Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 577-578 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Djurgård ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Djurgårdsfonden. Se Djurgården, sp. 573.

Djurgårdskassan. Se Djurgården, sp. 572.

Djurgårdsslätten. Se Djurgården, sp. 575.

Djurgårdsstaden. Se Djurgården, sp. 573.

Djurgårdsteatern. Se Stockholms teatrar.

Djurhamn, hamnplats i Stockholms skärgård, inom Djurö
församling. Där låg Kristian I med sin flotta 1457,
då han underhandlade med ärkebiskop Jöns Bengtsson om
förvärfvandet af svenska kronan. 1626 låg Gustaf II
Adolf där en kort tid, innan han anträdde resan till
Preussen. Somrarna 1633 och 1636 låg åter svenska
flottan segelfärdig vid D.
A. G.

Djurkemi. Se Fysiologisk kemi.

Djurklou [-klω] svensk adlig, sedermera friherrlig,
ätt, som härstammar från kamreraren vid riddarhuset
och vid postkontoret i Stockholm Jakob Johansson. Af
hans barn, hvilka kallade sig Djurklo, upphöjdes sonen
Nils (se D. 1) 1680 i adligt stånd och skref sig sedan
Djurklow. Hans ende öfverlefvande son, Nils (se D. 2),
blef friherre 1751 och skref sig därefter Djurklou.

1. Nils D. (Djurklow), krigare, f. 1641,
d. 1714, deltog i belägringarna af Kronborg (1658) och
Köpenhamn (1659), blef 1663 fänrik vid Södermanlands
regemente, men flyttades snart till Västmanlands
regemente, där han avancerade till öfverstelöjtnant.
1680 hade han adlats. 1700 blef han öfverste
och chef för Kalmar regemente och tog 1701 afsked
ur krigstjänsten. Han utmärkte sig i kriget mot
Brandenburg 1675—79 och deltog i landstigningen på
Själland 1700.
L. W:son M.

2. Nils D., den föregåendes son, friherre,
fortifikationsofficer, f. 1686, d. 1758, ingick
1701 som volontär vid fortifikationen, där han
blef konduktör 1704 och löjtnant 1710. År 1715
råkade han i dansk fångenskap, men återkom till
Sverige 1717 och blef då kapten vid skånska
fortifikationsfältstaten. 1718 öfverflyttades
D. först till bohuslänska och sedan till värmländska
fältstaten och 1721 till Stockholms fältstat samt
ledde under dessa kommenderingar liksom efter
fredsslutet olika befästningsarbeten, senast i
Stockholms skärgård, till 1733, då han
placerades i Kalmar, där han blef major 1739.
1742 blef han generalkvartermästarlöjtnant vid
fortifikationskontoret i Stockholm och 1744 öfverste
och chef för stralsundska fortifikationsstaten
samt ledde därefter fästningsarbetena vid
Stralsund till 1755, då han blef landshöfding
och öfverkommendant i Kalmar samt generalmajor.
För blindhet tog han afsked redan 1757. D.
hade 1751 upphöjts i friherrligt stånd.
L. W:son M.

3. Nils D., den föregåendes son, friherre, krigare,
f. 1727, d. 1801, ingick först vid fortifikationen,
där han blef underkonduktör 1742, konduktör 1745
och löjtnant 1747, men 1749 blef han transporterad
som kapten till Närkes och Värmlands regemente,
där han sedan avancerade till öfverstelöjtnant.
1782 blef han öfverste i armén samt tog 1785 afsked ur
krigstjänsten. Han deltog med utmärkelse i pommerska
kriget (1757—62) och var en framstående taktiker.
L. W:son M.


4. Nils Gabriel D., den föregåendes
sonson, friherre, folklorist, fornforskare och
kulturhistoriker, föddes på Sörby sätesgård i Norrbyås
socken, Örebro län, 24 juli 1829, blef student i
Uppsala 1847, aflade kansliexamen 1854 och öfvertog
s. å. nämnda sätesgård. D. egnade en stor del af sitt lif
åt arkeologiska och folkloristiska forskningar
och åt väckandet af ett allmännare intresse
för sådana. Det var hufvudsakligen genom hans
initiativ, som Närkes fornminnesförening stiftades
(1856), hvilken blef förebild för en mängd dylika
föreningar i andra delar af landet. Till 1865 var
D. denna förenings sekreterare. 1865—71 företog
han, i egenskap af Vitt. hist. och ant. akad:s
antikvitetsintendent, arkeologiska forskningsresor
inom Värmland, Västergötland och Småland. D. var
jämväl kraftigt verksam för genomdrifvandet
af sjön Hjälmarens sänkning. 1863 förordnades
han till tjänstgörande kammarherre hos drottning
Lovisa. 1860 blef D. vice ordförande i direktionen
för Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag
och 1877 samma bolags verkställande direktör.
1883 förordnades han till domänintendent i Örebro
län. Samma läns hushållningssällskap utsåg
honom 1883 till sin vice ordförande och 1894
till sin ordförande samt tilldelade honom
1892 sin stora guldmedalj. Han var därjämte
sedan 1886 ordförande i styrelsen för Tekniska
elementarskolan i Örebro och sedan 1893 i styrelsen
för Riksbankens afdelningskontor därstädes. 1891—92
var han led. af jordbrukslägenhetskommittén
och 1893 af kyrkomötet. D. var led. af
Vitt. hist. o. ant. akad. (1872),
Vet. o. vitt. samhället i Göteborg (1882)
och Landtbruksakad. (1888). Vid Köpenhamns
univ:s jubelfest 1879 kreerades han till filos.
hedersdoktor. Utom årsberättelser samt recensioner
och uppsatser i åtskilliga periodiska skrifter
utgaf D.: Några ord om svenska landskapsmålen
(1856), Ur Nerikes folkspråk och folklif (1860),
Hjelmaresänkningsfrågan förr och nu (1863), Om svensk
fornforskning (1872), Om vapentaget (s. å.), "Hambrei
öfversättning af Erasmi Roterodami De civilitate
morum puerilium" (s. å.), Unnarsboarnes seder och lif
(1874), Hjelmaresänkningsfrågan i sitt sista skede
(1876) och Om Göran Månssons till Bolmsnäs jordebok
(1879), Om svenska ortnamn, ställda i samband med
historiska och kamerala forskningar (1879, i "Svenska
landsmålen", bd 1), Sagor och äfventyr berättade på
svenska landsmål (1883, illustr. af K. Larsson),
Lifvet i Kinds härad i Vestergötland i början af
sjuttonde århundradet (1885), ett motstycke till
D:s förträffliga "Unnarsboarnes seder och lif", Om
vedernamn och känningsnamn i äldre och nyare tider
(1894, i "Sv. fornminnesför:s tidskr.", bd 9)
samt Hvem var Staffan stalledräng (1897 och 1902,
senast i sist anf. tidskrift, bd 11). — D. var en
särdeles kunskapsrik genealog och sin tids förnämste
kännare af den svenska adelns historia. Främst och
längst skall dock otvifvelaktigt hans minne såsom
folkloristisk forskare lefva. D. afled 31 mars 1904.

Djurkol, kem., kallas sådant kol, som erhålles
därigenom, att något djurämne upphettas utan luftens
tillträde till detsamma. Djurkol är ett mycket

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>