Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Djurgård ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
poröst ämne, med stor förmåga att ur färgade vätskor
upptaga färgämnen (se Adsorption), och det
har därför stor användning såsom affärgningsmedel
såväl i industrien, t. ex. vid sockerraffinering,
som vid organisk-kemiska arbeten. Verksammast
i detta hänseende är kol af intorkadt blod,
blodlutkol. Benkolet (bensvärtan) är, såsom billigare,
mest användt i industrien.
P. T. C.*
Djurkretsen l. Zodiaken (lat. zodiacus) är sedan
urminnes tider namnet på det bälte eller den zon på
himlahvalfvet, hvilken omsluter solens skenbara bana,
ekliptikan. Ifrågavarande zon är omkr. 20° bred
och omfattar stjärnbilderna Väduren (Aries), Oxen
(Taurus), Tvillingarna (Gemini), Kräftan (Cancer),
Lejonet (Leo), Jungfrun (Virgo), Vågen (Libra),
Skorpionen (Scorpius), Skytten (Sagittarius),
Stenbocken (Capricornus), Vattumannen (Aquarius)
och Fiskarna (Pisces). (Inom denna zon röra sig
äfven månen och de stora planeterna.) Benämningen
djurkretsen härrör uppenbarligen däraf, att så
många bland stjärnbilderna blifvit uppkallade
efter djur. — Från den punkt, där solen befinner
sig vid vårdagjämningen och hvilken punkt kallas
vårdagjämningspunkt, räknas himlakropparnas längder i
ekliptikan. Dessa längder angifvas numera i grader,
minuter och sekunder; men förr brukade man benämna
hvarje nybörjad 30:e grad ett "tecken" och alltså
uppgifva det antal tecken, som förekommo i en viss
längd. Sålunda betecknades t. ex. en stjärnas
längd med 2 tecken 3° 5″, hvilken vi skulle
angifva med 63° 5′. De olika tecknen benämndes
äfven med de motsvarande stjärnbildernas namn,
så att den första punkten af Aries sammanföll
med vårdagjämningspunkten. Då nu emellertid
vårdagjämningspunkten, till följd af precessionen (se
d. o.), rör sig emot stjärnbildernas ordning, så kunna
lika benämnda stjärnbilder och tecken ej ständigt
sammanfalla. I själfva verket ligger f. n. (1906)
den första punkten af Aries i början af fiskarnas
stjärnbild. De nu brukliga benämningarna voro antagna
långt före vår tidräknings begynnelse. Detta bevisas
bl. a. af den berömda zodiaken från Dendera i Egypten,
en numera i Paris förvarad afbildning af de olika
tecknen i djurkretsen.
H. G.*
Djurkult, Djurdyrkan, Zoolatri, etnol.,
relig.-vet., dyrkan af vissa djurarter eller
djurindivider. Den hos sannolikt alla folk en gång
rådande föreställningen, att allt i naturen eger lif
och är med människan likartadt (jfr Animism),
antog tidigt formen af djurdyrkan. Från att hafva
likställt djuren med sig började människan i dem se
sina öfvermän, och småningom kom man till den tron,
att de i naturen inneboende och rådande makterna
framför allt dvaldes i åtskilliga djurarter eller
ock — på ett mer framskridet stadium — att makterna
eller, senare, gudomligheterna gärna uppenbarade
och förkroppsligade sig i vissa djur. Dessa djur
blefvo föremål för särskild aktning, fruktan,
vård eller dyrkan, något som dock ej hindrade,
att man, endast vederbörliga ceremonier iakttogos,
kunde taga dem af daga. Ofta nog tillföll religiös
vördnad naturligtvis de farligaste och starkaste
eller listigaste och klokaste djuren — dem, som man
ansåg mest öfverlägsna människan. I synnerhet ormarna
tillvunno sig dyrkan. Emellertid var det ingalunda
endast de farliga djuren, utan ock djur, hvilka i
