Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Diplomati
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hålla ett fast sändebud i Florens. Föredömet vann
efterföljd först i Italien, sedan i Spanien och
Frankrike, småningom ock inom germanska stater, så att
bruket att hos främmande regeringar hålla residenter
var ganska utbredt vid slutet af 1500-talet. Jämte
den af sina vidsträckta handelsförbindelser
lifligt intresserade republiken Venezia synas
Frankrike och senare de Förenade Nederländerna gått
i spetsen för denna utveckling. Till Norden trängde
nyheten långsammare. Sverige, hvars viktigaste yttre
angelägenheter ännu som regel besörjdes på gränsmöten
mellan svenska och danska rådsherrar, höll blott
tillfälligt under 1500-talet residenter (Dionysius
Beurreus i England 1557—61 och Anders Lorichs i Polen
1571—84). Det kritiska skede, som begynte med den
katolska reaktionens starka anstormande vid början af
1600-talet, vållade för Sverige en successiv öfvergång
till systemet med fasta beskickningar, ty endast genom
dessa blef det möjligt att konsekvent följa den stora
politiken, underrätta sig om fientliga makters planer
och träffa åtgärder att möta dem. Karl IX höll sålunda
från 1609 en resident i Holland (alliansfördraget
mellan Sverige och de Förenade Nederländerna 5 april
1614 stadgade uttryckligen, att de båda allierade
skulle hos hvarandra hålla fasta sändebud), Gustaf
II Adolf och Axel Oxenstierna fortsatte genom att
hålla residenter i England (från 1612), Danmark (från
1621) och Hamburg (från 1626). Sveriges deltagande i
trettioåriga kriget medförde en starkare utveckling;
nu höllos ständiga legater eller residenter å
alla de punkter, där svenska intressen särskildt
borde ses till godo, så utom i Hamburg, i Pommern,
i Kur-Sachsen m. fl. st. De mest betydande af dessa
legater, såsom Johan Adler Salvius, Sten Bielke och
framför andra Axel Oxenstierna själf ("fullmyndig
legat i Tyskland och vid arméerna"), hade likväl minst
lika mycket förvaltande funktioner, nämligen att sörja
för kontributioners beviljande och härens underhåll
m. m., som uppdrag att underhandla. Dessa villkor
förändrades naturligtvis med den allmänna freden,
och de fasta beskickningar, som då bibehöllos eller
upprättades nya, fingo i likhet med de under kriget
i andra länder, särskildt Frankrike, inrättade
uteslutande diplomatiska uppdrag. — Från och med
westfaliska freden gäller det som regel, att de
mera betydande europeiska staterna hålla fasta
beskickningar hos andra viktigare makter, medan de
tillfälliga sändebuden nu blifva undantag. Såväl
i fråga om de diplomatiske agenternas titlar och
ställning som beträffande förhandlingsformerna (man
öfvergick ganska allmänt till skriftliga förhandlingar
i stället för de mindre förbindande muntliga) blef
Frankrikes genom Richelieu, Mazarin och Ludvig XIV
noggrant organiserade diplomati tongifvande.
Sedan slutet af 1600-talet har diplomatiens
organisation och arbetssätt knappast undergått
några principiella förändringar, men naturligtvis
rönt många tekniska förbättringar. Att kongressen
i Wien 1815 plägar betecknas som grundläggande
för den moderna diplomatien, särskildt för
sändebudens folkrättsliga ställning, beror dels af
kongressens reella politiska innebörd, dels däraf, att
kongressmakterna i fördragsform fastslogo de regler,
rörande sändebudens inbördes ställning, som förut mest
gällt genom praxis. Dessa aftal från Wien (reglementet
ang. diplomatiska agenters rang af 19 mars 1815)
äro alltfort erkända, men ha modifierats eller
tillökats genom senare bestämmelser, mest i form
af specialfördrag mellan enskilda makter. Det
19:e årh:s starka ekonomiska uppsving har lagt
synnerligen stor vikt på konsulatväsendet och de
konsulära ärendena samtidigt som utvecklingen till en
alla civiliserade stater omspännande världspolitik
vållat, att stora internationella angelägenheter
mera än fordom handlagts på allmänna konferenser och
kongresser. Samtidigt ha stormakterna tillagt sig ett
afgörande inflytande vid alla frågor, som ansetts
vara af vidsträcktare intresse än blott för tvenne
parter. Detta sammanhänger med en viss förändring af
diplomatiens syften.
Diplomatiens uppgift var allt ifrån början att
i hvarje fall företräda den afsändande maktens
intressen, stundom och efter särskild öfverenskommelse
äfven dess allierades och vänners. Dessa intressen
fattades länge som öfvervägande dynastiska. Detta
blef fallet särskildt under det århundrade, som följde
närmast efter de stora religionskrigens slut (midten
af 1600-talet). Hufvudvikten låg då för diplomaten
på att utspionera de olika hofvens hemligheter,
deras svagheter, önskningar och planer och att på
slipadt sätt nyttja den vunna kunskapen till att
befordra sin egen principals syften. Härvid voro
alla medel goda, särskildt nyttjades bestickning,
kränkning af brefhemligheten, utspridande af
falska rykten, skenförslag och låtsade åtgärder,
dubbla underhandlingar i hvarandra rakt motsatt
anda, hemliga agenter, som lätt kunde desavueras
m. m. Egentligen kommo väl sådana intriganta metoder
i bruk hos italienarna alldeles samtidigt med att
deras diplomati ordnades fastare. Den klassiska
franska diplomatien under Richelieu och Ludvig XIV
försmådde ej sådana medel, men behöfde mindre lita
till dem, då dess arbete i främsta rummet stöddes
genom Frankrikes egen kraft och tyngd. Detsamma gäller
ännu mera om den svenska diplomatien under Gustaf II
Adolf, Axel Oxenstierna och Karl X Gustaf, väl äfven
om Nederländernas glanstid inom den yttre politiken,
i all synnerhet under Vilhelm III:s dagar. Ludvig XV
och hans statsmän sökte däremot flitigt genom dylika
konstgrepp ersätta minskningen i materiell kraft,
och i hög grad blef det fallet från svagare, ärelystna
furstars sida (t. ex. hos August den starke i Sachsen
och Polen, tidvis vid de danska och brandenburgska
hofven o. s. v.). Denna intriganta diplomati spann
sina trådar i de enväldige furstarnas slutna kabinett
(kabinettspolitik), tog ingen hänsyn till staternas
och folkens intressen och fostrade följdriktigt
en rad af skrupelfria statsmän, som vandrade ur
en furstes tjänst i en annans (t. ex. Alberoni,
Görtz, Patkul). Först Preussens uppsving, den stora
engelska kolonialpolitiken och ej minst den franska
revolutionens omstörtningar ställde diplomatien
åter inför viktigare uppgifter än den eleganta
hofintrigen: det var de vaknande nationernas
intressen, som kräfde beaktande. Fredrik II af
Preussen och Benjamin Franklin företrädde denna
mer realistiskt lagda diplomati, som ej försummade
de gamla konstgreppen, men däremellan förbluffade
motspelarna genom hänsynslös öppenhet; jämväl Gustaf
III var en ej oäfven diplomat i samma anda, men sin
högsta fulländning fick typen i Talleyrand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
