- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog /
629-630

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dogmatik ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

eller Thomasius’ behärskad af en på en
bestämd teologisk åskådning hvilande historisk
konstruktion. Till dogmens begrepp hör, enligt honom,
att den är en af kyrkans auktoritet fastställd och
upprätthållen, med tron själf sig identifierande,
i begreppsform utpräglad läronorm, och den tillhör
såsom sådan blott en viss, afslutad epok i kyrkans
historia. Den är "en konception af den helleniska
anden på evangelisk mark", dogmhistorien är historien
om "evangeliets hellenisering". I stället för dogmen
hafva nu öfverallt andra härskande makter trädt: i den
grekiska kyrkan kulten, i den romerska kyrkorätten,
i den protestantiska trons nya, fria förståelse af
uppenbarelsen (som visserligen ej, enligt Harnack, kan
undvara en klart utpräglad lära). Harnack fullföljer
därför sin betraktelse egentligen blott till
medeltidens slut, därefter blott skildrande "dogmats
trefaldiga utmynning": i den tridentinsk-vatikanska
katolicismen, i den humanistiska upplysningens kritik
(socinianismen) och i reformationskyrkorna. Harnacks
ensidigheter, som redan hos honom själf modifieras
genom historikerns förmåga att lefva sig in i och
efter deras art uppskatta gångna tiders tankar, äro
ytterligare starkt mildrade i hans lärjunge Loofs’
"Leitfaden zum studium der dogmengeschichte"
(3:e uppl. 1893). R. Seeberg ("Lehrbuch der
dogmengeschichte", 1895—98) upptager många af Harnacks
uppslag, men underkastar dem, från moderat kyrklig
ståndpunkt, en objektiv och besinningsfull kritik. Den
sista utförligare framställningen af dogmhistorien,
A. Dorners "Grundriss der dogmengeschichte" (1899),
synes i viss mån beteckna en återgång till Baurs
synpunkter. På svenska finnes en framställning af
"Grunddragen af dogmhistorien" (1905) af O. Bensow,
på norska "Forelæsninger over dogmehistorien" (1896,
postumt) af G. Johnson. — Äfven inom katolska kyrkan
har en omfattande dogmhistorisk litteratur uppstått;
t. ex. Schwanes "Dogmengeschichte" (1862 ff.),
J. v. Bachs "Die dogmengeschichte des katholischen
mittelalters" (1874—75) m. fl. Dock hindrar här
ställningen till traditionen ett verkligt historiskt
betraktelsesätts genomförande.

Angående dogmhistoriens anordning synes numera
tämligen fullständig enighet råda. Skall en verklig
historisk uppfattning vinnas, kan ej (såsom i äldre
arbeten) hvarje enskild dogms utveckling framställas
för sig, utan man har att i hvarje period, inom ramen
af en allmännare historisk karakteristik, utgå från
den läropunkt, som står i dess dogmatiska arbetes
centrum, och därifrån kasta en blick ej så mycket
öfver de "periferiska dogmerna" (Thomasius) som
fastmer öfver denna periods totalåskådning. Äfven
periodindelningen bör ansluta sig till den
allmänna kyrkohistoriens. Endast om slutgränsen för
dogmhistorien härskar ännu någon strid. Dock synes
man alltmer (mot Harnack) enas om, att dogmhistorien,
som blott har att redogöra för den kyrkligt fixerade
lärans historia, för teologien blott för så vidt det
är behöfligt för uppfattningen af den förra, har att
fullfölja sin betraktelse inom hvarje kyrka till dess
sista dogmatiska fastställelser. Detta för med sig,
att gränsen för de olika kyrkornas vidkommande
kommer att sättas vid helt olika tidpunkter:
för grekiska kyrkan redan år 787 (7:e ekumeniska
konsiliet i Nicæa), för den romerska först 1871
(Vatikankonsiliet), för den lutherska 1580
(konkordieboken), för den reformerta 1618
(Dordrechtsynoden). Det efterföljande teologiska
arbetet kan visserligen tänkas förbereda nya
dogmbildningar, men i hvad mån och mening låter sig
ännu ej bedömas. De angifna tidsgränserna äro alltså i
viss grad endast preliminära. — Jfr utom ofvan anförda
arbeten särskildt G. Krüger, "Was heisst und zu
welchem ende studiert man dogmengeschichte?" (1895),
C. Stange, "Das dogma und seine beurteilung in der
neueren dogmengeschichte" (1898), samt Loofs’ artikel
"Dogmengeschichte" (i Haucks "Realencyklopädie").
E. Bg.

