Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Djur ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
västafrikanska former (halfapor och Tragulina)
nära besläktade. Mindre egendomlig är fågel- och
kräldjursfaunan; några, såsom pärlhöns, pisangätarna
(Musophagidæ) och Serpentarius, äro dock egendomliga
för regionen.
Madagaskars och närbelägna öars djurvärld afviker
på ett beaktansvärdt sätt från den afrikanska
kontinentens. Dess däggdjur tillhöra företrädesvis
lägre och äldre typer: halfapor, borstigelkottar,
en del sibetkatter samt gnagare — alla tillhörande
djursläkten, som ej återfinnas annorstädes. Däremot
saknas de för Afrika kännetecknande egentliga
aporna, de högre rofdjuren och hofdjuren (utom
ett) fullständigt. Detta förhållande kan förklaras
endast därigenom, att Madagaskar skildes från
kontinenten (se ofvan), innan denna erhållit
sin nuvarande fauna. Äfven ett stort antal af
denna ös fåglar är egendomligt för densamma. Af
kräldjur och amfibier äro många nära besläktade
med orientaliska former. Insekterna uppvisa ett
stort antal orientaliska samt äfven australiska och
sydamerikanska element.
Den orientaliska regionen bebos af för densamma
kännetecknande halfapor, högre apor (orangutangen,
gibbon), växtätande flädermöss, dvärgmyskdjur
(Tragulidæ) sibetkatter, noshörningar m. m. Som
nämndt, visar faunan äfven hvad fåglar och kräldjur
beträffar en påfallande likhet med den etiopiska
regionens. Påfåglar, vildhöns, gavialer och flygödlor
förekomma endast inom denna region.
Den nearktiska regionens polarländer visa den största
likhet med den palearktiska regionens. Faunan rundt
om polen är ungefär densamma. För denna region
egendomliga äro myskoxen, de båda gnagarfamiljerna
Haplodontoidea och (till öfvervägande del) Geomyoidea,
gaffelantilopen (Antilocapra) och snögeten
(Haplocerus). Det stora antalet stjärtamfibier är
likaledes ett af denna regions karaktärsdrag. Ur den
neotropiska regionen hafva invandrat tvättbjörnen,
pungråttan, kolibrin m. fl.
Den neotropiska regionen är i djurgeografiskt
afseende synnerligen skarpt begränsad och innesluter
ett stort antal egendomliga former: de brednäsiga
aporna, vampyrerna, snabelbjörnarna, peccarisvinen,
lamadjuren, ett stort antal gnagarsläkten,
sengångarna, bältorna, myrslokarna, pungråttorna
och Cænolestes, ett pungdjursläkte, tillhörande en
förut endast i fossilt tillstånd känd grupp. Däremot
saknas insektätarna, på några få arter när, äfvensom
alla sibetkatter och hyenor. För fågelfaunan
äro skägg-gökarna (Bucconidæ), tukanerna,
kolibrifåglarna och hönsfamiljen Cracidæ, för ödlorna
Tejidæ och Iguanidæ, för amfibierna löfgrodorna
karakteristiska.
Den australiska regionen skiljer sig från alla andra
därigenom, att dess däggdjursfauna, med undantag af
flädermöss, dingon (se d. o.) — högst sannolikt införd
af Australiens förste mänsklige invandrare — och
ett antal egendomliga råttarter, består af klassens
lägsta representanter: kloakdjur och pungdjur. Dessa,
som under tidigare geologiska perioder haft en mycket
vidsträcktare utbredning, hafva i Australien, där
de ej hafva att konkurrera med de högre däggdjuren,
kunnat intaga en hel del af de platser i naturens
hushållning, som annorstädes upptagas af dessa senare;
sålunda finna vi
bland pungdjuren gräfvare, insektätare, rofdjur,
klättrare, gnagare m. fl. i en med de högre
djuren analog utveckling. Med undantag af några
flädermöss och råttor saknas däggdjur helt och
hållet på Nya Zeeland och Stillahafsöarna. Knappast
mindre egendomlig är fågelfaunan: medan sådana vidt
utbredda grupper som finkar, hackspettar, gamar och
fasaner alldeles saknas, äro egendomliga typer, såsom
paradisfåglar, honungssugare (Meliphagidæ), lyrfåglar
(Menuridæ), kakaduer, Trichoglossidæ, storfothöns
(Megapodidæ), kasuarer och emuer, inskränkta till
denna region. Att den å öfriga delar af jordklotet
numera utdöda lungfisken Ceratodus numera lefver
blott i Australien är redan omnämndt. Stjärtamfibier
saknas fullständigt. Nya Zeelands fauna utmärkes genom
förekomsten af två djurformer, som sakna närmare
släktingar inom den nu lefvande djurvärlden, nämligen
kivin (se Apteryx) och ödlesläktet Hatteria,
den sista ännu lefvande ättlingen af en redan i den
paleozoiska perioden uppträdande djurgrupp. Andra
för denna ö egendomliga släkten äro nestor- och
ugglepapegojorna och sumphönssläktet Notornis.
Hvad sötvattensdjuren beträffar, torde de högre
formerna — således utom fiskar äfven blötdjur och
högre kräftdjur — i sin utbredning vara beroende af
väsentligen samma moment som landtdjuren. De lägre
formerna — urdjur, polyper, svampdjur, maskar och
lägre kräftdjur — däremot äro kosmopolitiska. Detta
torde bero därpå, att i flertalet af dessa djurs lif
ingå utvecklingsskeden, under hvilka de kunna lefva
äfven utanför vattnet och i sådant tillstånd tåla
att transporteras af vinden eller i dy, som fastnat å
vattenfåglars fötter. På detta sätt kunna hårdskaliga
ägg och inkapslade djur föras vida omkring, innan
de åter komma i sötvatten, där deras utveckling
kan fortsättas.
Ej heller för hafsdjurens utbredning kunna så
skarpt begränsade regioner uppdragas som för
landtdjurens. Medan i de ytligare vattenlagren
de yttre förhållandena starkt växla efter olika
breddgrader, äro lefnadsförhållandena i de större
djupen ganska likformiga. I allmänhet kunna i djupet
djuren vandra från ocean till ocean, hvarför ock
många arter hafva en mycket stor utbredning. Det
största djup, på hvilket djurlif påträffats,
är omkring 6,000 m. Efter de olikheter, som den
vertikala utbredningen af djur, hvilka lefva på
eller i omedelbar närhet af bottnen, uppvisar,
har man uppställt tre olika zoner. 1) Den abyssala
zonen, hvars öfre gräns i allmänhet sättes vid
omkr. 1,000 m. djupt vatten, bebos delvis af
mycket egendomliga djur, ofta utmärkande sig genom
kolossala dimensioner, egendomliga känseltrådar
(hos kräftdjur och fiskar), saknad af ögon eller
förekomsten af teleskopiska sådana, lysapparater
af olika slag m. m. Djuphafsfaunan innehåller ett
antal former (liljestjärnor, vissa blötdjur), som
äro besläktade med för länge sedan utdöda typer. 2)
Den kontinentala zonen, hvars öfre gräns skulle
vara på omkr. 250 m. djup, är mindre enformig än den
förra. Sålunda innehålla Stilla hafvets och Atlantens
kontinentalfaunor till största delen skilda arter, om
också flera släkten äro gemensamma. 3) I den litorala
zonen, som sträcker sig från omkr. 250 m. djup till
ytan, äro gifvetvis de fysikaliska förhållandena
på olika delar af jorden vida mera olika än i de
båda förut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
