- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog /
497-498

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dirigera - Diriks, Kristian Adolf - Diriks, Karl Edvard - Diritto - Dirk - Dirke - Dirk-Gherritsz-öarna - Dirk Hartog - Dirphys - Dirshcau

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Under antiken och den tidigare medeltiden hade
dirigentens rörelser till ändamål att förutom
taktslagningen äfven åskådligt teckna för sångarna
tonhöjdens stigande och fallande samt en eller
annan fioritur. Längre fram markerade anföraren
de accentuerade tonerna genom stampning med foten
eller (såsom Lully) genom att stöta i golfvet med
en lång, tung staf eller genom ganska ljudliga
slag mot notställaren. Anföraren spelade förr i
tiden själf med i orkestern, vare sig vid klaveret
eller vid violinistnotställaren; så gjorde ännu
Joseph Haydn. Spontini anförde med en duktig
marskalksstaf, som han höll på midten. Emellertid
hade den från Frankrike härstammande taktstafven
under tidernas lopp blifvit allt mindre och tunnare;
nu har taktpinnen blott till ändamål att göra handens
rörelser synliga på längre håll. Karl Maria v. Weber
var den förste kapellmästaren i modern mening, och
han blef förebild för Richard Wagner, som icke minst
genom sitt inflytande på Liszt och Bülow grundlade en
ny dirigentskola. Denna medgifver betydligt större
frihet åt anförarens individualitet i uppfattning
och yttre åthäfvor. Förr hette det, att den bäste
kapellmästaren är den, som man icke alls märker;
nu vill man gärna på dirigenten se, att han med sin
känsla lefver sig in i det framförda tonverket. Under
senaste halfseklet ha dirigentbegåfningar utvecklat
sig till specialister eller virtuoser inom detta
konstortråde; bland nutida "resedirigenter" må det
vara nog att nämna Hans Richter, Nikisch, Weingartner
och Rich. Strauss. Litt.: Berlioz, "Le chef d’orchestre" (1854),
R. Wagner, "Über das dirigieren" (1869), skrifter med
samma titel af Pembaur (1892) och Weingartner (1895),
Deldevez, "L’art du chef d’orchestre" (1878), Vogel,
"Zur geschichte des taktschlagens" (1898), och Schrœder,
"Katechismus des dirigierens und taktierens" (2:a uppl. 1900).
E. F—t.

Diriks, Kristian Adolf, norsk jurist, f. i Köpenhamn
11 nov. 1775, d. i Kristiania 16 dec. 1837, blef 1795
juris kandidat och tillhörde alltsedan 1806 Norge,
först som öfverrättsassessor i Kristiansand, sedan
som byfogde i Larvik och overbirkedommer i Larviks
grefskap, samt var 1814—36 medlem af statsrådet, där
han förestod dels 3:e departementet, dels (från 1825)
kyrkodepartementet. D. var en af presidenterna på
riksförsamlingen i Eidsvold och anses ha förtjänsten
af att grundlagsarbetet kom i gång, hvarjämte flera
paragrafer antogos efter hans förslag. Vid de senare
på året förda underhandlingarna rörande föreningen med
Sverige tillkallades han som rådgifvare af Kristian
Fredrik; han var medlem af det första urtima stortinget
och fungerade som president de första dagarna.
O. A. Ö.

Diriks, Karl Edvard, norsk målare, f. 1855
i Kristiania, studerade någon tid i Weimar och har sedan
hufvudsakligen varit verksam i hemlandet. Bland hans
arbeten märkas Decemberdag i Dröbak (Kristiania nationalgalleri),
Vinterdag vid Kristianiafjorden,
En stad vid kusten (båda på Stockholmsutställningen 1897).
"Han visar ofta ett utprägladt personligt åskådningssätt,
i synnerhet i sina skildringar af de stormfulla, snövåta
vinterdagarna öfver Kristianiafjorden, utan att alltid
taga det så noga med sanningen eller ha nått en fullt
harmonisk form" (A. Aubert).
G—g N.