Dogra, den regerande turkiske kejsarens
namnchiffer. Se Tugra.

Dog ribs [då’g-ribṡ], "hundrefbensindianer", en
till athabaskerna hörande indianstam, boende n. och
n. v. om Stora Slafsjön.

Dohlmann, Augusta Johanne Henriette, dansk
blomstermålarinna, f. 9 maj 1847 vid Köpenhamn,
började först vid 30 års ålder att utbilda sig i
målarkonsten, förnämligast i Paris. 1880 började
hon att utställa stilleben samt 1884 blomster- och
fruktstycken, starkt påverkade af den franska konstens
måleriska framställningssätt.
Ph. W.*

Dohm [då̄m], Christian Wilhelm von, tysk diplomat
och historiker, f. 1751 i Lemgo (Lippe-Detmold),
d. 1820 på Pustleben, var 1776—79 professor i
finansvetenskap och statistik i Braunschweig
samt blef 1779 geheimearkivarie i Berlin vid
preussiska utrikesministeriet, där han 1783 fick
en krigsrådsplats. 1786—96 var han sändebud hos
kurfursten af Köln och nederrhensk-westfaliska kretsen
och 1798—99 en af Preussens fullmäktige vid kongressen
i Rastatt samt utvecklade under dessa befattningar
en stor diplomatisk förmåga. 1786 upphöjdes han
i adligt stånd. 1808—10 var han den westfaliske
konungen Jérômes sändebud i Dresden, men egnade sig
därefter uteslutande åt historiskt skriftställeri
på sitt gods Pustleben vid Nordhausen. — Såsom
häfdatecknare behandlade D. företrädesvis sin samtids
historia: Materialien zur statistik und neuesten
staatengeschichte
(1775—85) och Denkwürdigkeiten
meiner zeit von 1778—1806
(5 bd, 1814—19, gå dock
endast till Fredrik II:s död 1786), de senare en
af de mest gifvande och tillförlitliga källorna
för Preussens historia under Fredrik II:s sista
år. Han var en stor beundrare af Fredrik II och skref
åtskilliga arbeten till försvar eller förhärligande
af dennes politik, bl. a. Geschichte des bayrischen
erbfolgestreites
(1779), Ueber den deutschen
fürstenbund
(1785) samt Die Lütticher-revolution
im jahre 1789 und das benehmen sr. k. majestät
von Preussen bei derselben
(1789). Bland D:s öfriga
skrifter märkes Über die bürgerliche verbesserung
der juden
(Berlin 1786). Jfr Gronau, "C. W. von Dohm
nach seinem wollen und handeln" (1824).

Dohm [då̄m], Ernst, tysk humorist, f. 1819 i Breslau,
d. 1883 i Berlin, var först privatlärare i Berlin
och sedan medarbetare i "Magazin fur die litteratur
des auslandes" m. fl. tidskrifter, deltog 1848 i
uppsättandet af skämtbladet "Kladderadatsch"
och öfvertog redaktionen af detsamma 1849. Han
författade några lustspel och öfversatte Lafontaines
fabler. Men framför allt gjorde han sig känd som
den politiska satirens förnämste representant i sitt
lands press. Jfr "Der Kladderadatsch und

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:27:50 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbf/0345.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free