- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog /
417-418

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikrot - Diksita Bhatta. Se Indiens språk och litteratur - Diksmuide. Se Dixmuiden - Dikt - Dikt - Dikta - Diktal - Diktamen - Dikt an, sjöv. Se Dikt - Diktat - Diktator

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Dikrot (af grek. dikrotos, af di, dubbelt, och
krotos, ljud, slag), med., som slår två slag (om
pulsen). — Dikrotism, egenskapen att vara dikrot. Se
vidare Pulslära.

Diksita Bhatta. Se Indiens språk och litteratur.

Diksmuide. Se Dixmuiden.

Dikt (af lat. dictare, förestafva till nedskrifning,
i senlat. äfven författa), skaldestycke, poem;
uppdiktadt tal, osanning. Jfr Poem och Skaldekonst.

Dikt l. Dikt an (ty. dicht an), sjöv., tätt intill. Då
rodret lägges åt sidan så mycket som möjligt, säges
det läggas "dikt ombord". — Dikt bidevind. Se Bidevind.

Dikta, tekn., täta; genom särskildt för ändamålet
inrättade, vinkelrätt mot längdriktningen
plant afskurna mejslar (diktmejslar, rand- och
gradmejslar) utpressa kanterna i växlar och skarfvar
på plåtarbeten, såsom ångpannor, behållare för
komprimerad luft, gasklockor, fartygsskrof e. d., så
att fogarna mellan plåtarna blifva fullkomligt ång-,
gas- eller vattentäta. Det härvid förrättade arbetet
kallas diktning. Endast genom nitning kan icke
fullkomlig täthet åstadkommas. Jfr Drifva, skpsb.
J. G. B.*

Diktal l. Diktalb (förvrängning af Duc d’Albe),
sjöv. Se Dykdalb.

Diktamen (plur. diktamina, mlat. dictamen, i
bet. skrifsätt, stil, af dictare, förestafva),
förestafning, föresägning; föreskrift;
någonting som skrifvits efter förestafning eller
föresägning. Kungligt diktamen till protokollet, af
svenske konungen i statsråd till protokollet afgifvet
yttrande. Frihetstidens historia visar många exempel
på kungliga diktamina, i de allra flesta fall endast
maktlösa meningsyttringar. Men under Gustaf III:s
regering innefattade de tillägg eller förklaringar
till regeringsformen, t. ex. ang. beräkning af
ståndens röster vid ett riksdagens beslut (1786) och
ang. riksdagens förmenta rätt att gifva bevillningen
för vissa år. Ordet diktamen brukas näppeligen
annorstädes än i Sverige; hos andra folk säger man
i stället diktat. Jfr Diktera.

Dikt an, sjöv. Se Dikt.

Diktat (af lat. dictatum, plur. dictata; se Diktera),
förestafvad läxa eller temauppgift; diktamen (se
d. o.). — Musikdiktat (fr. dictée musicale),
en viktig, men icke nog uppmärksammad gren af
musikundervisningen, bestående däri, att läraren
spelar eller sjunger före kortare satser, som eleverna
ega att omedelbart uppteckna i notskrift.

Diktator (lat. dictator), ämbetsman med oinskränkt
myndighet. 1. Titel på en fornromersk ämbetsman,
som tillsattes vid utomordentliga tillfällen. Man
vet ej med säkerhet, när en diktator första gången
utnämndes i Rom, men sannolikt är, att det skedde
strax efter konungamaktens afskaffande. I äldsta tider
var magister populi (förman för folket) titeln på
innehafvaren af ifrågavarande ämbete. Han tyckes hafva
betraktats såsom en för ett visst tillfälle utsedd
ämbetsbroder åt konsulerna, men med vidsträcktare
befogenhet än dessa. Vanligen tillsattes diktatorn
för ett bestämdt ändamål eller för fullgörandet
af ett särskildt uppdrag, ursprungligen — efter
all sannolikhet — för att anföra hären vid hotande
krigsfara. Ämbetstiden var sålunda enligt
sakens natur inskränkt till den tid, som uppdragets
utförande kräfde, samt fick ej öfverstiga sex
månader och ej räcka längre, än den ämbetsman,
af hvilken diktatorn var tillsatt, hade rätt att
kvarstå i sitt ämbete. Diktatorn var egentligen
anförare för fotfolket och utnämnde själf en
magister equitum (rytteribefälhafvare), som stod
under honom. Bland de icke krigiska uppdrag, hvilka
en diktator hade att besörja, voro att hålla val
och inslå den s. k. clavus annalis, "årsspiken"
(se Clavus), m. m. Diktatorn utnämndes af en konsul
(eller konsulartribun), vanligen på grund af ett
senatsbeslut. Senare förekommo fall, då diktator
tillsattes af folkförsamlingen. I början voro endast
patricier valbara. Den förste plebej, som blef
diktator, var C. Marcius Rutilus, 356 f. Kr. Längre
fram i tiden blef det sed att välja en f. d. konsul
till diktator. Under senare tider voro en eller annan
gång två diktatorer samtidigt i verksamhet.

Ursprungligen gällde rätten att vädja till folket
(provokationen) icke mot diktatorn. Denne hade
likaledes en mera själfständig ställning i förhållande
till senaten och var, som det tyckes, till en början
höjd äfven öfver folktribunernas åtgöranden. I senare
tider var likväl hans militäriska makt underkastad
de ifrågavarande inskränkningarna. Småningom kom
diktaturen ur bruk. För krigiskt ändamål tillsattes
en diktator sista gången år 216 och för annat uppdrag
år 202 f. Kr. Visserligen förekommo diktaturer äfven
sedermera, såsom Sullas och Cæsars; men dessa
voro strängt taget af annat slag, och åtminstone
den första var icke inskränkt till viss tid. År 44
f. Kr. afskaffade Antonius detta ämbete för alltid.

En diktator fanns äfven i de latinska samhällena. Där
tyckes en sådan ämbetsman hafva varit ett slags
efterträdare åt konungarna, hvilken längre fram
i tiden valdes för år och äfven stundom synes
hafva haft en annan ämbetsman vid sin sida. Under
Roms välde hade diktatorn kommunal befogenhet.
R. Tdh.

2. Ordet diktator i modern mening skiljer sig till
betydelsen i väsentlig mån från diktator i romersk. En
romersk diktator innehade en fullt laglig myndighet,
hvaremot den moderne står i alla afseenden utom lagen
— ej allenast så, att han ej är bunden af statens lag,
utan så, att själfva benämningen diktator är främmande
för alla moderna staters författningar. Senare
tiders diktaturer hafva oftast tillkommit genom en
statskupp (Santa Anna), stundom på uppdrag af landet
själft (Cavaignac). En diktatur kan vara berättigad
och stundom nödvändig. Det kan nämligen gifvas
tillfällen, då den lagliga styrelsen — till följd af
otillräckligheten af de medel, som författningsenligt
stå den till buds, eller emedan den, naggad af
partierna, upptages af själfförsvar mot dem — saknar
kraft att tillämpa lagen i hela dess omfång samt är
ur stånd att rädda staten från undergång. Diktaturen
innebär kraft, oberoende af småintressens påtryckning
och frihet från hämmande formaliteter. Den är en
öfvergående absolut makt. Därigenom skiljer den sig
från den absoluta monarkien, hvilken gör anspråk
på samt väcker föreställning om beständighet, och
detta är orsaken till, att de ifrigaste demokrater
kunna försvara och förorda denna anarkiens monarki,
på samma gång som de bekämpa envåldskonungadömet. —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:27:50 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbf/0231.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free