Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dolente ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var starkt befäst och under århundraden ett
föremål för strid mellan fransmän och spanjorer. 21
jan. 1871 besattes D. af general v. Manteuffel,
hvarigenom återtåget till Lyon blef afskuret för
Bourbakis armé. I D. föddes Pasteur 1822, och
där restes 1902 ett monument öfver honom, utfördt
af Carlès.
Dolente [dål-] 1. Dolendo [dåle’ndå], it. (af
lat. dolere, känna smärta), mus., vemodigt,
klagande. Jfr Doloroso.
Dolerit (af grek. doleros, bedräglig), petrogr.,
en grof- eller medelkornig, mörk och tung,
vulkanisk bergart af tertiär eller ännu lägre
ålder. Den består af augit, magnetit, olivin
och antingen plagioklas (plagioklas-dolerit)
eller nefelin (nefelin-dolerit). Doleriten är
således en basaltbergart. På somliga ställen har
den ett porfyrartadt eller ett mandelstensartadt
utseende. Bergarten är vidt utbredd på Island,
Färöarna och i Skottland samt uppträder äfven i
Siebengebirge, Eifel m. fl. st. och är en af Etnas och
Strombolis m. fl. vulkaners eruptionsprodukter. I
Sverige förekommer den icke. Sitt namn har den
fått i anledning af svårigheten att med blotta ögat
bestämma dess mineralogiska sammansättning. — Dolerit
och anamesit jämte basalt i inskränkt betydelse
sammanfattas ofta under det gemensamma namnet basalt,
i vidsträcktare mening.
E. E.
Doles [då̄les], Johann Friedrich, tysk tonsättare,
f. 1715, d. 1797, var 1756—89 kantor vid Tomasskolan
och musikdirektör vid de båda förnämsta kyrkorna i
Leipzig. Han var lärjunge af Seb. Bach och röjer
i sina många kompositioner (koraler, motetter,
mässor, m. m.) inflytande dels från denne, dels från
italienska operan. I ett företal till kantaten Ich
komme vor dein angesicht vill han bannlysa fugan
ur kyrkomusiken.
A. L.*
Dolet [dålä’], Étienne, fransk renässansförfattare,
f. omkr. 1509, var en tid sekreterare vid franska
beskickningen i Venezia. Han offentliggjorde
några skrifter (till hvilkas tryckning han själf
1538 uppsatte ett tryckeri i Lyon), som för sitt
kätteri ådrogo honom förföljelser från katoliker och
kalvinister. Han var äfven filolog och intresserad
nystafvare. Slutligen blef han anklagad för ateism och
led 1546 döden på kättarbålet. 1890 restes hans staty,
utförd af Guilbert, på Place-Maubert i Paris. Se
Copley Christie, "Étienne Dolet" (1880).
Dolganer, en jakutisk stam på några hundra individer
i rysk-sibiriska guvern. Jenisej vid Tjatanga.
Dolgelly [dålge’thli], hufvudstad i engelska
grefsk. Merioneth, norra Wales, nära kusten, vid
ett tillflöde till Mawddach, vid foten af Cader
Idris. 2,437 inv. (1901). Textilindustri. I närheten
ligga gamla guld-, silfver- och koppargrufvor. För
sitt pittoreska läge besökes staden mycket af
turister.
Dolgorukij [dalgarūky]. Se Dolgorukov.
Dolgorukov [dalgarūkåf], äldre form Dolgorukij
(af ry. dolgorukij, "långhändt"), rysk furstesläkt,
som leder sina anor från Rurik samt ursprungligen
härskade öfver Tjernigov och en del af Ukrajna.
1. Maria D. förmäldes 1624 med Mikael Fedorovitj,
den förste tsaren af huset Romanov.
2. Jakov Fedorovitj, furst D., general,
f. 1639, d. 1720, blef president i tribunalet för
kejserliga dekret samt afgick 1687 i en beskickning
till Versailles och Madrid. Efter Azovs eröfring
(1697) blef han general. I slaget vid Narva (1700)
blef han tillfångatagen och hölls därefter under
bevakning i Stockholm till 1711, då han jämte
åtskilliga andra förnäma ryska fångar fördes till
Finland för att utväxlas. Någon utväxling blef ej af,
och D. skulle återsändas till Sverige. Men då han
i maj jämte 40 medfångar på en skuta fördes öfver
från Ny-Karleby till Umeå, öfverföllo och fängslade
ryssarna den svenska bevakningen ombord, hvarpå
skepparen tvangs att landsätta dem vid Dagerort
på Ösel. Efter hemkomsten utnämndes D. till
senator. D. var en bland de få, som hade något
inflytande på tsar Peter I.
3. Vasilij Vladimirovitj, furst D., f. 1667, d. 1746,
guvernör i Ukrajna, utmärkte sig i kriget mot svenskarna,
kufvade upproret vid Don (1708) och undertecknade 1709 års
förbundstraktat med Danmark. 1718 blef han, genom Mensjikovs
tillskyndelse, landsförvisad under föregifvande, att han var
en anhängare af tsarevitj Aleksej. Han benådades (1726) af
Katarina I och utnämndes (1728) af Peter II till generalfältmarskalk.
Efter Peters död voro D., D. 4 och Aleksej Grigorjevitj
(se D. 5) medlemmar af den af 7 personer bestående
högsta konseljen, som ryckte till sig makten, tills kejsarinnan
Anna återinförde själfhärskardömet. Anna landsförvisade
honom (1739) ånyo, men kejsarinnan Elisabet återkallade
honom (1741) och utnämnde honom till president i krigskollegiet.
4. Vasilij Lukitj, furst D., diplomat, verkligt
geheimeråd, var sändebud i Danmark och Frankrike (1716—23)
samt ambassadör i Sverige 1726—27. I Stockholm sökte han
dels genom hotelser om fredsbrott, dels genom löften om subsidier
(slutligen 1,200,000 rdr årligen) skrämma Sverige från
hannoverska alliansen och draga det öfver till wienska,
och för att inverka på allmänna opinionen var han nog
taktlös att på gatorna sälja protokoll förda vid de konferenser,
där han framställt sina förslag. Men allt förgäfves. Under
Peter II (1727—30) var D. ledamot af geheimerådet. Det
var D., som först väckte tal om Anna Ivanovnas kandidatur
till kejsartronen, och i förening med Michail Golitsyn och
generallöjtnant Leontiev aftvang han henne i febr. 1730 den
försäkran, som gjorde slut på själfhärskardömet. Men sedan
Anna i mars s. å. återtagit den fulla kejsarmakten,
förvisades D. till Archangel, föll sedan ett offer
för Birons fruktan och halshöggs i Novgorod 1739.
5. Ivan Aleksejevitj, furst D., den föregåendes
kusin, Peter II:s gunstling, öfverkammarherre,
f. 1708, hade vuxit upp tillsammans med tsaren.
Jämte sin fader, furst Aleksej Grigorjevitj
D., störtade han Peters förre underguvernör, den på
Katarina I:s tid allsmäktige Mensjikov, hvarefter
släkten Dolgorukov fick ett mycket stort inflytande
på ryska styrelsen. Efter Peters död (1730) försökte
fader och son skaffa kronan åt Ivans syster Jekaterina
Aleksejevna Dolgorukova (f. 1711, d. 1745), med
hvilken Peter 1729 trolofvat sig; men de misslyckades
och förvisades af kejsarinnan Anna till Sibirien, hvarest
Aleksej dog 1734. Ivan återkallades 1735, men afrättades 1739
i Novgorod jämte sin farbroder Sergij och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
