- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog /
635-636

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dohme ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Studien zur urgeschichte des wirbeltierkörpers (22 dlr, 1882—1902),
en serie undersökningar öfver viktiga
anatomiska och embryologiska spörsmål,
egnade att belysa ryggradsdjurens
uppkomst. Jfr Descendensteori. sp. 199.
(L—e.)

D’Ohsson [dåså̄’]. 1. Ignatius Mouradgea D., diplomat
och historieskrifvare, föddes i Konstantinopel 31 juli
1740. Hans fader, Johannes Mouradgea, härstammade från
Armenien och var förste tolk vid svenska konsulatet
i Smyrna. 1763 trädde D. i tjänst hos svenska
beskickningen i Konstantinopel och anställdes 1768
såsom förste tolk (drogman) vid densamma. Efter några
års vistelse i Frankrike, för utgifvande af sitt stora
verk rörande Turkiets historia, utnämndes han 1791
till legationsråd och 1795 till svensk minister i
Konstantinopel. L. v. Engeström säger, att "därigenom
gjordes den skickligaste drogman till den sämste
minister", ty utnämningen beröfvade D. tillgången
till förtroligt umgänge med turkarna, på samma gång
som Porten dock fortfarande ansåg honom som turkisk
undersåte och därför icke hade samma hänsyn för honom
som för andra främmande ministrar. 1799 lämnade han
ministerposten och slog sig åter ned i Frankrike. Död
i Bièvre, nära Paris, 27 aug. 1807. — D. upphöjdes
1780 i svenskt adligt stånd, under namnet Mouradgea,
men fick 1787 tillåtelse att därjämte upptaga namnet
D., efter sin farbroder. På grund af sin börd och sin
ställning var han mycket förtrogen med Orientens och
särskildt Turkiets förhållanden. Efter tjuguårigt
förarbete utgaf han, med Mallet Dupans biträde,
det stora illustrerade verket Tableau général de
l’empire othoman
(1787—90; 3:e delen utgafs af
hans son 1820; öfv. på tyska af D. Beck 1788—93),
hvilket för senare skildrare af Turkiets historia
varit en viktig källa. Han författade dessutom Tableau
historique de l’Orient
(1804).

2. Abraham Konstantin Mouradgea D., den förres son,
friherre, diplomat, lärd, f. i Konstantinopcl 26
nov. 1779, d. 25 dec. 1851 i Berlin, kom 1798
till Sverige, där han 1799 aflade kansliexamen
vid Uppsala universitet. Sistnämnda år blef han
e. o. kanslist vid utrikesexpeditionen, vistades
1801—03 i Paris, där han ifrigt sysselsatte sig med
forskningar i Orientens historia, och var därefter
legationssekreterare: 1805—06 i Madrid, 1807—08
vid beskickningen hos preussiska hofvet, en del af
1809 i Sevilla, där spanska insurrektionsregeringen
hade sitt säte, och 1810—11 i Paris, där han 1811—13
var chargé d’affaires. Sedermera tjänstgjorde han
en tid såsom kabinettssekreterare hos kronprinsen
Karl Johan, utnämndes 1816 till svensk minister i
Haag, flyttades 1835 i samma egenskap till Berlin
och återkallades därifrån 1850. D. öfvergick 1815
från katolska till lutherska kyrkan. 1828 upphöjdes
han i friherrligt stånd (introducerades 1833). 1817
blef han medlem af Vet. akad., 1823 hedersledamot af
Vitt. hist. o. ant. akad. samt 1828 af Vet. soc. i
Uppsala. — D. studerade kemi och mineralogi under
Berzelius’ ledning samt författade åtskilliga
uppsatser i Vet. akad:s handlingar äfvensom
det postuma arbetet Gravitation universelle, la
pression de l’air et les théorèmes d’hydrodynamique

(1852). Åt historieforskningen egnade han dock sin
mesta kraft. Han utgaf 1820 3:e delen af sin faders
verk "Tableau général de l’empire othoman" och
författade Des peuples du Caucase ou voyage
d’Abou-l-Cassim
(1828) samt Histoire des mongols
depuis Tchinguis-khan jusqu’à Timour
(1834—35; ny
uppl. 1852), ett mycket användt arbete.