andra hänseenden, såsom genom
underligt eller praktfullt utseende, egendomligt
lefnadssätt o. s. v., föreföllo särskildt märkliga,
som blefvo föremål för mytbildning och religiös
kult. Sådana voro t. ex. åtskilliga fågelarter,
hvilka man trodde bringa regn, solsken eller sommar,
ja hos somliga folk t. o. m. åtskilliga insekter (jfr
Bodrag). Med en mer framskriden kultur blef det
människans medhjälpare husdjuren, som företrädesvis
kommo i åtnjutande af religiöst anseende. Hos
åtskilliga folk utkorades en viss djurart till en
hel stams eller ätts skyddsmakt och anheros, och
man räknade då blodsfrändskap med detta djur (jfr
Totemism). Likasom djur kunde ge upphof åt människor,
kunde ock människor, såväl före som efter döden,
förvandlas till djur. Särskildt trodde man hos många
folk, att den dödes själ, åtminstone i regel, hade
att genomgå en eller flera djurinkarnationer (jfr
Själavandring). — Med människans vidgade uppfattning
af sin öfverlägsenhet öfver djuren och af sitt
personlighetsvärde viker djurkulten alltmer undan
för en antropomorfistisk uppfattning af makterna, som
egentligen först då varda gudomligheter (se Antropomorfism),
men fortlefver dock med seg lifskraft
vid sidan af denna högre religionsåskådning äfven
hos kulturellt framskridna folk. Gudarna uppfattas
antingen såsom mer eller mindre tillfälligtvis
antagande djurgestalt — t. ex. Osiris såsom tjur
(Apis), Zeus såsom tjur, svan, örn o. s. v. —
eller ock såsom delvis människor, delvis djur —
t. ex. de fleste fornegyptiske gudar —, eller ock
tillägges djuret guden såsom ett attribut eller
helgas honom såsom hans särskilda tillhörighet, såsom
t. ex. dufvan åt Astarte, tjuren och örnen åt Zeus,
hästen åt Apollon, galten åt Frey, bocken åt Tor. —
Djurkult i mycket utvecklade former förekommer eller
har förekommit i Indien och Egypten, men har i hög
grad utöfvats äfven af Europas ariska och germanska
folk. Af de nordiska fornhäfderna samt senare folksed
framgår sålunda, att icke blott galten och bocken,
utan också kon, hästen, hustuppen m. fl. hos oss varit
föremål för eller förbundna med religiös kult. Hos
lapparna likasom hos många nordasiatiska och äfven
nordamerikanska folk framträder en björnkult,
ofta förbunden med ganska invecklade ceremonier.
N. E. H.
Djurläkare. Se Veterinär. — Djurläkekonst.
Se Veterinärvetenskap.
Djurlöf, kam. Se Mantalsräntan.
Djurmotiv. Se Ornamentik.
Djurmåleri, den art af målarkonsten, som väljer
lefvande djur till hufvudföremål för
framställningen. Emedan — så esteticerade man fordom —
målaren icke endast bör afbilda djurets yttre form,
utan äfven gifva uttryck åt dess växlande själslif,
är det företrädesvis de högre organiserade djuren
(och bland dem i främsta rummet hästen), som lämpa
sig för konstnärlig framställning. Därvid låg, sade
man, individualiseringens vidsträckta fält öppet
för konstnären, hvilken hos djuret kunde inlägga
karaktärsdrag, som på satiriskt sätt stegrade sig
t. o. m. till mänsklig höjd. Exempel därpå hade
lämnats af bl. a. D. Teniers d. y., Abr. Hondius
och, i senare tid, Kaulbach ("Reineke Fuchs") och
J. Grandville. Framställdes djuren i vänligt och gladt
sällskap med människan, uppstod den s. k. djurgenren,
som i förening med landskap bildade idyllen. Andra
underafdelningar af djurmåleriet voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
