Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - D. M. ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
temperaturen — 8,75° C. Hela grottan har en ytvidd
af 8,874 kvm., däraf 7,170 kvm. äro isyta. Hela
ismassan i grottan beräknas till mer än 125,000 kbm.
(K. B. W.)
Dobsina-isgrottan. Se Dobsina.
Dobson [då’bsən], William Charles Thomas, engelsk
figurmålare, f. 1817 i Hamburg, d. 1898 i Ventnor,
son till en i Hamburg bosatt engelsk köpman, studerade
från 1836 vid konstakademien i London och vardt elev
af Eastlake, förestod 1843—45 statens ritskola i
Birmingham och gjorde därefter en studieresa till
Tyskland och Italien. Som genremålare och ännu mera
i sina religiösa taflor röjer D. en framstående
teknik i behandlingen af människokroppen och en
innerlig känsla, medan uppfattningen är nästan för
idealistisk. Bland mängden af hans taflor i olja
må nämnas De israelitiska mödrarnas klagan (1847),
Tobias och ängeln (1853), Job i lyckans dagar (1856),
Jesus som barn i templet (1866), Mignon (1880) och
Guldåldern (1882).
Dobson [då’bsən], Henry Austin, engelsk författare,
f. 1840 i Plymouth, tjänsteman i handelsministeriet
1856—1901, då han tog afsked. D. har författat
ett stort antal dikter, till en del skrifna på
sällsyntare romanska versmått, till en del i mindre
konstmässig form, utmärkta för teknisk fulländning,
känslighet och humor. De föreligga i Collected poems
(1897; 6:e uppl. 1905). Därjämte har D. skrifvit flera
förträffliga större biografiska arbeten, såsom öfver
Hogarth (1879; senaste uppl. 1902), Fielding (1883;
ny uppl. 1900), Richardson (1902), Fanny Burney
(1903), de tre sistnämnda i serien "English men of
letters", Steele (1886), Goldsmith (1888) och Horace
Walpole (1890). Öfver D:s verk har Murray utgifvit en
"Bibliography" (1900).
Doce [då̄se], flod i Brasilien. Se Rio Doce.
Docendo discimus, lat., genom att lära (andra)
lär man (sig själf).
Docens (partic. pres. af lat. docere, undervisa),
lärare, docent.
Docent, i äldre tid Magister docens (af lat. docere,
undervisa), är i Sverige benämning på yngre
vetenskapsman, som erhållit rätt att vid universitet
eller högskola meddela undervisning. Sådan rätt
beviljas af universitetskanslern efter förslag af
vederbörande fakultet eller sektion. För anställning
som docent erfordras i regel att med framgång hafva
fullgjort villkoren för vinnande af doktorsgrad
och att särskildt i det härför erforderliga
disputationsprofvet eller i efteråt undergånget prof
af samma art hafva ådagalagt framstående vetenskaplig
skicklighet. Docenter uppbära såsom sådana icke någon
aflöning af statsverket; dock har till understöd och
uppmuntran åt de mera meriterade bland dem anslagits
ett antal docentstipendier, som få åtnjutas under ett
visst antal år. Vid universitetet i Uppsala finnas
15 docentstipendier å 1,500 kr. och 5 å 1,200 kr.;
vid universitetet i Lund finnas 11 docentstipendier å
1,500 kr. och 5 å 1,200 kr.; de större kallas fasta
och äro bundna vid vissa ämnen eller ämnesgrupper,
de mindre kallas rörliga. Rätt att anställa docenter
har tillagts äfven styrelsen för Tekniska högskolan
i Stockholm. — I Finland är docentinstitutionen
ungefärligen sådan som i Sverige. — I Danmark och
Norge medför vunnen doktorsgrad utan vidare rätt
att vid universitetet hålla föreläsningar. Docenter
äro vid dessa länders universitet fastare anställda
och för sitt uppdrag aflönade lärare; docent,
som innehar docentstipendium, motsvaras närmast af
universitetsstipendiat i Norge. — I Tyskland är docent
(dozent) den allmänna benämningen på dem, som vid
universitetet meddela undervisning; det svenska
docent motsvaras där närmast af "privatdocent"
eller, i fråga om mera meriterade eller äldre
lärare, stundom af "ausserordentlicher professor".
P. E. L—m.
Docentstipendium. Se Docent.
Docentur (af lat. docere, undervisa), en docents
syssla, docentbefattning.
Docera (lat. docere, undervisa), gifva undervisning,
hålla enskilda föreläsningar (kollegier) vid ett
universitet. Enligt 1655 års konstitutioner för
Uppsala universitet och 1666 års konstitutioner för
Lunds hade hvarje magister eller doktor rätt att
docera vid nämnda bägge högskolor, sedan han erhållit
dekanus’ och fakultetens samtycke. (Jfr Disputation
och Docent.) Docera nyttjas äfven i betydelsen hålla
lärda föredrag, tala vidt och bredt.
Dochau, bot. Se Pennisetum.
Dochart [då’chāt], en 21 km. lång flod i skotska
grefsk. Perth, upprinner på det 1,130 m. höga Ben Lui,
strömmar genom den pittoreska Loch D. och faller ut
i Loch Tay.
Dochmie l. Dokmie (lat. dochmius,
grek. dochmios, sned, gående på sidan l. på tvären),
metr., i den grekiska och latinska metriken versfot,
sammansatt af en jamb och en creticus, eller af en
bacchius och en jamb (˅ — — ˅ —). Den begagnades
i det grekiska sorgespelet, då man ville uttrycka
upprörd sinnesstämning.
R—n B.
Dochmius duodenalis, zool. Se Strongyloidea.
Dochnahl, Friedrich Jakob, tysk pomolog, f. 1820
i Neustadt a. Haardt, d. 1904, grundlade ett nytt
pomologiskt system, som finnes utveckladt i hans
arbete Der sichere führer in der obstkunde oder
systematische beschreibung aller obstsorten (4 bd,
1855—60). 1851—66 redigerade han "Pomona, zeitschrift
für den gesammten obst- und weinbau". D. främjade
äfven korgpilodlingen och verkade för en rationell
vinförbättring i samma väg som genom chaptalisering,
gallisering och petiotisering, för en konstgjord
vinberedning af trädfrukter med och utan jäsning samt
vinberedning ur pressåterstoderna af skal och kärnor
genom dessas urlakning med sprit och vatten. Denna
metod kallas efter D. dochnahlisering.
(C. G. D.)
Docka. 1. En till leksak afsedd och af trä, papp,
vax o. s. v. förfärdigad människofigur.
2. Benämning på de små (vanligtvis svarfvade)
ståndare, som uppbära bröstvärnet i en balustrad,
ett skrank o. s. v.
3. Svarfstolsdocka, maskinb., benämnas den eller
de delar af en svarfstol, som tjäna att uppbära
arbetsstycket under bearbetning. En af dem, löpdockan
kallad, är försedd med en konisk spets, dubb, af
stål, som intryckes i arbetsstyckets ena ända.
Den andra, fasta dockan, spindeldockan, uppbär
svarfspindeln med dess patronskifva, kugghjulsväxlar
m. m. samt den under ändan af arbetsstycket
medelst en likadan spetsdubb eller också ensam hela
arbetsstycket, som då på lämpligt sätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
