836—38 anställde i norra delen af
Hindostan. Den har t. o. m. mäktat öfverskrida sitt
hemlands gränser, i det den på senaste tiden åter
inträngt i Europa. Från okt. 1878 till in i febr. 1879
härjade en pestepidemi i Astrahan-guvernementet,
en del af det forna Kiptsjak, och denna pest var af
samma slag som digerdöden. Angående pestens förekomst
i Europa under slutet af 1890-talet se Pest.

Den stora smittbarhet, som åtföljde
digerdöden, undgick naturligtvis icke samtidens
uppmärksamhet. Också sökte mången att, enligt
erfarenheten från äldre tider, skydda sig genom att
sorgfälligt hålla sig inne och afskild från andra. Så
gjorde påfven Klemens VI, sannolikt på tillstyrkan
af sin lifmedikus Guy de Chauliac, och det berättas,
att åtskilliga kloster höllo sina portar så stängda,
att dessa ej ens öppnades för de dyrbarheter och
penningsummor, hvilka fromheten ville, till den
eviges blidkande, nedlägga på altarna. Man har
t. o. m. exempel på, att en hel stad sökte på detta
sätt skydda sig. Det var Milano, som 1348, under
det pesten rasade däromkring, stängde sina portar
och verkligen för en tid lyckades hålla farsoten
borta. Men det var först efter digerdödens slut och
vid de under senare hälften af 14:e samt början
af 15:e årh. förnyade utbrotten af pesten, som man
mera allmänt insåg nyttan af spärrningsåtgärder mot
denna farsot.

Emellertid trodde man sig ej kunna förklara farsotens
utbredning enbart genom antagande af smitta. Man
anmärkte, att, innan sjukdomen utbröt på en viss
ort, invånarna företedde en särdeles blek ansiktsfärg
och att deras andedräkt hade en egendomligt bitter
lukt. Dessutom fann man farsoten liksom välja sina
offer i en viss ordning. Merendels var det först
barnen, som insjuknade, därefter de unga kvinnorna och
sedan den öfriga befolkningen. Farsoten gick ej heller
oafbrutet sin väg fram, utan öfverhoppade somliga
orter, "liksom i ett schackspel", såsom en samtida
anmärker. På andra ställen angrep den plötsligt och på
en gång en mängd människor. Man kan ännu ej förklara
alla egendomligheter i pandemiernas utbredning. Då
för tiden antog man, att jordens varelser rönte
inflytande af himlakropparnas ställning. En
stor konjunktion mellan de tre större planeterna
— Jupiter, Saturnus och Mars — ansågs hafva egt rum
24 mars 1345, och denna konjunktion troddes nu hafva
orsakat de ovanliga naturföreteelserna, förpestat
luften och dymedelst fördärfvat människornas
och djurens blod. Det var alltså både emot luft-
och blodförskämningen man hade att strida, och man
gjorde hvad man kunde. Stora eldar af välluktande
träd brunno på gator och öppna platser för att rena
luften. Särskilda personer tillsattes (t. ex.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:43:57 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbf/0223.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free