Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dogmatik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dogmatisk (jfr Dogm), som öfverensstämmer med
eller har afseende på de kristliga troslärorna;
som i det praktiska lifvet ensidigt fasthåller
vissa lärosatser (dogmer) utan att taga hänsyn till
bestående förhållanden (jfr Doktrinär); själfsäker,
myndig i påståenden.
Dogmatism (af grek. dogma, lära, lärosats),
filos. 1. I vidsträckt bemärkelse hvarje åsikt,
enligt hvilken vetande om en absolut verklighet
är för människan möjligt. I denna betydelse
är dogmatism motsatsen till skepticism. — 2. I
inskränkt bemärkelse hvarje filosofiskt system, som
med obevisade antaganden och förutsättningar drager
filosofiska slutsatser. I denna betydelse är dogmatism
motsatsen till kriticism. Ett ovetenskapligt
förfaringssätt i utgångspunkten medför åtskilliga
brister i utvecklingen. Den, som icke gjort sig reda
för hvad sann kunskap innebär, kommer rörande det
verkliga lätteligen till vissa antaganden, hvilka
skulle hafva funnit sin vederläggning i en genomförd
kunskapsteoretisk undersökning. Så t. ex. ledes man
lätt att föreställa sig verkligheten såsom någonting
för medvetandet yttre, till följd hvaraf man stannar
i en gröfre eller finare realism. Ett exempel på
ren dogmatism i denna mening erbjuder den grekiska
filosofien före Sokrates. I allmänhet kan sägas,
att hvarje föregående utvecklingsskede är dogmatiskt
i förhållande till ett efterföljande, om nämligen
detta senare på ett djupare och mer omfattande sätt
behandlat det kunskapsteoretiska problemet. Så
är t. ex. den antika spekulationen dogmatisk i
förhållande till den moderna och den förkantiska i
förhållande till kantianismen. I betraktande af den
revolution, som Kant åstadkom på kunskapsteoriens
område genom att upptaga problemet just från den
specifikt kunskapsteoretiska synpunkten, brukar man
företrädesvis beteckna hans och hans efterföljares
filosofi (så vidt dessa senare tillgodogjort sig
resultaten af hans forskningar) såsom kritisk,
i motsats till den föregående spekulationen såsom
dogmatisk. (Jfr Kant, Kriticism och Kunskapsteori.) —
3. I inskränktaste bemärkelse är dogmatism en
sådan åsikt om det absoluta och det relativas
förklaring ur detta, som är grundad på auktoritet
och således ej eger anspråk på att vara filosofi
i egentlig betydelse, men det oaktadt i en eller
annan mening är ämnad att ersätta filosofien och i
några bestämningar öfvergår till sådan, m. a. o. en
dogmatik, som vill vara filosofi. Såsom exempel
på en sådan må nämnas medeltidens filosofi. —
Stundom, ehuru mindre egentligt, plägar man
såsom dogmatism beteckna en hos en person eller
filosofisk skola befintlig tendens att utan
själfständig pröfning taga för godt de lärosatser,
som framställas af läraren eller stiftaren.
L. H. Å.*
Dogmhistoria (se Dogm), teol, vetenskapen om de
kyrkliga dogmernas uppkomst och utveckling, är såsom
själfständig historisk disciplin en jämförelsevis
mycket ung vetenskap. Ett rikt dogmhistoriskt
material finnes väl samladt redan i åtskilliga
kyrkofäders polemiska skrifter, i den medeltida
skolastikens arbeten och i reformationstidens
stora polemiska verk, såsom från protestantisk sida
de s. k. Magdeburg-centurierna (se d. o. och Flacius),
Chemnitz’ "Examen concilii Tridentini"
eller J. Gerhards "Confessio catholica", från katolsk
sida jesuiten D. Petavius’ "De theologicis
dogmatibus". Men detta stoff står där helt och
hållet i den dogmatiska bevisningens eller polemikens
tjänst, det historiska intresset och de historiska
synpunkterna saknas. Rum för dem skapades först genom
den s. k. upplysningstidens kritik af det häfdvunna
dogmsystemet. De första programmen för en verklig
dogmhistoria framkomma därför inom rationalismen
(Semler och Planck), de första, ofullbordade,
försöken till en genomförd framställning göra
i Tyskland S. G. Lange (1796) och W. Münscher
(1797—1809). Vid deras sida har dansken F. Münter
anspråk på att här nämnas som begynnare. Dock
höjer man sig i denna period ej väsentligen öfver
stoffsamlingens nivå, dogmerna te sig som en summa
af helt tillfälliga orsaker uppkomna och af lika
tillfälliga grunder förändrade, mestadels rätt säregna
meningar. En verklig enhetlig betraktelse finner man
först hos F. Chr. Baur, hvars dogmhistoriska arbeten
("Lehrbuch der dogmengeschichte", 1847, "Vorlesungen
über die christliche dogmengeschichte", 1865 ff.,
samt flera viktiga monografier) inledde en ny epok
i denna lärdomsgrens historia. Hans uppfattning
af dogmsystemets utveckling är emellertid bestämd
af den hegelska filosofiens idéer. Den drifvande
principen däri är för honom begreppets egen, genom
tes, antites och syntes fortskridande, dialektik;
dogmen betecknar ett genomgångsled i den kristna
idéns själfutveckling fram till den moderna
tidens åskådning. Vid sidan af Baur hafva särskildt
Kliefoth ("Einleitung in die dogmengeschichte", 1839)
och Thomasius ("Die christliche dogmengeschichte als
entwicklungsgeschichte des kirchlichen lehrbegriffs",
1874—76) varit af betydelse för dogmhistoriens
utveckling. Den teologiska ståndpunkten är
hos dem en helt annan: den konfessionella
riktningens, men äfven på deras uppfattning
af utvecklingen har den hegelska åskådningen
inverkat, hvarför ej heller här de individuella
faktorerna komma till sin fulla rätt. Thomasius
ser i dogmhistorien det kyrkliga lärobegreppets
med en viss nödvändighet från moment till moment
konsekvent fortskridande själfutveckling. I den
grekiska kyrkan har läran om trons objekt (Gud och
Kristus) fått sin fixering, i den gamla latinska
kyrkan läran om trons subjekt (människan), under
medeltiden läran om frälsningsvägen (försoningen
och sakramenten), genom reformationen läran om
frälsningstillegnelsen; vår tids arbete koncentrerar
sig kring kyrkobegreppet. I den lutherska läran,
slutligt formulerad i konkordieformeln, ser han
resultatet af den dogmhistoriska processen och ingår
därför ej på den efterreformatoriska romerska eller
den reformerta kyrkans dogmbildningar (den 2:a, af
Bonwetsch och Seeberg 1886—89 utgifna uppl. af hans
dogmhistoria är i detta afseende kompletterad). Bland
andra dogmhistoriska författare under denna period
må nämnas Hagenbach och Schmid. En ny epok inledes
åter genom A. Harnacks till af A. Ritschl framlagda
synpunkter anknytande stora arbete, "Lehrbuch der
dogmengeschichte" (I—III; 3:e uppl. 1894—97). Här
är dogmernas historia för första gången på allvar
insatt i sitt sammanhang med historien i öfrigt med
hela dess mångfald af på dogmutvecklingen inverkande
faktorer. Emellertid är Harnacks framställning lika
starkt som Baurs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
