Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dimkristaller - Dimma - Dimon - Dimorf - Dimorfi - Dimorfism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sommaren. Dimma i de högre luftlagren benämnes moln eller sky.
L. A. F.*
Dimma, meteor. (internationellt meteorologiskt
tecken ≡). När ånga uppstiger från en vattenmassa,
antingen vid kokning eller afdunstning, uppstår
vid ångans kondensering till flytande vatten imma,
som utgöres af en mängd små, i luften sväfvande
vattendroppar. Om vattenångans förtätning sker i
stort, såsom i fria luften, uppstår hvad vi kalla
dimma, hvilken således är i stort detsamma som imman
från kokande eller afdunstande vatten. Dimma bildas
företrädesvis, när vattnet i sjöar, floder eller
fuktig mark är varmare än den med fuktighet mättade
luften. Den vattenånga, som alstras till följd af
vattnets eller jordytans högre temperatur, förtätas
genast åter, så snart den kommer upp i den kallare,
med vattenånga redan mättade luften. Är luften icke
mättad med ånga, utfälles ej dimma, äfven om luften
har lägre temperatur än marken eller vattnet. Ångan
kan då utbreda sig i luften utan att förtätas. —
Af hvad här anförts följer, att företrädesvis om
hösten dimma måste uppstå öfver sjöar, floder och
sanka trakter. Kuster, mot hvilka hafsströmmarna föra
varma vattenmassor, äro särdeles dimmiga. Sådant är,
till följd af Golfströmmens inverkan, förhållandet
t. ex. i England och Newfoundland. På hafvet utanför
sistnämnda ö anträffas ofta isberg, hvilka i regeln
omgifvas af tät dimma, liksom i allmänhet smältande
ismassor i hafven. Äfven under andra förutsättningar
än de nu nämnda kan dimma uppstå. Öfver floder ser man
stundom tät dimma, emedan luften är varmare än vattnet
eller isen. I detta fall är den varmare, öfre, luften
mättad med fuktighet och afkyles genom beröring med
de kallare, lägre, lagren, så att vattenångan förtätas
och utfälles. Dimma bildas dock ej endast öfver floder
och sjöar, utan äfven öfver land, om den fuktiga
luftens temperatur genom afkylning sänkes under
daggpunkten. Dimman består icke uteslutande af vatten,
ty i ytterst ringa mängd innehåller luften fasta eller
flytande ämnen af många olika slag i form af stoft
eller damm, härstammande från både den oorganiska och
den organiska naturen. Dessa dammkorn bilda kärnor,
på hvilka vattenångan kondenseras, hvilket underlättas
däraf, att dammet ofta är hygroskopiskt, d. v. s. har
egenskapen att suga till sig vatten. Illa beryktad
är i detta fall den svafvelsyrehaltiga stenkolsröken
öfver stora städer, i synnerhet London, hvilken ger
upphof åt en ohyggligt tjock och stinkande dimma, när
väderleken är gynnsam för dimbildning. Vattenångans
kondensering befordras också af elektriciteten
därigenom, att den elektrolyserar luftmolekylerna,
d. v. s. sönderdelar dem i s. k. ioner, dels
positivt, dels negativt laddade. Särskildt de
negativa ionerna, som benämnas elektroner, ha samma
egenskap som dammet att kondensera vattenånga och
bidraga därigenom till uppkomsten af dimma och moln.
L. A. F.*
Dimon, Stora och Lilla, tvenne små öar bland Färöarna,
mellan Sandö och Syderö. Stora D. är 2,65 kvkm. och
bebodd af ett 20-tal pers. Den har ända till 396
m. höjd, men är gräsbevuxen ända upp; endast enstaka
tinnar äro nakna. Endast på ett ställe, på västra
sidan, är ön tillgänglig; en stor del af året är den
fullständigt isolerad. Ön besökes två gånger om året
af prästen i Sandö. Utom får-
och kreatursafvel stor fågelfångst. Lilla D.,
längre mot s., är omkr. 400 m. hög
och obebodd, men mycket rik på fågel.
E. Ebg.
Dimorf (af grek. di, dubbelt, och morfe, form,
gestalt), naturvet., som har egenskapen att kunna
uppträda under två olika former eller kristallisera
efter olika system. Jfr Dimorfi och Dimorfism.
Dimorfi (se Dimorf). 1. Bot., den företeelsen,
att ett organ uppträder under tvenne olika
former. Detta kan inträda med rötterna (se Heterorizi),
med bladen (se Heterofylli),
med skotten (se Heterokladi) eller med blommorna
(se Diklini och Heterostyli). Dimorfien beror
därpå, att de olika utbildade organen äro tillpassade
för olika funktioner eller också för samma funktion,
men under olika yttre förhållanden. Hos blommorna
är dimorfien utbildad i pollinationens tjänst.
H. Hn.
2. (Dimorfism) Miner., vissa kemiska
substansers egenskap att kunna kristallisera efter
olika system; sådana substanser kallas dimorfa.
Så t. ex. kristalliserar kalciumkarbonat
efter det hexagonala systemet (kalkspat) och
efter det rombiska (aragonit), järnbisulfid
(Fe S2) efter det reguljära (svafvelkis)
och efter det rombiska (strålkis l. markasit).
A. Hng.
Dimorfism (se Dimorf). 1. Biol. Inom samma växt-
eller djurart kunna uppträda två eller flera, i vissa
afseenden skilda former, utan att dessa former i
vanliga fall äro förbundna genom mellanformer. Detta
förhållande betecknas som dimorfism, om inom
arten två skilda former uppträda, i motsats till
polymorfism, om formerna äro flera än två. Den
vanligaste arten af dimorfism är gifvetvis skillnaden
mellan hanne och hona: medan ursprungligen och hos de
lägsta organismerna en dylik skillnad mellan könen ej
existerade, har småningom utbildats en större eller
mindre olikhet, bestående ej blott däri, att inom
samma art vissa individer producera sädesceller, andra
ägg, utan äfven däri, att i sammanhang med de olika
kraf, som betingas af sädescell- och äggproduktionen,
s. k. sekundära könskaraktärer kunna uppträda, som i
högre eller lägre grad sätta en olika prägel på hanne
och hona. Denna olikhet mellan könen, könsdimorfism,
uppträder på ett mycket i ögonen fallande sätt hos
t. ex. fjärilar och fåglar, där färgen hos de båda
könen kan vara mycket olika. Ofta äro hannarna,
då färgolikheter finnas mellan könen, försedda
med de vackraste och lifligaste färgerna, medan
honornas färger äro mera oansenliga. Den vanligaste
uppfattningen är, att dessa färgolikheter uppstått
genom könsurval, hvarmed menas, att honorna skulle
föredraga de vackrast färgade hannarna, som alltså
ensamt eller företrädesvis skulle få tillfälle till
parning. De vackrare färgerna skulle således vara
ett eggelsemedel, och honorna skulle på sätt och vis
välja de hannar, som vid frieriet göra det starkaste
intrycket på dem genom sin skönhet. Andra forskare
(Wallace m. fl.) antaga, att honan fått sin mörkare
eller oansenligare färgteckning för att vara bättre
skyddad för upptäckt af sina fiender, hvilket är
af så mycket större vikt för artens bestånd, som
honorna enligt den allmänna åsikten äro fåtaligare
än hannarna; enligt denna uppfattning skulle hannarnas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
