Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 435-436 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dimitrij

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

detta nederlag, bröt in i Ryssland med en väldig
här, blef han öfvervunnen på "Snäppfältet" (Kulikovo
pole) vid Don (8 sept. 1380). Genom denna seger, som
förskaffade D. namnet "Donskoj", d. v. s. den donske,
blef han en af Rysslands nationalhjältar. Ehuru
tatarerna efter Moskvas förhärjning 1382 tvungo honom
till underkastelse och att ånyo betala skatt till
Gyllene horden, bibehöll han dock sin maktställning
inom Ryssland, där han förfor mycket strängt med de
furstar och bojarer, som satte sig upp emot honom. D.,
som arbetade på att få storfurstevärdigheten ärftlig
inom sin ätt, plägar räknas som den egentlige
grundläggaren af riket Moskva.

Den förste falske Dimitrij.

5. Dimitrij Ivanovitj, Ivan "den förskräckliges"
yngste son, f. 1583 i dennes sjunde äktenskap, med
Maria Nagaja, aflägsnades vid sin broder Fedors
tronbestigning 1584 till Uglitj jämte sin moders
släktingar, hvilka misstänktes för dynastiska
stämplingar till hans fördel. Tsar Fedors svåger
och gunstling Boris Godunov betraktade D. sedermera
alltjämt som farlig för sitt inflytande, emedan denne
efter den barnlöse Fedors död skulle ärfva tronen,
på hvilken Boris själf hade sina planer. Det var också
säkerligen på hans tillskyndan, som D. år 1591, under
lek med sina jämnåriga, bragtes om lifvet. Ryktet
utpekade genast Godunov som mordets anstiftare, men
denne lät genom bojaren Vasilij Sjujskij anställa
en undersökning, som till resultat gaf den sedermera
officiellt fasthållna versionen, att D. dödat sig
själf i ett anfall af fallandesjuka. Att denna
förklaring icke slog rot i folkets medvetande,
visade sig emellertid, när sedermera en person
framträdde och utgaf sig för D., som man enligt hans
påstående ämnat mörda, men som underbart räddats ur
mördarnas händer. Om denne förste falske D. har man
säkra underrättelser, först sedan han 1603 uppträdt i
södra Litauen, där han till främjande af sina planer
sökte de äfventyrslystne magnaternas gunst. Han lät
påskina sin afsikt att om icke på annat sätt så med
kosackernas hjälp återvinna sin faders krona från
Boris, som var tsar sedan 1598. I furst Adam
Wiśniowiecki vann han en inflytelserik gynnare
och blef genom honom introducerad hos vojvoden af
Sendomierz, Jerzy Mniszek. Denne lofvade att skaffa
honom polskt understöd, medan D. åter förband sig att
äkta vojvodens dotter Marina och som tsar skänka honom
själf stora förläningar. Den litauiske kanslern Leo
Sapieha vanns troligen för dessa politiska planer, och
till stärkande af D:s prestige framskötos personer,
som sade sig i honom igenkänna tsarevitj D. Konung
Sigismund III af Polen kallade honom till Krakau,
emedan han insåg, hvilka fördelar D. som tsar och
bundsförvant skulle kunna bereda honom, särskildt
mot Sverige. Jesuiterna hoppades på samma gång vinna
ett mäktigt verktyg till Rysslands katolisering
och inträde i en antiturkisk liga.
De lyckades under samverkan med
den påflige nuntien Rangoni förmå D. att i största
hemlighet antaga den romerska bekännelsen (april
1604). De polske senatorerna med Zamojski i spetsen
voro emellertid föga hågade att på ovissa utsikter
bryta den 1602 slutna freden med Ryssland. Medan
republiken därför förhöll sig neutral, understödde
Sigismund D. enskildt med penningar och gjorde icke
allvarliga svårigheter för den, som på eget ansvar
ville inlåta sig på äfventyret. Han tycks t. o. m. ha
ingått vissa aftal med D. om eventuellt förbund
mot Sverige och landafträdelse till Polen. Efter
företagna värfningar ryckte D. i okt. 1604 in i
Ryssland, åtföljd af jesuitiska själasörjare, med en
här af 4,000 kosacker och polska äfventyrare. Hans
agenter hade bearbetat folkstämningen till hans
förmån, och Boris var allmänt hatad. Förstärkt med
nya kosackskaror, vann D. snabba framgångar och
bragte tsarens missnöjda vojvoder till affall. Efter
Boris’ plötsliga död (apr. 1605) blef dennes son
Fedor visserligen för en tid i Moskva erkänd som
tsar. Men han undanröjdes snart genom ett folkupplopp,
anstiftadt af D:s agenter. Öfverallt hälsad som
rättmätig tsar, kunde D. i juni 1605 intåga i Moskva,
hvarefter äfven hans föregifna moder förmåddes att
erkänna honom. Under sin följande ettåriga regering
sträfvade D. att frigöra sig från beroendet af
Sigismund, som ville hetsa honom mot Sverige, men som
gjorde svårigheter att erkänna hans tsartitel. Utan
att afbryta förbindelsen med Rom, som han alltjämt
förespeglade sitt turkhat, sökte D. uppträda som en
fullt ortodox tsar. Hans polska anhang gjorde honom
emellertid impopulär, och hans giftermål med Marina
(nov. 1605) stötte moskoviterna för hufvudet. Rykten
utspriddes, att han ville indraga kyrkans gods,
och under ledning af hierarkien och Boris’
förra anhängare anstiftades ett upplopp, hvarvid
D. mördades och hans polska svit massakrerades (17 maj
1606). Sammansvärjningens ledare, Vasilij Sjujskij,
utropades till tsar. — Frågan om den förste "falske
D:s" härkomst och personlighet innebär ett svårlöst
problem för den historiska kritiken. D:s jesuitiska
och polska anhängare ha sökt häfda, att han verkligen
varit Ivan den förskräckliges son (så Possevino,
Wielewicki; äfven fransmannen Margeret). Mot
denna tradition står den officiella ryska, sådan
den framträder redan i tsarerna Boris’ och Vasilijs
kansliskrifvelser. D. skulle enligt denna ha varit en
simpel bedragare, den från Tjudovoklostret i Moskva
förrymde munken Gregorij (Grisjka) Otrepiev,
som en tid varit sekreterare hos patriarken Iov och
som anklagad för svartkonst rymt till Litauen. Denna
version vann lätt tilltro i det samtida Sverige
(Petrejus), där man bakom bedrägeriet också anade
jesuiternas ränker. Den ryska historieskrifningen
har länge kritiklöst varierat samma uppfattning
(Karamzin, Soloviev o. a.), endast tvistande, om
D. närmast varit ett verktyg för jesuiterna eller
för ett oppositionellt bojarparti. Kostomarov häfdade
emellertid (1861), att D. och Otrepiev måste ha varit
två skilda personer; den senare forskningen har satt
detta utom allt tvifvel och ser i Otrepiev en af
D:s tidigaste medhjälpare. Däremot är frågan om D:s
härkomst ännu oafgjord. Enligt somliga tillhörde han
den poloniserade hvitryska småadeln (Ilovajskij) eller

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>