Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikliner - Diklini - Dikning, landtbr. Se Afdikning, Täckdikning, och Vattenafledning - Dikningslag - Dikogami - Dikogamist. Se Dikogami - Dikord - Dikotomi - Dikotomisk - Dikotyledoner, bot. Se Dicotyledoeae - Dikroit, miner. Se Cordierit - Dikroitisk - Dikromatipsi - Dikroskop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(tillhöra Linnés 22:a klass, Diœcia). Exempel på de förra
äro björken, eken och granen, på de senare aspen,
pilen och enbusken. Hos de sistnämnda är sålunda ej
allenast hvarje särskild blomma, utan äfven hvarje
stånd i sin helhet hanligt eller honligt. — Klyftan
mellan de diklina växterna och de hermafrodita
(monoklina) tyckes vid ett hastigt påseende vara
mycket stor, men är det i själfva verket ej. Hos
en del diklina växter äro visserligen han- och
honblommorna olika hvarandra, ej endast i afseende
på befruktningsorganen, utan äfven i afseende på
byggnaden i öfrigt, t. ex. hos eken, hasseln och
hampan. Men hos de flesta dikliner äro han- och
honblommor — om man ser bort från befruktningsorganen
— af lika byggnad. Därvid kan det inträffa, att
han- och honblommor innehålla uteslutande antingen
ståndare eller pistiller, utan att ett spår till
det andra slaget af befruktningsorgan förekommer,
t. ex. hos pilörten (Sagittaria sagittæfolia)
samt hos bergs- och ängssyran (Rumex Acetosella
och Rumex Acetosa). Men hos många diklina växter
finner man i hanblommorna, jämte ståndarna, svagare
eller starkare utbildade rudiment af honorgan,
och i honblommorna, jämte pistillen, rudiment
af hanorgan, t. ex. hos Rhamnus cathartica samt
Melandrium sylvestre och pratense. Genom dessa
och dylika former förmedlas, morfologiskt sedt,
öfvergången från de diklina till de hermafrodita
växterna. Se äfven Könsfördelning och Pollination.
V. W. (H. Hn.)
Diklini, bot., det förhållandet hos en del
fanerogama växter att han- och honorgan finnas i
olika blommor. Jfr Dikliner.
Dikning, landtbr. Se Afdikning, Täckdikning
och Vattenafledning.
Dikningslag, landtbr. De rättsliga förhållandena
i afseende på jordens torrläggning äro i Sverige
ordnade genom lag om dikning och annan afledning af
vatten af 20 juni 1879, hvars hufvudstadganden äro
följande. Då jordegare vill afdika sin jord till 4
fots (1,19 m.) djup, må granne ej hindra vattnets
aflopp, utan skall upplåta mark, som för dikets
framdragande tarfvas, och öfriga jordegare, som
hafva nytta af företaget, skola däri deltaga, i den
mån deras egen jord däraf förbättras. Afledning af
vatten från vattendränkt mark eger hvarje delegare
i denna påfordra, och öfriga delegare äro skyldiga
deltaga i kostnaderna för företaget i mån af vunnen
jordförbättring, såvida han ej afsäger sig del däri,
och till delegarna afstår så mycket af sin förbättrade
jord, som motsvarar förbättringens värde. Till
dylika vattenaflednings- och regleringsföretag, som
beröra allmänt intresse, fordras tillstånd från det
allmänna. Äfven för sänkning eller uttappning af sjö
fordras tillstånd af vederbörande myndigheter samt
att egare af mer än hälften af den jord, som kommer
att vinnas eller förbättras af företaget, förena sig
om detta.
H.J. Dft.
