Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 645-646 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dolente ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Doliidæ, Tunn- eller Fatsnäckor, zool.,
en till blötdjuren (Mollusca), snäckdjurens
klass (Gastropoda) och framgälarnas afdelning
(Prosobranchia) hörande familj, som igenkännes
därpå, att arterna hafva ett tunt, bukigt skal med
kort spira, öfver vindningarna tvärgående ribbor
och tämligen vid mynning med sned urskärning och
membranöst lock. För öfrigt skilja dessa snäckor
sig från närstående familjer genom sin jättelika
snabel, som kan utstjälpas, sin stora, åt sidorna
utbredda fot och sina väldiga spottkörtlar, i hvilka
en skarp mineralsyra beredes och uppsamlas, för att
vid lämpligt tillfälle utsprutas. Hos en hithörande
medlem har man gjort den märkliga iakttagelsen,
att den, om den retas, ifrån snabeln utkastar en
stråle af denna vattenklara vätska, i hvilken ingå
3%—4% fri svafvelsyra och 0,3% saltsyra. Sannolikt
är denna vätska en afsöndringsprodukt, som
hvarken tjänar till försvar eller tjänstgör vid
matsmältningen. Af det dithörande släktet Dolium
förekommer en art (D. galea) i Medelhafvet.
J. G. T. (L—e.)

Dolikocefal l. Dolichocephal (af grek. dolichos,
lång, och kefale, hufvud), långskallig. — Dolikocefali, långskallighet. Se Breddindex och Hufvudskål.

Dolina, stad i Galizien, vid järnvägen Lemberg—Czernowicz.
9,110 inv. (1900), omkr. 1/3 judar. Saltkälla och saltsjuderi.

Doliner (Dolliner), Jordtrattar, Karsttrattar,
de tratt- eller kittelformiga fördjupningar
i markens yta, som äro utmärkande för
karstområdena i Krain, Istrien, Dalmatien
m. fl. ställen, där berggrunden utgöres af
kalkstens- eller dolomitbergarter. Dolinerna
beteckna kommunikationsställen med underjordiska,
genom kalkens upplösning bildade håligheter,
och genom de förra störta ytvattnen ofta ned till
de senare. Storleken är mycket olika, från några
få till hundratals m. i genomskärning. De flesta
doliner torde hafva uppstått därigenom, att taket
öfver en underjordisk hålighet eller grotta störtat
in, och sådana tilldragelser åtföljas vanligen af
lokala jordskalf. I Bjurälfvens dalgång, hvilken
i nordvästra Jämtland framgår öfver kalkgrund,
finnes en mängd doliner; enstaka jordtrattar
träffas äfven inom nordöstra Skånes kritområde.
E. E.

Dolitären, zool. Se Drontsläktet.

Dolium, zool. Se Doliidæ.

Dolk, ett kort, blankt vapen, afsedt uteslutande för
stöt och bestående af ett handtag med parerstång
samt af en kort och rak, med tvenne eggar försedd klinga.
W. G. B. (E. N.)

1. Tysk dolk från 1500-talet. 2. Morisk dolk från 1400-talet.

Dolksteklar, Scoliidæ, zool., familj af
gaddsteklarnas underordning. Hithörande arter äro
solitära (ej samhällsbildande) steklar, med båda
könen försedda med vingar, som under hvilan ej äro
hopveckade på längden; benen äro korta och mycket
kraftiga, med borst och taggar besatta gräfben;
mellankroppen är baktill nästan lodrätt afskuren,
och bakkroppens 2:a bukled är genom en mycket djup
tvärfåra skild från den 1:a. — Alla arterna, för så
vidt deras lefnadssätt är kändt, lägga sina ägg på
i jorden lefvande bladhornade skalbaggars larver,
ett på hvarje, och den utkläckta stekellarven
förtär sitt offer i dess egen gång. — Släktet Scolia
innefattar, särskildt hvad honorna beträffar, stora,
groft byggda steklar med mörkt färgade vingar och
raggluden kropp af svart grundfärg, men med gula
eller röda tvärband eller fläckar på bakkroppen. —
Hit höra de kanske största af alla steklar. Sålunda
uppges den jättestora Scolia capitata på Java nå
en längd af mer än 6 cm. De flesta arterna träffas
i de varma länderna. I Sverige har man funnit blott
en enda art, Scolia unifasciata, och detta endast på
Särö i Halland. — Honorna af detta släkte gräfva sig
ned i jorden för att uppsöka de stora skalbagglarver,
som skola tjäna deras egen larv till föda, förlama
dem genom ett styng i nervknutkedjan och fästa sitt
ägg på bukens midtlinje. Den utkläckta stekellarven
förtär sitt offer, spinner sin kokong och förpuppar
sig i jorden. Scolia hortorum utser till sitt byte
de väldiga larverna af noshornbaggen (Oryctes
nasicornis), Scolia bifasciata väljer larverna
af guldbaggar (Cetonia) och Scolia interrupta
slutligen larver af ollonborrsläktet Anoxia. Alla
dessa arter lefva i södra Europa. Från Madagaskar
känner man 2 arter, Scolia oryctophaga och carnifex,
som till rof välja noshornbagglarver i det inre
af murkna palmstammar. — Släktet Tiphia omfattar
mindre och smärtare byggda arter af svart färg,
med särdeles korta och kraftiga lår och skenben
samt med sidorna af mellankroppen försedda med
en glänsande fördjupning, i hvilken frambenen
kunna inläggas. Från vårt land känner man två
arter, 5—13 mm. långa. Den större af dem, Tiphia
femorata, väljer sannolikt till rof åt sin afkomma
larverna af pingborren (Rhizotrogus solstitialis).
G. A—z.

Dollar [då’lə], myntenhet i flera länder, numera
framför allt i Förenta staterna. Namnet härstammar
från det tyska thaler (på svenska daler, se d. o.) och
gafs åt det spanska silfvermyntet pieza de à ocho
("åttamyntstycket", d. v. s. åtta realer), äfven
kalladt peso duro, som i vikt och värde ganska nära
motsvarade den tyska thalern och som efter eröfringen
af Peru med dess rika silfvergrufvor banade sig väg
till de flesta länder. Den spanska silfverdollarn
bibehölls i själfva Spanien utan större förändringar
ända till 1868 och erhöll dessutom 1821 en afläggare
i den mexikanska silfverdollarn, som fortfarande är
Mexicos myntenhet i silfver (nu vanligen kallad peso),
vid sidan af ett mynt i guld; likartade förhållanden
råda i öfriga spansk-amerikanska republiker.

I Englands amerikanska kolonier var dollarn före och
under frihetskriget (1775—83) den vanliga myntenheten,
och därför blef genom 1792 års lag dollarn (indelad
i 100 cents) Förenta staternas myntenhet. Lagen
fastställde dubbel myntfot (med värdeförhållandet
1 : 15 mellan metallerna), och sålunda kommo
både silfverdollars och gulddollars till stånd,
men gulddollar-stycken utmyntades ej förrän 1849;
dessförinnan var det minsta guldmyntet en eagle
(på 10 dollars). 1834 ändrades värdeförhållandet
mellan guld och silfver till 1 : 16, hvilket i det
närmaste bibehölls i 1837 års lag, hvars bestämmelser
om myntens skrot och korn fortfarande äro de gällande.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>