Diritto, Il ("rätten"), en liberal italiensk
tidning, som 1854—95 utgafs dagligen (med litterär
veckobilaga) till en början i Turin, därefter i Rom
och hade till medarbetare bl. a. Depretis och Crispi.

Dirk, eng., sjöv., ett tåg, som begagnas att uppbära
och upphissa yttre ändan af ett gaffelsegels bom och
som går från bommen till toppen af undermasten. —
Fordom nyttjades dirk äfven som benämning på det tåg,
hvarmed det till mesanen hörande spriet, motsvarande
gaffeln, upphissades, men dylika tåg kallas numera
pikfall.
R. N.*

Dirke (grek. Διϱϰη, lat. Dirce), grek. myt., den
tebanske konungen Lykos’ gemål. Hennes tragiska slut
gaf de rhodiske bildhuggarna Apollonios och Tauriskos
ämnet till deras ryktbara arbete Farnesiske
tjuren
. Jfr Amfion.

Dirk-Gherritsz-öarna har man under senare tider
kallat en ögrupp i Södra ishafvet, som skulle
vara belägen s. om Syd-Shetland och skild därifrån
genom Bransfieldsundet. Namnet fingo öarna efter en
holländsk sjöman, som i slutet af 1500-talet skall
ha sett dem. Det är emellertid nu så godt som säkert,
att Dirk Gherritsz aldrig besökt de antarktiska trakterna,
och det är genom Otto Nordenskjölds expedition
1901—03 visadt, att det område, som uppkallats efter
honom, ej existerar såsom en själfständig ögrupp,
hvarför Nordenskjöld föreslår, att detta namn helt
och hållet utgår från kartan.
J. F. N.

Dirk Hartog, ö vid Australiens västra kust utanför
Shark’s bay, 80 km. lång, 15 km. bred samt 200
m. hög. Den är omgifven af korallskär, men dock lätt
tillgänglig och är tillhåll för några boskapsskötare.

Dirphys, latinsk form för Dirfys, berg på Eubea.

Dirschau (po. Trsow, Dersowe), kretsstad i preussiska
prov. Väst-Preussen, regeringsområdet Danzig, vid
Weichsel. 12,808 inv. (1900). Två sockerfabriker,
järngjuteri, ångsågar samt tillverkning af
åkerbruksredskap. Öfver Weichsel föra två storartade
järnbroar. Den ena är gallerbro med 14 torn, byggd
1850—57, 837 m. lång, hvilande på 7 massiva pelare
(däraf 2 i den egentliga flodbädden), mellan hvilka
hvarje öppning har 125 m. längd. Förr företrädesvis
afsedd för järnvägstrafik, användes den nu endast
af fotgängare och landsvägsfordon, sedan en ny bro,
50 m. nedanför, byggts 1888—91; denna har endast 4
torn, 2 vid hvardera ändan, och tjänar uteslutande
järnvägstrafiken. — D. omtalas först 1198, eröfrades
1308 af Tyska orden, som måste afstå den i freden
i Thorn (1466) åt Polen. 1626 i juli gaf sig D. åt
Gustaf Adolf, som genast lät fältkvartermästaren
Kräill anordna ett befäst läger vid D., som sedermera
blef en af stödjepunkterna för svenskarnas operationer
under kriget mot Polen. Bro öfver Weichsel slogs flera
gånger vid D., där smärre träffningar egde rum 31
juli samt 7 och 8 aug. 1627. Sistnämnda dag sårades
Gustaf Adolf i högra axeln. I stilleståndet 1629
återlämnades D. till Polen. I dec. 1655 intogs D. af
G. O. Stenbock, 30 april 1656 afvisades Danzigbornas
försök att återtaga D., och i nov. s. å. motstod det
ett anfall af polackerna; i juni 1657 iståndsattes det
gamla befästa lägret, och 23 juli slog hertig Adolf
Johan Danzigborna, som sökte förstöra bron vid D.,
men snart därefter utrymdes det, sedan befästningarna
dessförinnan raserats och bron förstörts. 1658 slogo
polackerna vid D. en bro och byggde ett brohufvud, som
l1 april intogs af Adolf Johan; och i mars 1659 intogs

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:17 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbf/0271.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free