Dikogami (af grek. dicha, i två delar, och gamos,
giftermål), bot., det hos en mängd hermafrodita
fanerogamers blommor förekommande förhållandet
att de bägge slagen af könsorgan, ståndare och
pistiller, komma till full utbildning (nå könsmognad)
oliktidigt i hvarje särskild blomma. Därvid kunna
två fall inträffa. I det ena och vanliga utveckla
sig ståndarna först och aflämna sitt frömjöl, innan
den till samma blomma hörande pistillen blifvit
befruktningsskicklig. Blommor, hos hvilka detta
förhållande eger rum, benämnas proterandriska. I det andra
fallet utvecklas pistillen först, innan de till samma
blomma hörande ståndarna nått könsmognad. Blommor
af detta slag kallas proterogyna. I båda fallen blir
följden, att samverkan mellan könsorgan tillhörande
samma blomma (själfbefruktning) förebygges, och
just detta är också dikogamiens ändamål. Darwin har
nämligen ådagalagt, att ständig själfbefruktning
verkar skadligt, såsom gifvande upphof till få
och svaga individer. Dikogamien är ett bland de
medel naturen oftast använder för att nå nämnda
mål. Proterandriska dikogamister äro kompositeer,
kampanulaceer, umbelliferer, malvor, geranier,
pelargonier, epilobier och en mängd andra. De
proterogyna dikogamisterna äro färre. Exempel äro
Scrophularia nodosa, Plantago media, Aristolochia
Clematitis, Luzula pilosa och Anthoxanthum odoratum. —
Dikogamist, växt, hos hvilken dikogami eger
rum. Jfr Dikliner, Herkogami och Pollination.
V. W.*
Dikogamist. Se Dikogami.
Dikord (-kård; af grek. di, dubbelt, och chorde,
tarmsträng), ett tvåsträngadt instrument
hos forntidens egypter och assyrier. Det
bestod af en smal ljudlåda med lång hals
och spelades sannolikt medelst plektron.
A. L.*
Dikotomi (af grek. dicha, i två delar, och temnein,
skära), tudelning; bot., det förgreningssätt, då en
axel delar sig i två lika kraftiga grenar. Det kan
uppkomma på flera olika sätt. Hos lägre växter,
särskildt en del alger, uppstår en s. k. äkta
dikotomisk förgrening, då i själfva växtpunkten
genom delningar i de yngsta cellerna två nya i
allt likvärdiga skott utväxa. Sådan förgrening är
okänd hos de högre växterna; hos dem uppträder
endast s. k. falsk dikotomi, uppkommen antingen
därigenom, att, såsom hos misteln, syrenen o. a.,
den ursprungliga stamspetsen dör bort och från
tvenne knoppar på stammens motsatta sidor nya grenar
utväxa, eller ock så, att en sidogren utväxer och
blir så kraftig, att den tränger den egentliga
hufvudaxeln åt sidan och blir likvärdig med denna,
ett bland de högre växterna mycket vanligt fall.
G. A.*
Dikotomisk (jfr Dikotomi), tvådelad; synlig till
hälften (månen t. ex. säges vara dikotomisk i första
och sista kvarteret).
Dikotyledoner, bot. Se Dicotyledoneæ.
Dikroism (af grek. dichroos, tvåfärgad), fys.,
den egenskapen hos vissa kristaller, att ljus,
som genomgått dem längs kristallaxeln, är färgadt
på annat sätt än ljus, som genomgått dem i en riktning
vinkelrät mot samma axel. Sådana kristaller kallas
dikroitiska. Jfr Pleokroism.
S. A—s.
Dikroit, miner. Se Cordierit.
Dikroitisk, tvåfärgad. Se Dikroism.
— Dikroitisk slöja, fotogr., kallas
en vid bromsilfvergelatinplåtar stundom
förekommande slöjbildning, som uppkommer, om
framkallaren innehåller något bromsilfverlösande
ämne. Negativ behäftade med detta fel synas i
genomsikt rödaktiga, i reflekteradt ljus gröna.
J. Htzg.
Dikromatopsi (af grek. di, dubbelt, chroma, färg,
och ops, öga), oftalm. Se Färgblindhet.
Dikroskop (af grek. dichroos, tvåfärgad,
och skopein, se), miner., ett af Haidinger
konstrueradt instrument, som samtidigt visar
de båda olika axelfärgerna hos ett mineralprof.
A. Hng.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