Doire [dωār]. Se Dora Baltea.

Doketer, anhängare af doketismen (se d. o.)

Doketism, (af grek. dokein, synas), den teori, som
helt eller under vissa restriktioner förnekar Kristi
fulla mänsklighet, särskildt att han egt en verklig
mänsklig kroppslighet. Mot denna åskådning, som
sammanhängde med ett asketiskt, mot det sinnliga såsom
sådant misstänksamt betraktelsesätt, hafva redan några
af N. T:s skrifter anledning att kämpa (jfr särskildt
1 Joh. 4: 2 ff.; 2 Joh. 7), och den egde i den gamla
kyrkan en ganska stor utbredning, företrädesvis,
om än ej uteslutande, inom gnosticismen.
E. Bg.

Dokimasi (af grek. dokimazein, pröfva), kem.,
proberkonst.

Dokkum (Dockum), gammal stad i nederländska
prov. Friesland. 4,105 inv. (1899). Tillverkning af
cigarrer och tågverk. Bonifatius, Tysklands apostel,
blef i D:s närhet 755 dräpt af en skara hedningar.

Dokmie, metr. Se Dochmie.

Doktor (lat. doctor, lärare, af docere, lära,
undervisa), person, som genom aflagd licentiatexamen
samt författande och försvar af en gradualafhandling
erhållit högsta lärdomsgraden inom en akademisk
fakultet; i allmänna språkbruket äfven praktiserande
läkare, oafsedt huruvida personen i fråga förvärfvat
doktorsgrad eller ej. — En öfvergång till ordets
bruk som titel bildade den gamla beteckningen af i
synnerhet kyrkofäderna såsom doctores ecclesiæ
(se d. o.). Under medeltiden blef sedan ordet en
hederstitel för åtskilliga filosofer, företrädesvis
skolastiker. Sålunda var doctor angelicus
attribut för Tomas från Aquino, d. ecstaticus
för J. Ruysbroek, d. fundatissimus för Ægidius
a Columnis, d. invincibilis l. singularis för
William Occam, d. irrefragabilis för Alexander
af Hales, d. mellifluus för den hel. Bernhard,
d. mirabilis för Roger Bacon, d. profundus
för Tomas af Bradwardine, d. resolutissimus
för Durandus, d. seraphicus för Bonaventura,
d. subtilis för J. Duns Scotus o. s. v. Från och
med universitetens upprättande kom ordet doktor
att beteckna den högsta akademiska lärdomsgraden
inom hvarje fakultet, till hvilken värdighet
lärarkorporationen ensam hade rätt att upphöja
("promovera"). Doktorspromotioner förekommo redan i
12:e årh., i Bologna, och kort därefter meddelade
kejsarna universiteten formlig rätt att utnämna
doctores legum (doktorer i romersk rätt). Sedermera
tilldelade påfvarna högskolorna rätten att kreera
doktorer äfven i kanonisk rätt, doctores canonum et
decretalium.
(Efter sammansmältningen af dessa tvenne
discipliner, den romerska och den kanoniska rätten,
uppkommo uttrycken "juris utriusque kandidat",
"juris utriusque licentiat" och "juris utriusque
doktor", d. v. s. kandidat, licentiat och doktor i
"bägge rätterna".) Redan omkr. 1231 lär universitetet
i Paris hafva kreerat teologie doktorer och något
senare äfven doctores medicinæ eller doctores
phyfsicæ, grammaticæ, logicæ aliarumque
artium.
Doktorat kunde vinnas endast af dem, som
förut erhållit baccalaureat- och licentiatvärdighet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:17 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbf/0348.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free